Analys ur ett regionsperspektiv

I följande avsnitt så är inte syftet att påstå att det funnits en Barsebäcksregion i samma bemärkelse som det idag finns en Öresundsregion, vare sig rumsligt, avgränsat eller funktionellt integrerat. Tanken är att se utvecklingen av Barsebäcksverkets påverkansområde såsom en region i Paasis termologi (se avsnitt 2.1).

I och med att Sydkraft, med stöd av RFK, beslutade sig för att lokalisera det planerade kärnkraftverket till Barsebäck tas första steget i den del av institutionaliseringen av en region som Paasi kallar ”utvecklingen av en territoriell form” (se sida 9). Kärnkraftverket tolkas alltså som en social verksamhet i dess funktion som arbetsplats som både under dess uppförande och under dess drift möjliggjorde att andra företag och även infrastruktur förlades till platsen. Gällande den sociala verksamhetens begränsningar, dess gränser, alltså utvecklingen av en territoriell form, så är dessa väldigt diffusa. Skall gränserna dras där Barsebäcksverkets stängsel går, alltså endast gälla den mark som Sydkraft ägde? Eller borde gränserna även inkludera Kävlinge kommun, på vilken Barsebäcksverket hade den starkaste ekonomiska och säkerhetsmässiga inverkan, eller skall också befolkningsrika Malmö och Köpenhamn inkluderas? Barsebäcksverkets lokalisering och verksamhet utmanade vad som var nationellt och inte var nationellt. Den nationella gränsdragningen utgjorde ingen gräns för Barsebäcks påverkansområde. Här är det viktigt att lägga in en tidsaspekt i denna fas och på så vis modifiera Paasis teori. För under koncessionsärendet och byggandet av Barsebäck 1, under slutet av 60-talet och i början av 70-talet, tolkar jag Barsebäcksverkets rumsliga utbredning på en mer lokal nivå, i princip omkring Kävlinge kommun. Vid denna tidpunkt fanns ingen märkbar kritik mot kärnkraftverket, varken från danskt eller svenskt håll. Dess påverkansområde, alltså det område där människor känner sig ekonomiskt och säkerhetsmässigt påverkade av Barsebäcksverket, var således enbart förlagt till kärnkraftverket i sig och till den närmaste kommunen, i vilken merparten av de anställda bodde.

Denna gräns, eller detta påverkansområde, överensstämmer också med RFK:s krav på att befolkningstätheten ”ej skulle vara för stor upp till någon mil från kraftverket”. Detta då om någon mil betyder ca 1 mil. Om det betyder två till tre mil så blir påverkansområdet redan från början betydligt större (se Figur 4). Det kan också ses som att den territoriella formen och dess gränser tänjdes periodvis då kärnavfallsskeppet Sigyn hämtade Barsebäcksverkets uttjänade kärnbränsle för frakt till upparbetning i Frankrike och mellanlagring. Då Sigyn färdades på

danskt farvatten följde en del av de risker som kopplades samman med Barsebäcksverket med vilket orsakade danska reaktioner.

Samtidigt som utvecklingen av den territoriella formen sker också en utveckling av den symboliska formen (se sida 9), som även den är varierande beroende på tid och grupp. Jag tolkar att den sociala verksamheten, alltså Barsebäcksverket, i sig blir till både en abstrakt och en fysisk symbol i och med att den återspeglar både en politisk och en ekonomisk verksamhet samt att det blir väldigt synligt i det platta kustlandskapet, till och med från Köpenhamn. Gällande symbolvärdet för den politiska delen så skulle Barsebäcksverket inte kunnat bli till om inte atomenergilagen, DFA och RFK funnits vilka alla var politiskt beslutade i riksdagen. Som tidigare nämnts så sågs kärnkraften under 60-talet av flertalet forskare, politiker och miljörörelser som den högteknologiska energikälla, med stark förankring i svenska företag och forskningsinstitutioner, som skulle kunna möjliggöra den svenska välfärden när vattenkraften mötte motstånd. Således kan symbolvärdet för Barsebäcksverket, dess anställda och Kävlinge kommun, under koncessionsärendet och under viss del av byggandefasen klassas som ett positivt framtidstroende. Men symbolvärdet kom att förändras för vissa grupper under 70-talet då kärnkraften, i politiska och vetenskapliga diskussioner och utredningar, mer och mer kopplades samman en riskaspekt. Ovissheten kring vad risken var och vad konsekvenserna av en olycka skulle bli var stora och förändrades ständigt beroende på utredning och metod. När sedan olyckan i Harrisburg inträffade 1979 dröjde det nästan exakt ett år innan den svenska folkomröstningen genomfördes 1980. För politiskt obundna miljörörelser, såsom OOA och Folkkampanjen mot atomkraft, men även för politiska partier, såsom Centerpartiet, VPK och Socialdemokraterna, samt för en stor andel väljare var nu symbolvärdet för Barsebäcksverket helt frånskilt exempelvis de anställdas. Barsebäcksverket kom då också att bli det mest kritiserade kärnkraftverket och fungera som en sinnebild för hela folkomröstningen på grund av dess närhet till två stora befolkningscenter.

Den symboliska formen utökas alltså under 70-talet då allt fler människor, både i Danmark och i Sverige, exempelvis känner sig hotade av risken för en olycka. Påverkansområdet växer dessutom utanför de närmaste tätorterna och Barsebäcksverket blir till både en svensk och en dansk nationell angelägenhet. Det blir således svårt att dra en gräns för var den territoriella formen och den symboliska formen börjar/slutar. Om den territoriella formen är det område som vid exempelvis en olycka kommer att drabbas så är det ingen som kan veta hur stort detta område skulle vara. Och om den symboliska formen är det område inom vilket människor känner att de på något sätt delar den symbol som är knutet till territoriet så växer påverkansområdet långt utöver en radie av ca 20 km från kärnkraftverket, där Malmö och Köpenhamn ligger.

Parallellt med utvecklingen av den territoriella och symboliska formen sker också fasen om utvecklingen av institutioner (se sida 9). Vissa av de institutionella verksamheterna, såsom ekonomi och utbildning, kan knytas till enbart Sydkraft. Sydkraft utbildade dels sina egna anställda, informerade och knöt dels ett informationsutbyte med Kävlinge kommun samt genomförde försök att informera allmänheten om kärnkraften genom att bland annat ordna rundvandringar på kärnkraftverket. Inom de massmediala och politiska verksamheterna så blev

en stor grupp människor delaktiga och socialt medvetna om att de tillhörde ett visst påverkansområde, en viss region. Detta genom att symbolen Barsebäcksverket via debatter, miljörörelser och via det avstånd det hade till människor, berörde dem. Området omkring Barsebäck, med främst då Malmö och Köpenhamn i åtanken, blir under tiden då Barsebäcksverket figurerar i media mera tydligt avskilt från andra områden. Denna fas var från början alltså nästan bara en angelägenhet för Sydkraft, och berörde mestadels bara de anställda och invånare i Kävlinge kommun, för att sedan via massmedia och miljörörelser beröra ett mycket vidare antal människor.

Det är svårt att tidsbestämma när fasen ”etablering av regionen” (se sida 10) sker. Regionen skall här uppfattas och erkännas av de utanför och en förväntanshorisont skall knytas till den. Det kan anses som att detta sker redan då Barsebäcksverket byggs eftersom Sydkraft och de svenska myndigheterna hade avtal och samarbete med danskarna i och med informationsutbytet och saxningsavtalet med Elkraft. Förväntanshorisonten, alltså förväntningarna på regionens framtida riktning och mening, är då positiv och förlagd till det positiva stöd kärnkraften hade vid denna tid som en stor, billig och högteknologisk energikälla. Det fanns ju också planer på att förse Malmö/Lund och Helsingborg/Landskrona med fjärrvärme vilket ytterligare förhöjde den mer positiva förväntanshorisonten för verket. Dessa planer kom att överges i början av 80-talet.

Barsebäcksverket kan också ses som en symbol och ett första steg i det gränsöverskridande Örestadsprojektet (se sidan 18), som inte blev av förrän idén omstöptes och utvecklades till Öresundsregionen. I samband med detta blir regionens gränser inte Barsebäcksverkets påverkansområde utan Örestadsprojektets gränser (se Bilaga I & II) och dess förväntanshorisont ett första steg, innan broanslutningen byggdes, i projektets utveckling. Oavsett om när förväntanshorisonten kan tänkas ha börjat så kom den att förändras samtidigt som den symboliska formen förändrades då motståndet i Danmark och Sverige, via miljörörelser och politiska partier som vill avveckla kärnkraften och speciellt Barsebäcksverket, tillkom i mitten av 70-talet. Detta inverkade på förväntanshorisonten för Barsebäcksregionen i och med att kravet på Barsebäcksverkets nedläggning ändrade förväntningarna på dess framtida riktning och mening.

Utöver Paasis fyra faser i institutionaliseringen så är även makt och identitet sammankopplat med Barsebäcksverket (se sidan 10). Fallet Barsebäck stämmer in på att regioners gränser, symboler och institutioner fungerar som uttryck över den maktkamp om vad deras mening i rummet, demokratin och välfärden är, och att detta bestämmer den ovan nämnda förväntanshorisonten. Enligt Paasi så är vissa aktörer mer aktiva än andra för att försöka skaffa sig maktinflytande och skapa regionens identitet. Gällande maktinflytandet så återfinns det i själva ordet region där orden ’styra’ och ’trakt’ sammanstrålas. Detta sker ofta också från ett uppifrånperspektiv vilket även är fallet med Barsebäck då de maktinflytande aktörerna är de som godkände och byggde kärnkraftverket. Dessa är ju egentligen ytterst de riksdagspolitiker som på 50- och 60-talet gjorde utbyggnaden av kärnkraften möjlig. Det kom i Barsebäcksfallet främst att utgöras av Sydkraft och även de myndigheter som var inblandade. Sydkraft, som ensam fick stå för följderna av lokaliseringen, fick minskat maktinflytande då den danska och svenska politiska opinionen tillsammans med miljörörelserna och folkomröstningen ändrar förväntanshorisonten.

När väl Barsebäcksverket avvecklades så låg makten återigen hos politikerna då avvecklingsbeslutet var ett rent politiskt sådant. Således kan riksdagen ytterst anses vara den aktör med det starkaste maktförhållandet i Barsebäckfallet.

Paasis olika faser i institutionaliseringen av en region kan alltså inte anses vara fasta, utan är föränderliga och beroende av historien där varje fas har en egen tidsaspekt. Paasi säger att faserna inte behöver ske i någon kronologisk ordning, vilket även är fallet här, men i detta fall överlappas också vissa av faserna, det vill säga de sker samtidigt. Sammantaget så, genom att använda Paasis olika faser, fås en förståelse för hur Barsebäcksverkets påverkansområde, eller dess regions gränser, växer från att det förläggs tills dess att det avvecklas. Och detta påverkansområde, liksom Paasis definition av en region, består av historiskt betingade ekonomiska, politiska och sociala processer som begränsas, drivs, symboliseras och institutionaliseras genom en rad olika sociala aktiviteter.