Studien har syftat till att belysa hur kvinnojourens personal uppfattar mäns våld mot kvinnor. Undersökningsfrågor har utgått från två frågeställningar. Den första handlade om de professionellas syn på orsakerna till män våld mot kvinnor i en parrelation och den andra fokuserade på hur kvinnojourens personal förklarar anledningar till att kvinnor stannar kvar i våldsamma relationer.
Syftet och frågeställningarna anses vara besvarade genom att kvinnojourens personal berättade om eventuella anledningar till mäns våld mot kvinnor i parrelationer samt resonerade kring orsaker varför en kvinna stannar kvar in en våldsam relation.
Det som är mest förekommande i respondenternas berättelser är makt och kontroll som en orsak till att män använder våld mot sina kvinnliga partner, vilket gäller även om mannen agerar under påverkan av alkohol och droger. Det anses att skylla på alkohol och droger vid våldet mot kvinnor i parrelationer är bara ett sätt att rättfärdiga mannens våldsutövande. I samma utsträckning kommer även den kulturella aspekten av våldet i resultat av
respondenternas berättelser där framhålls att vissa kulturella normer också kan ligga bakom relationsvåldet. Enligt Allen (2012) finns det ett samband mellan våld i en parrelation och kvinnan som är ekonomiskt beroende av sin man i vissa etniska grupper.
I sin studie nedtonar Baholo m.fl. (2014) våldets etniska och kulturella aspekter och menar däremot att det kan förekomma i olika samhällsklasser. Intervjupersonerna betonar också att det handlar om personligt ansvar, oberoende vilken kulturell bakgrund man har. I slutändan är det mannen som agerar och inte kultur, droger och alkohol. Respondenternas resonemang hänger samman med det kulturella perspektivet som ifrågasätter den kulturella påverkan till utövande av våldet, då en kultur varken äger, styr eller lever oberoende av individen, utan den är något som tillhör individen vilket Stier (2019) också menar när han skriver att individuella aspekter inte bör glömmas bort. Det bör dock uteslutas att en kulturell aspekt kan ha en viss påverkan på individen men bara det ska tas hänsyn till i en kombination med flera andra personliga egenskaper som individen besitter. Det vill säga att våldet inte kan
förklaras enbart utifrån det kulturella perspektivet utan i kombination med andra perspektiv, exempelvis med könsmaktsperspektiv eller vanmaktperspektivet som menar Lundgren (2004). En av respondenterna påstår dock att kulturella aspekter i vissa etniska grupper spelar en stor roll för mäns våld mot kvinnor i parrelationer. Hennes resonemang avviker från det kulturella perspektivet som varnar för att överdriva den kulturella påverkans betydelse.
Könsmaktsperspektivet överskuggar den kulturella aspekten av våldet och däremot
framhåller brist på jämställdhet mellan män och kvinnor i samhället. Ojämlikheten mellan könen kopplar perspektivet till det strukturella synsättet på män och kvinnor när det gäller maktbalansen. Det beskrivs vidare att detta synsätt har lett till att gränsen mellan vad som kan konstateras en normal manlig roll och vad som är våld osynliggörs eftersom kvinnans roll som underordnad och mannens position som överordnad i samhället är normaliserade.
Denna tankegång kan även styrkas av respondenternas berättelser där kvinnan påstås vara rutinerad i våldet i den utsträckning att hon inte inser att hon är utsatt för det. Virkki (2007) hävdar i sin studie att sociala strukturer och normer, vad som är manligt och vad som är kvinnligt leder till att kvinnor accepterar våldet som en av konsekvenserna till hennes underordning. De professionella på kvinnojourer ser också kvinnans underordning som ett resultat av det strukturella maktförhållandet som råder i samhället där kvinnors roll anses vara omhändertagande, omsorgsfulla och även svaga. Det anses att denna bild av kvinnor kan ha sina rötter inte i senaste decennier utan i århundraden vilket med tiden har lett till att deras verklighetsuppfattning om sig själva har förändrats.
Intervjuerna visar också den patriarkala sammansättningen i samhället som en orsak till mäns våld mot sina kvinnliga partner. Med detta menas att kvinnors våldsutsatthet i en parrelation är en produkt av samhälleliga strukturer där normer och regler har skapat en falsk verklighet kring kvinnans roll som en sårbar individ i en relation och som en kontrast till mannens roll som dominant. Detta hänger ihop med Helmerssons (2017) och Marinovics (2013) studier där de beskriver att professionella inom kvinnojourer ser på mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem vilket bör analyseras utifrån ett strukturellt perspektiv.
Den falska bilden av verklighet har, som också framkommit i intervjuer, på ett omedvetet sätt accepterats av kvinnor. Det anses att sådana ställningstaganden gällande kvinnors förtryck i en relation inte är spontana tankar som utformats hos män i det vuxna livet utan det är en process som redan börjar under uppväxten. Detta resonemang kan även lika väl appliceras på kvinnors synsätt på sig själva. När respondenterna pratar om uppväxten menar de både familjen som ett system och dess omgivning exempelvis skolor, vänner samt samhället i sin helhet som en strukturell opinionsbildare. Till och med strävan efter makt och kontroll som är orsak till våldet anses enligt respondenterna vara en produkt av patriarkala samhälleliga strukturer.
Våld externaliseras genom att mannen förflyttar ansvaret för våldet från sig själv till kvinnan.
Detta kan vara ett resultat av missförståelse av manlighet som råder i samhället. Det här tankesättet anses vara värt att uppmärksammas då det finns fortfarande en uppdelning på manlighet och en kvinnlighet även i det moderna svenska samhället.
Av intervjuer framkommer också en jobbig uppväxt som en av förklaringar till mäns våld mot kvinnor. Steen (2003) förklarar detta med att om en man var utsatt för våld när han var liten, försöker han få ersättning för de kränkningar han upplevde genom att han kränker sin
kvinnliga partner. Trots att de yrkesverksamma på kvinnojouren belyser en jobbig barndom som en av orsakerna till våldet, resonerar de kring att det också finns många våldsutsatta kvinnor som levt under missförhållande i familjen när de var barn, dock utövar de inte våldet mot sina manliga partner. Detta kan tolkas som att en jobbig uppväxt kan ifrågasättas som orsaken till våld. Fast detta kan också diskuteras i ljuset av manliga och kvinnliga roller. Med detta menas att i samhället finns fortfarande normer om hur en kvinna ska vara, därför utövar inte en kvinna våld för att kvinnor inte ska slåss. Det kan även ha att göra med kvinnans rädsla mot mannens fysiska styrka som hindrar en kvinna att utöva våld.
Respondenternas resonemang är att en man som vuxen ska ha ansvar för sina handlingar och inte skylla på externa faktorer, där en jobbig uppväxt är en av dem, trots att barndomstrauma kan ha en viss påverkan på ens känslomässig välmående som vuxen.
De kvinnor som utsätts för våld i parrelationer går igenom normaliseringsprocess vilket innebär att kvinnan omedvetet hittar en anpassningsstrategi för att stanna kvar och överleva i ett våldsamt förhållande. Lundgren (2004) hävdar att processen bryter ner kvinnan som person på det sätt att hon tappar sin personlighet, blir känslomässigt beroende av sin
våldsutövare och förknippar våldet med kärlek. Baholo m.fl. (2014) beskriver på samma sätt att ett våldsamt förhållande kan präglas av växlar mellan kärlek och våld vilket enligt
Lundgren (2004) leder till att kvinnan får starka känslor för sin partner. Det konstateras att det är viktigt att samhället får kunskap om våldets normaliseringsprocess för att förstå våldets mekanismer och kvinnas sätt att hantera våld i sitt liv. Detta kan öka förståelsen till varför en kvinna som utsatts för våld inte kan lämna sin våldsamma partner. Med andra ord skall samhället inte lägga skulden på kvinnan som stannar kvar med våldsutövaren, utan uppmärksamma den våldsamma mannen istället.
Hendy m.fl. (2013) understryker i sin studie att kvinnor som har en låg självkänsla har svårt att lämna sin våldsamma man. Detta konstaterande kan kopplas med Lundgrens (2004) förklaring av konsekvenser som normaliseringsprocessen för med sig för en kvinna vilket yttrar sig i att kvinnan blir bland annat psykologiskt nedbruten och får en låg självkänsla. I intervjuer med kvinnojourens personal framkom det också att det finns en mycket begränsad hjälp från myndigheter till våldsutsatta kvinnor. Respondenterna anser att det finns många brister i samhällets stödsystem. Dessa är brist på kunskap hos yrkesverksamma och brist på information kring stöd och rättigheter för de utsatta kvinnorna i samhället. Allt detta leder till att en kvinna som utsätts för våld i ett förhållande inte vågar söka hjälp och däremot stannar kvar hos sin våldsamma partner.
Respondenternas resonemang är att bostadsbrist leder till att de våldsutsattas behov till hjälp inte tillgodoses, vilket beror på bristande resurser i bostadsmarknaden. Men detta är ett problem som kanske behövs ses på ett politiskt plan för att problemet anses beröra hela landet och inte en enskild kommun. En möjlighet att få en egen bostad för en våldsutsatt kvinna skulle utifrån vårt resonemang kunna påverka henne att våga lämna sin våldsamma partner och åtminstone inte återvända till honom på grund av att hon inte har fått tillgång till
egen bostad. Ett bättre samarbete mellan kommuner och fastighetsägare skulle också kunna förbättra situationen men lösningen är fortfarande på individnivå.
Det konstateras också att tillgång till egen bostad för en kvinna som flyr från våldet i familj är en välfärdsfråga som kan lösas på politisk nivå. Trots att mäns våld mot sina kvinnliga
partner anses äga rum hemma i den privata sfären, har det fortfarande sina rötter i
samhälleliga strukturer. Detta är något som hänger ihop med Hanischs (1969) slagord “det personliga är politiskt”. Det krävs därför strukturella lösningar för problemet men
kvinnojours personal i vår studie berättar att staten i helhet och de berörda myndigheterna i synnerhet brister i sin bekämpning att utrota problemet. Utifrån statistiken visat i
introduktionsdel av denna studie har 97 procent av våld under 2019 inriktat till kvinnor kommit från män som har ett förhållande med kvinnorna. Den högsta procentsatsen tyder på att fenomenet är förhärskande och samhället samt staten som ett politiskt organ har
misslyckats med sina uppgifter att hantera problemet på strukturell nivå. Den högsta
procentsatsen kan även ifrågasätta befintliga lagar och mekanismer vilket kan ge upphov till en genomgång av existerande lagstiftningar och riktlinjer gällande problemet för att få ett svar på varför det sker i den uppfattningen.