Andra brister i programmet

Andra exempel på vad som behöver förbättras är att det behöver göras mer för att hjälpa, belysa och bemöta psykiskt och fysiskt funktionshindrade samt äldre människor gällande våld mot dessa i nära relationer.

”Äldre kvinnor och funktionshindrade kvinnor är på många sätt mer beroende än andra kvinnor och beroendet tenderar att öka våldsutsattheten. De är ofta mycket isolerade och förövaren kan vara den enda länken till omvärlden. Värst utsatta är de kvinnor som har flera

handikapp.” (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 28).

Problemet försvåras ytterligare då det inte finns några särskilda skyddade eller hemliga boenden för dessa grupper. I de hemliga och skyddade boendena som finns är det svårt för handikappade eller äldre att bo eftersom de behöver hjälp i sitt dagliga liv och de har behov som kvinnojourerna och kriscentrumet för kvinnor och deras barn inte kan tillgodose (Intervju med Margot Olsson). Malmö kvinnojour bekräftar att äldre och fysiskt handikappade kvinnor anses ha för stora behov för den boendeform som kvinnojouren kan erbjuda (Intervju med Malmö kvinnojour). Det blir även problematiskt att behålla boendena hemliga om det ska komma olika personal dit. Det är heller inte möjligt att bygga hemliga boenden som är anpassade till alla olika grupper av människor utan de får hitta andra varianter så som korttidsboenden eller LSS- boenden. Dessa har självklart inte samma skyddsnivå som ett hemligt eller skyddat boende, men för att kunna hjälpa så många som möjligt måste det finnas en viss flexibilitet, säger Olsson (Intervju med Margot Olsson). Enligt socialtjänstlagens kapitel fem, paragraf fem har socialnämnden både en skyldighet att stödja äldre människor som utsatts för våld i nära relationer precis som de har med alla utsatta personer och att erhålla dem lättillgänglig service (SoL 2001: 453, Kap 5 § 5). Eftersom korttidssboenden och LSS-boenden inte har samma skyddsnivå som hemliga och skyddade boenden får därmed de äldre inte samma stöd som de personer som placeras där, vilket de alltså har rätt till. Samma sak avser funktionshindrade, vilka enligt socialtjänstlagens kapitel fem, paragraf sju även har rätt till ett boende som är anpassat efter deras behov om de är i behov av särskilda sådana (SoL 2001: 453, Kap 5 § 7).

Ett av problemen med skyddssökande personer som även är psykiskt sjuka är att de inte alltid är tillräckligt sjuka för att placeras på ett psykiatriskt boende men inte heller tillräckligt friska

kvinnojour. De menar att dessa därför lätt faller mellan stolarna (Intervju med Malmö kvinnojour), vilket gör att socialtjänsten inte lever upp till deras skyldighet att hjälpa dessa och att tillgodose deras rätt till bostad (SoL 2001: 453, Kap 3 § 2). Missbrukare är enligt socialtjänstlagen också i behov av särskilt stöd eftersom de kan behöva bevakning (SoL 2001: 453, Kap 5 § 9). I Malmö finns därför de skyddade boendena Fribo och Rönnbacken för kvinnor med någon form av missbrukarproblem som utsätts för våld av sin partner, men att tolka av handlingsplanen saknas det ändå ett tillräckligt bra skyddat boende för dessa då Rönnbacken inte anses fullgott enligt denna (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 37). Kvinnojourerna och kriscentrumet för kvinnor och deras barn kan inte ta emot dessa kvinnor då det inte finns möjligheter att blanda dem med de kvinnor som inte missbrukar och då de behöver särskilda resurser som de inte kan tillgodose (Intervju med Malmö kvinnojour). Enligt handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor och barn är en stor majoritet av missbrukande kvinnor offer för våld av sin partner och således i behov av skyddade boenden och menar även på att denna grupp är dubbelt beroende eftersom kvinnan dels är missbrukare och dels utsatt för våld av sin partner (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 28). När det gäller våldsutsatta män finner vi inga ställen för dem att vända sig till förutom till Kriscentrum för män, vilka inte lever upp till dessa behov.

Även när det gäller skyddade och hemliga boenden till det våldsutsatta som inte har några särskilda behov svarar inte Malmö helt upp till behovet av dessa bostäder. Det är

socialtjänstens ansvar att hitta boende för behövande och Sveriges kvinnovåldskommission gjorde under mitten utav 1990-talet en undersökning i Sverige där de kom fram till att socialtjänstens arbete på nationell nivå gällande kvinnor som utsatts för våld i nära relationer innehöll brister, bland annat att de på rutin lämnade över ansvaret för att hjälpa dessa kvinnor på kvinnojourer. Enligt senare undersökningar finns det än idag stora brister i landet, som exempelvis att de inte har gett den hjälp kvinnor som befunnit sig i akuta situationer behövt, och en del av dessa problem finns enligt handlingsplanen fortfarande i Malmö. Däremot har det skett en förbättring och mer hjälp kan ges nu i och med Kvinnofridsprogrammet och dess särskilda resurser inom socialtjänsten (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 37f). Att det dock fortfarande finns vissa problem inom socialtjänsten bekräftas av Malmö kvinnojour som upplever att de ibland utnyttjar de ideella

verksamheterna för att de själva inte ska behöva ta itu med väsentliga problem, trots att det faktiskt är deras ansvar. De upplever det också som att socialtjänsten behandlar kvinnorna

som om de vore ”friska” och mådde bra, men då personer som lever i dessa förhållanden inte gör det menar Malmö kvinnojour att de behöver extra stöd och hjälp (Intervju med Malmö kvinnojour).

I första hand placerar socialtjänsten i Malmö kvinnorna på Kriscentrum för kvinnor och deras barns boende som är kommunalt, vilket är ett billigare alternativ än att placera dem på de ideella föreningarnas boenden. Dock är detta Kriscentrum nästan alltid fullt, därför placeras de som är i akut behov av boende oftast vidare, men det är inte alltid det finns platser där heller. I genomsnitt var det 15 kvinnor varje månad år 2004 som Malmö inte hade möjlighet att ge skyddat boende till. Enligt handlingsprogrammet uppskattas antalet sökande att öka på grund av att våld i nära relationer har uppmärksammats mer och att metoderna att hjälpa de våldsutsatta har utvecklats (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 38). Malmö kvinnojour anser att det inte är bra att bo i hemliga och skyddade boenden alltför länge eftersom våldsoffren och deras eventuella barn blir isolerade från samhället då de inte kan ta emot något besök. På Malmö kvinnojours boende måste ibland två familjer dela på en lägenhet, i brist på plats, vilket kan vara väldigt ansträngande eftersom de inte känner varandra sedan innan. Om någon bor kvar lite längre och nya flyttar in och ut hela tiden kan det göra att även boendeformen känns väldigt jobbig, säger de. Tre till fyra månader anser de är en rimlig tid, men det finns kvinnor som har fått stanna upp till ett år, bland annat på grund av att det idag är svårt att finna en ny bostad i Malmö stad. Många av dessa kvinnor har ingen inkomst eller borgenär vilket gör det i stort sätt omöjligt att få en egen lägenhet (Intervju med Malmö kvinnojour). Den bostadsbrist som råder i Malmö gör att kvinnor blir kvar längre än de behöver även på andra ställen, som exempelvis på Kriscentrumet (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 38).

Olsson ser sitt arbete som en ständig utveckling och hon menar på att ju mer hon lär sig desto tydligare ser hon vilka brister som finns. Hon kan även se att det behöver arbetas med olika frågor i olika stadsdelar i Malmö. Olsson påpekar vid ett flertal tillfällen att

kvinnofridsprogrammet är ett utvecklingsarbete som hela tiden kan göras bättre. Även hon anser att de nationella lagarna som på olika sätt berör våld i nära relationer behöver skärpas, men att mycket även handlar om att förändra attityder för att positiva förbättringar skall kunna ske. Attitydförändringar är dock en lång process som tar tid, säger hon (Intervju med Margot Olsson).