I bouppteckningsmaterialet visar det sig att så gott som alla jordbrukare i Halland hade harv vid alla undersökningstillfällen. Andelen pendlade mellan 80 och 100 %. I tabell 3.5 visas de enda undantagen, vilka fanns i södra slättbygden under 1700-talet. I Laholm hade jordbru kar na nästan inga harvar 1740, men redan 1780 hade 92 % av dem skaf fat sig redskapet. I Rännes löv hade 64-77 % av jordbrukarna harv 1740-1780, klart färre än i övriga Halland. Nivån steg först 1800 till över 80 %. Ränneslöv hade alltså både plog och harv före Laholm. Men La holmsjordbrukarna introducerade redskapen snabbare. De som inte hade harv i Laholm/Rän neslöv hade enbart årder som jordbearbetnings
-redskap, för plogen krävde ju en harv som komplement.
En tanke är att harven värde-rats så lågt i Laholm, att den inte har kommit med i boupp teck -ningarna. Men när harvarna kom 1760 hade de medelvärden något över harvar i andra områden, som haft harv hela tiden. Min slutsats är att siffrorna i tabell 3.5 stäm mer, det vill säga att de flesta jordbrukare i Laholm 1740 faktiskt inte hade harv. Troligen kan bristen på harvar på Laholmsslätten ses som ett kristecken, bygden drabbades ju mycket hårt av krigen och var kraftigt adelsdominerad.
Tabell 3.6. Antal harvar per jordbrukare
År 1740 1760 1780 1800 1820 1840 1860 1880 1900 M-Halland 0,8 1,0 1,1 1,2 1,4 1,5 1,8 2,5 3,2 Källor: Bouppteckningsmaterialet. Se även bilaga 3.2.
Medeltalet för antalet harvar per jordbrukare i hela Halland visas i tabell 3.6. Det ökade sakta så att en fördubbling skedde mellan 1740 och 1860, därefter nästan dubble-rades antalet igen på 40 år.
Antalet harvar ökade redan 1760 i Lindome och Fjärås. Fjärås hade därefter flest harvar ända till och med 1880. Först 1820 skedde ökningar av antalet i Tvååker och Gri-meton och 1840 kom Kvibille, Laholm och Ränneslöv efter. I Fagered/Torup kom ökningen först 1860-1880. Jordbrukarna i bondeområdena var alltså tidigast med att öka sitt innehav av harvar.
Järnharvar (= järnpinneharvar)
Först hade jordbrukarna harvar med träpinnar, träharvar. Harven med järnpinnar var givetvis en viktig innovation. Vi ska i detta avsnitt analysera och följa föränd ringen, när
harvpin nar na gjordes i järn. De nya harvarna kallas här för järnpinneharvar eller kort och
gott järnhar var.100
Tabell 3.5. Andel jordbrukare med harv i Laholm och Ränneslöv
Procent.
Uo/år 1740 1760 1780 1800 Laholm 7 52 92 100
Ränneslöv 64 75 77 93 Källor: Bouppteckningsmaterialet.
Metoden att räkna ut vilka som var järnpinneharvar följer i stort sett metoden att räkna ut järnfjölsplogar. Liksom för plogar finns det en hel del uttalade järn -pinneharvar/järnharvar, men de flesta benämns bara ”harv” trots att värdet kan vara så högt att det borde vara en järn harv. För att få fram ett rimligt gränsvärde för en järn -pinneharv har, liksom för plo garna, värdet mellan dyraste uttalade trä-pinneharv och genomsnittet för uttalade järnpinne har var sökts. Skill naden mot plogar är att vi har harvsvärden en längre period, eftersom järn pinne harvar var mycket tidigare än järn-fjölsplogar.
Harvarna ökar troligen i järninnehåll och storlek starkt under perioden 1860-1900. 1880 verkar harvar helt i järn ha slagit igenom, för träharv betyder nu harv med trä -stomme och järn pinnar. Vi hade ett liknande förhållande mellan järnfjölsplogar och järn-kroppsplogar. När vi nu vill ta reda på om jordbrukarna hade en harv med järnpinnar, kan vi därför inte utgå från de höga järnharvsvärdena 1860 och framåt. Det bästa är att, som för järnplogarna, över föra vär det från 1840 till senare perioder. Järnplogar och järn-harvar blir då också jämför bara. 1740 var siffrorna osäkra på grund av svagt källunderlag, så en över föring med hänsyn tagen till pen ningvärdet från 1760 I blir nödvändig. Även en överföring från 1760 I till 1760 II har gjorts.
Tabell 3.7. Uträkning av gränsvärden för järnpinneharv
År Antal uttalade Högsta M uttalade Gränsvärde för järnharvar träharvsvärde järnharvars värde trolig järnharv
1740 I 1 - - 0,6 1740 II 6 - - 0,8 1760 I 20 0,8 1,7 1,3 1760 II 0 - - 1,7 1780 41 0,42 0,42 0,42 1800 I 28 0,45 0,69 0,57 1800 II 21 0,67 1,16 0,92 1820 88 1,33 1,40 1,37 1840 128 1,33 2,15 1,74 1860 -* - - 3,1 1880 -* - - 3,3 1900 -* - - 3,0 Källor: Bouppteckningsmaterialet.
Kommentarer: Myntslag: 1740-1760 daler silvermynt, 1780 riksdaler, 1800 riksdaler specie, 1820-1840 riksdaler banko, 1860 riksdaler riksmynt, 1880-1900 kronor. * 1860-1900 har vi inga säkra uttalade järn-pinneharvar.
Med hjälp av gränsvärdena för järnpinneharvar i tabell 3.7 har andelen jordbrukare med detta redskap räknats ut. Samma tillägg som för järnplogar har gjorts vad gäller att välbärgade jord brukare och de med tio gånger järnharvsvärdet i redskap har också betrak-tats som troliga järn pinneharvs ägare, med undantag för dem som hade uttalade träpin-neharvar eller inga har var alls. (Under la get är för litet för att genomföra det tredje tillägget som gällde plogar.) Lik som för plogar har dessa tillägg bara gjorts när minst 50 % av
jordbrukarna hade järnharv. Siff ror i tabell 3.8 utan tillägg är inom parentes, och siffror med tillägg är utan parentes. Siff rorna med tillägg är huvudresul tatet, men som synes är skillnaderna små.
Tabell 3.8. Andel jordbrukare med järnharv (järnpinneharv)
Procent. Uo 1740 1760 1780 1800 1820 1840 1860 1880 1900 Li 23 (54) 54 (66) 66 (64) 72 (77) 84 (56) 60 (71) 75 (52) 68 (76) 80 Fj 0 17 32 (50) 54 (73) 73 (87) 93 (64) 75 (85) 89 (92) 92 Fa 4* 0 0 0 0 4 12 (69) 72 (67) 70 To 0 0 0 3* 3 0 3 32 (56) 65 Tv 0 0 6 7 32 (85) 85 (76) 84 (73) 73 (88) 88 Gr 7* 0 4 0 30 (57) 57 (65) 69 (77) 77 (57) 63 Kv 0 0 0 4 0 23 (56) 56 (69) 69 (87) 87 La 0 0 0 8 0 23 (76) 76 (82) 82 (76) 79 Rä 0 0 0 0 10 47 (67) 70 (76) 79 (93) 93 M 3 (8) 8 (12) 12 (15) 16 (25) 26 (42) 44 (54) 58 (68) 71 (77) 80 Källor: Bouppteckningsmaterialet.
Kommentarer: * Järnharvsvärdet är osäkert 1740, och andelen innehavare i Fagered och Grimeton bygger på detta vär de. Med ledning av att järnharvar saknas under lång tid efter 1740 i dessa områden bör uppgif-terna ses som osäk ra. – Torup 1800: Den enda järnharven anses obrukbar.
I tabell 3.8 kan man se att Lindome i norra mellanbygden var minst 80 år före den hal ländska slättbygden med ett genombrott för järnharven. Troligen var järnharven 1740 ny i området, eftersom grannen Fjärås inte fick redskapet förrän 1760. Lindome var tidi-gare än Fjärås, men båda genomgick inno vationsprocessen mellan 1740 och 1800.
Att norra mellanbygden var så tidig med järnharvar (och med järnplogar) kan kopp-las samman med att de också hade höga årdervärden i bygden hela perioden 1740-1840. Vi ser i norra mellanbygden vad man skulle kunna beteckna som en redskapskultur som
experi men terade med järn. Även i Tvååker fanns förmodligen en sådan ”kultur” med järn
i red skapen. Man hade ju järn plog och järnharv tidigt (se uppgifter i bilaga 3.3). Områden som hade extremt låga harvvärden 1740-1780 var skogsbygden och Rän-neslöv samt i viss mån Laholm. Skogsbygden hade också extremt låga årdervärden. Detta kan tas som tecken på en ”låg” redskapskultur.
Nu återvänder vi till tabell 3.8. Tvååker och Grimeton var de första efter norra mellan bygden med genombrott för järnharven. Nivån att nästan alla i ett område hade järnharv, passerades av Lindome 1820 och därefter av Fjärås och Tvååker 1840,101sedan följde södra slätt bygden 1880, medan Kvibille och skogs bygden dröjde till 1900 eller där-efter. På kartorna 3.11-3.14 illustreras järnpinneharvens införande i Halland. Återigen har vi en tydlig spridning från norr till söder i Halland.
Att det var vanligt med träpinneharvar i skogsbygden i slutet av 1800-talet bekräftas från Knäred. Och i angränsande Kronobergs län skrev landshövdingen år 1900: ”Säker-ligen kom mer … träpinneharven att länge bibehålla sin obestridda plats.”102
Kartorna 3.11-3.14. Andel jordbrukare med järnpinneharv 1760-1880
som för järnplogen. Men bondeområdena i norra mellanbygden var ännu tydligare före med järn har ven. Utvecklingen för järnharven i de andra bygderna kom i samband med friköpen av jord, och då med Tvååker och Grimeton i täten.
Järnharven kan ha hindrats av stenighet i skogsbygden. Den infördes nästan helt parallellt med plogen, vilket är ett argument för detta. Harvar med löst sittande träpinnar, som var van liga i Halland, var kanske de mest stentåliga. Men att stenighet skulle vara ett så stort hinder för järnharv är förvånande. Järnharv kunde visserligen slitas ner snab-bare med mycket sten, men var det så mycket att den inte gick att använda? Frågan är fort farande öppen.
Så till frågan om järnharv först introducerades på lerjordar. I princip borde en järn-harv vara bättre på alla sorters jordar, den höll ju mycket bättre. Dess utom så infördes järnharven på all jord så småningom. För att ta reda på om järnharv i första hand infördes på lerjordar har Lindome undersökts 1760, då redan mer än hälften av jord brukarna hade järnpinneharv. Den nya harvtypen hade börjat användas i elva byar. Fem av dessa hade lerjord och sex hade inte lerjord. Min slutsats är att det inte finns något samband mellan lerjord och tidig användning av järnharv. Snarare framträdde ett socialt mönster: Bara i socknen Lindome hade jordbru karna 1760 järnharv, ännu ingen i Älvs åker.103
Djupharvar (= krokpinneharvar)
En krokpinneharv är alltid en järnharv. Men den gavs ofta samma värde i bouppteck-ningarna som järnpinne harvar med raka pinnar, så de kan inte skiljas åt med värdet. Järn-pinnarna var ju dyrare på en djup harv, så krokpinneharvarna måste ha haft färre pinnar än rätpinneharvarna. Vi får alltså använda oss av fall, där det uttalat står ”krokpinneharv” (eller dylika benämning ar).104Allt tyder dessutom på att man i boupp teck ningarna skrev ut om det var en krokpinne harv.
Tabell 3.9. Jordbrukare med djupharvar
Procent. Uo/år 1800 1820 1840 1860 1880 1900 Lindome 0 0 4 43 44 44 Fjärås 4 0 17 57 85 88 Fagered 0 0 0 0 28 48 Torup 0 0 0 0 11 24 Tvååker 0 0 0 16 40 62 Grimeton 0 0 0 19 23 51 Kvibille 0 0 0 3 69 73 Laholm 0 0 0 28 48 39 Ränneslöv 0 0 0 33 48 57 M 0 0 2 22 44 54 Källor: Bouppteckningsmaterialet.
Det fanns inga krokpinneharvar i Halland på 1700-talet, så dessa år är inte med i
sitt breda genom brott förrän 1860. Redan då hade hälften av jordbrukarna i norra Hal-land och cirka 1/3 i syd ligaste Hal-landskapet skaffat sig detta redskap. 1880 hade ungefär hälften av jord brukarna i hela länet krokpinneharv, eftersläntrare var främst skogs -bygden.105Den bonde dominerade norra mellanbygden gick alltså före liksom vid tidigare innovationer. Men från 1860 var skill na derna i bondeinflytande inte längre så stora mel-lan olika områden.
Fjäderharven var en innovation som kom först år 1900, och då slog dessa snabbt ige-nom i Tvååker och Grimeton. Även i Ränneslöv, Fjärås och Fagered hade geige-nombrottet passerats.
Vältar
Välten hade flera uppgifter: Speciellt på lättare jordar skulle den efter sådden trycka till jorden kring sädesfröna, så att jorden lättare tog upp vatten.106 En annan roll var att, främst på ler jor dar, krossa jord kokor som kunde förhindra växtligheten. Välten skulle dessutom jämna jorden för att få en jämn markyta vid skörden.107
Välten var först helt av trä, en trästock helt enkelt, bild 3.15. Helst använde man kärnträ av ek. Och ofta var den tvådelad för att svänga lättare. Men mot slutet av 1800-talet kunde den järnförstärkas.108
Välten kallades i Halland oftast för tumla, tromla, tommel, tummel eller trumma. I Lin do me förekom också åkerrull och åkerbult som benämningar.
Tabell 3.10. Andel jordbrukare med vält
Procent. Uo/år 1780 1800 1820 1840 1860 1880 1900 Lindome 0 0 6 32 57 60 48 Fjärås 0 4 19 47 61 70 81 Fagered 0 0 0 4 0 41 52 Torup 0 0 3 0 0 18 29 Tvååker 3 0 12 33 44 50 65 Grimeton 0 4 30 36 54 70 69 Kvibille 0 0 0 15 41 65 70 Laholm 0 0 4 12 20 45 45 Ränneslöv 0 0 3 11 11 34 77 M 0 1 9 21 32 50 60 Källor: Bouppteckningsmaterialet.
Kommentarer: Det finns inga uppgifter om vält före 1780, så de åren är borttagna.
Vi ser i tabell 3.10 att vält började användas i Halland först kring 1820. Till 1860 var det den bondedominerade norra mellanbygden samt Tvååker och Grimeton som ledde
utveck lingen. Kring 1880 hade hälften av landskapets jordbrukare vält. Ännu 1900 hade bara 60 % av jord brukarna i Halland detta redskap, bara i Fjärås var det nästan alla.109
Välten steg i värde under andra halvan av 1800-talet. Fler och fler delar måste ha gjorts i järn, se bilaga 3.2. Men den dyra innovationen och fabriksprodukten var ringväl-ten, som kom 1900. Andel med uttalande ringvältar var då i Kvibille: 10 %, Laholm: 4 % och Ränneslöv: 27 %. Om rådet längst i söder var alltså snabbast med ringvältarnas infö-rande.110
Även när det gäller välten har ett eventuellt samband med lerjordar undersökts. 1840 hade cirka 35 % av jordbrukarna i Tvååker/Grimeton detta redskap. Vält fanns i 12 byar, nio av dessa hade lerjord (även om det ibland bara var lite på något ställe) och tre ingen ler jord. Min tolkning är, att kanske en viss preferens för vält fanns i byar med lerjord, men att man också i byar utan lerjord ansåg sig ha nytta av redskapet.111