När deltagarna i Fokusgrupp två i situationsbeskrivningen skulle redogöra för sitt val av plats på bussen valde alla att sätta sig bredvid den medelålders kvinnan. Anledningen till detta är att hon enligt deltagarna inte uttrycker något synligt ”fel” och inbringar en känsla av trygghet då hon upplevs vara normal. Utifrån stigmatiseringsteorin kan detta tolkas som att de övriga på bussen har ett synligt stigma, misskrediterad. Vilket kan innebära att deltagarna inte vill integrera sig med det ”onormala” och riskera att bli utpekad som en medlem av den gruppen (Goffman, 2008, s. 13,55). Detta val styrs reflexmässigt och omedvetet, då deltagarnas första intryck är att de övriga på bussen tillhör ”fel” kategori. Deltagare F menar dock att det inte går att se på en människa huruvida hon har en psykisk sjukdom eller inte. Deltagaren väljer ändå att sätta sig bredvid kvinnan som förmedlar normalitet, vilket förstärker att de övriga tillhör ”fel” kategori. Genom att studenterna väljer bort de ”udda” resenärerna så behandlas de enligt Goffmans (2008, s. 27) beskrivning som ”icke personer”.
Deltagarna har svårt att tänka sig umgås med människor med synliga stigman men i de fall där personer har osynliga stigman, exempelvis depression, har studenterna svårt att
klassificera det som en sjukdom. Denna klassifikation medför att personer med synliga stigman i större utsträckning blir stigmatiserade jämfört med de misskreditabla personerna.
För att en stigmatisering ska komma till stånd krävs att den enskilda individen upplever sig vara stigmatiserad samt att omgivningen bekräftar detta genom sitt bemötande (Goffman, 2008, s. 16).
Samtliga deltagare i fokusgrupperna menar att alla psykiska sjukdomar tenderar att samlas under samma beteckning vilket medför att diagnosen snarare än individen uppmärksammas.
Utifrån stigmatiseringsteorin kan detta förstås som att omgivningen kategoriserar psykiskt funktionshindrade som avvikare då de inte betraktas som normala. Denna kategorisering har som följd att psykiskt funktionshindrade blir tillskrivna en social status och identitet som baseras på kategorins egenskaper, snarare än individernas personliga egenskaper (Ibid. s.
51,13).
30
Media har enligt deltagarna en avgörande betydelse för hur personer med psykisk sjukdom blir bemötta i samhället, då media påverkar vad som i samhället anses vara normalt. Detta bidrar till en stigmatisering då psykiskt funktionshindrade enligt medias framställning anses vara ”onormala”. Följden blir att övriga samhällsmedborgare intar samma perspektiv och därmed skapas ytterligare utsatthet. Deltagare D menar att det är lätt att dra alla över en kant bara för att de har samma diagnos. Enligt Goffman (2008, s. 13) uppmärksammas stigmat istället för personen i fråga.
Samtliga deltagare menar att media inte framställer psykisk sjukdom som en riktig sjukdom.
Utifrån stigmatiseringsteorin kan detta ses som att psykisk sjukdom betraktas vara avvikande från de ”normala” fysiska sjukdomarna. Konsekvensen blir att psykisk sjukdom ses som en icke existerande sjukdom. Media vill inte beblanda sig med psykisk sjukdom då risken finns att media hamnar i ”fel” kategori och kan på så sätt tappa omgivningens förtroende. Goffman (2008, s. 55) menar att umgänge med ”fel” kategori kan medföra att omgivningen förutsätter att källan är likadan som den felaktiga kategorin.
Deltagarna i de båda fokusgrupperna resonerar att kvinnor med exempelvis depression bemöts negativt i dubbel bemärkelse för att hon är kvinna och har psykisk sjukdom. Utifrån
stigmatiseringsteorin kan detta uppfattas som att den stigmatiserade kvinnan medverkar till detta då den egna självbilden återspeglas i omgivningens bemötande. Kvinnan accepterar med andra ord sin självbild som dubbelt stigmatiserad och låter omgivningen inta samma
förhållningssätt. Ett annat beteende skulle kunna vara att kvinnan för att motverka sitt stigma blir överdrivet driven i sitt sätt att vara, vilket skrämmer omgivningen och får till följd att de tar avstånd och utsattheten bekräftas (Goffman, 2008, s. 16, 26).
I fokusgrupperna görs skillnad på kvinnliga och manliga psykiska sjukdomar. Kvinnor tillskrivs diagnoser som depression och självskadebeteende medan män tillskrivs missbruk och ADHD. Detta kan utifrån stigmatiseringsteorin förstås genom att psykiskt
funktionshindrades sociala status är baserad på specifika egenskaper, där exempelvis män framställs som mer våldsamma än kvinnor. Stigmatiserade individer tilldelas en social status av omgivningen som är knuten till specifika egenskaper (Ibid. s. 51). Detta synsätt medför att depression och självskadebeteende betraktas vara kvinnosjukdomar av den anledningen att diagnoserna inte uttrycker något hot. Samma resonemang kan förklara deltagarnas uppfattning om att ADHD är en ungdomssjukdom snarare än en sjukdom som äldre bär på.
31
Samtliga deltagare i fokusgrupperna anser att personer med psykisk sjukdom ska ha rätt till arbete precis som gemene man, för sin egen självkänsla. Men å andra sidan råder det okunskap och förutfattade fördomar i samhället om hur personer med psykiska sjukdomar fungerar. Detta medför att samhället stigmatiserar personer med psykiska sjukdomar utifrån deras kategoritillhörighet snarare än att se till individen. De stigmatiserade blir inte bemötta på den nivå de befinner sig på vilket kan medföra att den stigmatiserade konstruerar om sin självbild så att den bättre överensstämmer med verkligheten för att undvika diskrepans (Goffman, 2008, s. 13,28)
Deltagarna i båda fokusgrupperna menar att det är viktigt för personer med psykiska funktionshinder att ha en meningsfull sysselsättning för att inte upplevas som en börda.
Samtidigt inser deltagarna att det är svårt för personer med psykiska funktionshinder att få
”riktiga” jobb då arbetsgivare ställer krav på sina anställda. De personer som inte kan arbeta på grund av sitt stigma avviker från samhällets förväntningar, vilket medför att samhället försöker åtgärda detta med sociala insatser i form av ”låtsasjobb”. Dessa insatser som är i all välmening kan bidra till diskriminering av den psykiskt funktionshindrade då stigmat
bekräftas ytterligare (Ibid. s. 14).
Personer med psykiska funktionshinder betraktas utifrån fördomsfulla stereotyper. För att komma till rätta med dessa anser deltagarna att det är viktigt med umgänge för att minska de tidigare stereotyperna. Genom att umgås med personer som har psykiska sjukdomar
uppmärksammas de personliga egenskaperna istället för kategoriegenskaperna. Detta kan dock bli ett problem då stigmatiseringsteorin menar att umgänge med ”fel” kategori kan riskera ett uteslutande från den egna gruppen (Goffman, 2008, s. 55).
Ett faktum som inte går att komma ifrån är att människor kategoriserar för att skapa struktur i deras vardag. Vi anser att stigmatiseringen är en följd av att människor är rädda för det främmande, vilket kan förebyggas med ökad kunskap och insikt genom interaktion och umgänge med psykiskt funktionshindrade.
32
7. Diskussion
I detta avslutande kapitel presenteras en sammanfattande diskussion för att sedan jämföra med tidigare forskning inom området. Därefter kommer den använda metodens för- och nackdelar att lyftas fram. Avslutningsvis ger vi förslag till fortsatt forskning.