De centrala resultat vi kom fram till var att attityder till psykisk sjukdom är ambivalenta och växlar utifrån situation och diagnos. Detta går i linje med Söders (1990, s. 227-238) forskning som kritiserar den kvantitativa forskningen då denna inte får fram de ambivalenta attityderna.
Den kvantitativa forskningen framställer i regel psykiskt funktionshindrade som en homogen
34
grupp istället för att lyfta fram den enskilda individen och den specifika diagnosen.
Deltagarna i fokusgrupperna gör skillnad mellan olika psykiska diagnoser, där några är mer accepterade än andra. Detta fenomen påtalar även Michailakis (1998, s. 16), som menar att det finns en hierarkisk ordning av psykiska sjukdomar.
Vi har iakttagit att de studenter som går en vårdutbildning har en mer biologisk syn på psykisk sjukdom jämfört med de övriga som har en social syn på begreppet. Detta kan förklara problematiken i hur man ser och behandlar en individ olika utifrån den profession man är i. Detta kan innebära att personer med psykisk sjukdom kan komma i kläm mellan läkare och socialarbetare då de har så olika syn på fenomenet. Forskning visar att de som har kunskap om eller erfarenhet av personer med psykiska funktionshinder är överlag mer
positiva än andra (Fan, 1999, s. 47-56; Högberg, 2010, s. 60-64; Wallach, 2004, s. 235-248). I vårt arbete fann vi dock ingen attitydskillnad mellan de deltagarna med och de utan
erfarenhet. Vad detta beror på kan man spekulera i, men vi tror att dessa skillnader hade blivit mer märkbara om urvalet hade varit större.
Studenterna tror att bilden av psykisk sjukdom har formats av media som tenderar att framställa psykiskt funktionshindrade i negativa ordalag, exempelvis som våldsamma och farliga. Michailakis (1998, s. 18ff) menar att information är en viktig komponent då det gäller attitydförändring. Genom medias framställning av psykisk sjukdom formas vad som i
samhället anses vara normativt. Följden av den återkommande negativa publiciteten bidrar inte till en förbättrad attityd, detta då media spelar på människors rädsla för det främmande.
Enligt forskning tenderar äldre och kvinnor att ha en mer positiv attityd till psykisk sjukdom än vad yngre har (Kobau et al. 2010, s. 164-174; Hansson, 2010, s. 4-8; Prior, 2008, s. 2ff).
Av den anledningen valde vi att använda ett frågeformulär för att undersöka om deltagarnas ålder och kön har någon inverkan på deras attityder. Vi kan dock inte uttala oss om detta då samtliga deltagare är i tjugoårsåldern, inte heller fann vi någon skillnad på attityder mellan könen. Däremot menar deltagarna att psykisk sjukdom skiljer sig mellan män och kvinnor.
Kvinnor med psykiska sjukdomar ansågs ha en dubbel problematik av den anledningen att de var kvinna och bar på en sjukdom. Detta överensstämmer med Michailakis (1998, s. 68f) forskning som menar att kvinnor i högre grad än män blir diskriminerade på grund av deras psykiska sjukdom.
35
I resultatredovisningen framkommer att studenterna anser att alla människor ska ha likvärdiga liv men att detta inte överensstämmer med verkligheten, då personer med psykiska sjukdomar inte har samma möjlighet inom exempelvis arbetsmarknaden. Detta resonemang bekräftas av tidigare forskning som menar att personer med psykiska sjukdomar inte ges samma
förutsättningar som andra (Michailakis, 1998, s. 5).
7.3 Metoddiskussion
Vi valde att använda en kvalitativ design för att få djupa och detaljrika beskrivningar från våra deltagare i fokusgrupperna. Tidigare forskning är till stor del fokuserad på kvantitativa data och har blivit kritiserad för att enbart undersöka psykiskt funktionshindrade som en homogen grupp istället för att se till individen. Vi ville därför undersöka fenomenet utifrån ytterligare dimensioner då attityder påverkas av bland annat miljöfaktorer. Anledningen till valet av fokusgrupp var att komma åt de omedvetna attityderna hos deltagarna jämfört med
kvantitativa skalor där de medvetna och politiskt korrekta attityderna framhävs. Givetvis har de politiskt korrekta attityderna även framkommit under fokusgrupperna men i kombination med subjektiva attityder.
Resultatet hade kunnat vara annorlunda om enskilda intervjuer hade utförts då grupptryckets inverkan inte går att undvika. Vi är medvetna om att vår förförståelse kan ha påverkat resultatet då vi ställde provocerande påståenden i syfte att skapa diskussion i grupperna. I resultatredovisningen har vi eftersträvat att presentera både negativa och positiva attityder till psykisk sjukdom för att minska risken att resultatet blir färgat av vår förförståelse. Detta av anledningen att försöka vara så objektiva som möjligt och inte lägga någon moralisk
värdering i resultatredovisningen från vår sida. Dock var resultatet övervägande negativt men med betoning på ambivalens bland studenternas attityder.
Ytterligare en nackdel med fokusgrupper är att anonymitet i gruppen inte kan garanteras då deltagarna efter att ha lämnat diskussionsforumet kan tala med utomstående om innehållet.
Även moderators inverkan betraktas som en nackdel då samtalsledaren mer eller mindre styr diskussionen och dess resultat (Wibeck, 2010, s. 150ff). En av oss agerade moderator medan den andra var sekreterare för att föra anteckningar om vem som sa vad. Detta kan enligt Wibeck (2010, s. 90) upplevas som ett hot av deltagarna då de känner sig iakttagna och osäkra på vad den observerande personen gör. Vår egen förförståelse innebar att vi var tydliga med att ge information om sekreterarens roll för att därmed minska den eventuella hotbilden.
36
Då vårt mål med metoden var att undersöka studenters attityder till psykisk sjukdom och personer med psykiska funktionshinder ansåg vi att fokusgrupper var att föredra framför enskilda intervjuer. Vi tror att attityder är ett känsligt ämne då de är högst individuella och bygger på subjektiva upplevelser och erfarenheter. Fokusgrupper lämpar sig väl till forum där känsliga ämnen ska diskuteras och har som fördel att forskaren får förståelse om vad som ligger till grund för människors agerande och tänkande (Wibeck, 2010, s. 140).
Styrkan med fokusgrupper ligger i att deltagarna inspirerar varandra att delge sina
erfarenheter och känslor till ett ämne. Den dynamik som uppstår i fokusgruppen kan även hämma deltagarna att våga dela med sig av sina personliga uppfattningar. (Ibid. s. 149f).
Fokusgrupper är även att föredra för att kringgå etiska aspekter då de inte är utpekande i samma utsträckning som med enskilda intervjuer.
Då vi rekryterade deltagare till fokusgruppen var vi inte tillräckligt tydliga med att informera om att återbud måste lämnas. Detta medförde att vi fick ett visst bortfall, vilket hade kunnat undvikas. Bortfall är något som alltid förekommer i samband med organisering av
fokusgrupper, vilket ytterligare kan ses som en nackdel med metoden (Ibid. s. 67).
I efterhand kan vi konstatera att vi kunnat minska antalet frågor i vår intervjuguide för att därmed ge deltagarna mer utrymme att diskutera fenomenet fritt. Vi genomförde en fokusgrupp på förmiddagen och den andra på eftermiddagen vilket kan ha påverkat
deltagarnas uppmärksamhet. Vi märkte dock ingen större skillnad mellan gruppernas aktivitet.
Själva kände vi oss lika förväntansfulla och inspirerade inför eftermiddagens samtal som förmiddagens.