Vi hade från början tänkt ha en större avgränsning kring vilka våldsoffer vi skulle inrikta oss mot, som exempelvis kvinnor där män är förövarna. Vi är nu nöjda med att vi valde att skriva om både mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män och våld inom samkönade relationer, då vi finner detta väldigt intressant. För oss har det varit intresseväckande att läsa om våld i nära relationer ur detta breda perspektiv samt att även ha med i tanken att det finns ännu fler problem och infallsvinklar inom detta område. Exempel på detta är att vissa brottsoffer, oavsett kön och sexualitet, kan vara gamla, missbrukare, fysiskt och psykiskt handikappade etcetera och att det försvårar problematiken ytterligare. Våld i nära relationer är således ett komplext ämne där patriarkala strukturer, föreställningar om vad som anses kvinnligt och manligt och den heteronorm som råder styr allmänhetens syn på vilka som är offer och vilka som är förövare. Detta påverkar också lagstiftningen, i viss mån vilka som anmäler våldet, de institutioner och verksamheter som finns för att hjälpa och stötta våldsutsatta samt de
verksamheter som finns för att hjälpa förövarna att sluta använda någon form av våld. Som det ser ut idag är samhället uppbyggt kring motsatspar, där exempelvis män och kvinnor beskrivs som motsatser till varandra och förväntas leva upp till de ideal som finns om respektive kön, likaså är det med sexualitet. Heterosexualitet är normen och homo- och bisexualitet beskrivs utifrån den, vilket gör att dessa blir avvikare. Det svenska samhället och lagstiftningen samt de verksamheter och jourer etcetera som finns för att hjälpa personer som blir utsatta för våld av sin partner samt dess förövare är konstruerade utifrån denna struktur. Dessa är med andra ord uppbyggda och utformade kring föreställningen om att brottsoffret är en kvinna och förövaren en man. För att alla människor ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och bli behandlade utifrån allas lika värde är det nödvändigt att bygga upp en samhällstruktur utifrån att människor är olika och har olika förutsättningar och behov.
Vi anser att vi i vår uppsats har svarat på frågan vad det finns för internationella åtaganden och lagar i Sverige beträffande våld i nära relationer. Huruvida dessa räcker har däremot inte varit lika enkelt att svara på och vår studie är inte tillräckligt djup för att kunna göra en definitiv bedömning, men utifrån vårt arbete anser vi att de i stort gör det. Sverige arbetar aktivt mot våld i nära relationer och utvecklingen går framåt. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor behövs enligt oss och har kommit till för att det finns ett behov av dem. Kvinnor som grupp är
underordnade män som grupp och mäns våld mot kvinnor är ett stort problem både på ett internationellt och på ett nationellt plan. Vi anser även att lagen om fridskränkning och lagen om kvinnofridskränkning är viktiga och att det är bra att de har förbättrats och kommit till. Det är viktigt att försöka få mäns våld mot kvinnor att upphöra, varför lagen om
kvinnofridskränkning lades till i brottsbalken. I propositionen till lagen skriver regeringen bland annat att dess införande är en av åtgärderna för att skapa ett jämställt samhälle. Vi anser dock att synen på jämställdhet behöver utvecklas eftersom könsnormerna har negativa
inverkningar även på män. Män samt kvinnor inom samkönade relationer skyddas av lagen om fridskränkning, men könsnormerna behöver förändras för att samhället ska bli jämställt. Vi anser inte att ovanstående i sig diskriminerar män, men enligt vår uppfattning är inte Sveriges arbete mot våld i nära relationer tillräckligt bra då män som brottsoffer osynliggörs. Att mannen fortfarande betraktas som det starkare könet och kvinnan som det svagare kan vara orsaken till att kvinnors våld mot män osynliggörs. Eftersom män i princip kan stärka sin manlighet genom att bruka våld går män som blir utsatta för våld av sin kvinnliga partner emot normen om manlighet. Tvärtemot det strider kvinnor som utövar våld mot sin partner mot synen på kvinnlighet, och eftersom kvinnan anses vara svagare än mannen är det en möjlig orsak till att samhället inte tycks se lika allvarligt på kvinnors våld mot män som på mäns våld mot kvinnor. För trots att det finns en Nationell handlingsplan och trots att den nuvarande regeringen utvecklat den och lagt omkring 900 miljoner kronor på åtgärder mot våld i nära relationer nämns ingenting om kvinnors våld mot män.
Vi anser att den Nationella handlingsplanen är bra och viktig i övrigt och att det är bra att den synliggör våld i samkönade relationer. Vidare är vår uppfattning att resterande lagar är bra, däremot anser vi att det borde vara ett tydligare och större krav på kommunerna att de ska ta sitt ansvar gällande att implementera socialtjänstlagen. I övrigt finner vi att lagarna
beträffande våld i nära relationer är bra och har utvecklats och blivit bättre de senaste tio åren. Problemen, som vi ser det, handlar mer om attityder, fördomar och den samhällsstruktur som vi diskuterade ovan och om hur lagarna efterlevs.
Utifrån vår studie har vi kommit fram till att den nationella lagstiftningen gällande våld i nära relationer och de satsningar som görs i frågan tas på stort allvar och över lag implementeras väl i Malmö stad. De verkar vara väl medvetna om vilket ansvar de har som kommun och de är bra på att införliva och följa det mesta. Vår uppfattning är att Malmö stad skulle kunna vara
sitt arbete mot våld i nära relationer. Arbetet är självklart en process där ständig utveckling behövs, men detta verkar Malmö stad vara medvetna om. Trots att Malmö har ett väl
genomarbetat arbete mot våld i nära relationer tycks de inte anse att deras arbete är komplett och färdigt och det finns en vilja om att göra det ännu bättre. Det är viktigt med en politisk förankring för att kunna göra ett så bra arbete som möjligt och Malmös kommunpolitiker arbetar aktivt mot våld i nära relationer vilket verkar vara en stor bidragande faktor till varför Malmö stad har kommit så långt i sin process mot våld i nära relationer.
Kvinnofridsprogrammet i Malmö och Koncept Karin upplever vi vara genomarbetade program som skapar bra relationer och samarbeten mellan olika instanser som arbetar mot våld i nära relationer, vilket vi tror är en bra förutsättning för ett lyckat resultat.
De yrkesgemensamma handböckerna som skapats utifrån Kvinnofridsprogrammet är ett bra sätt att nå personal som kan komma i kontakt med våldsutsatta personer inom sina olika yrken och på så sätt skapa förutsättningar för att bättre kunna uppmärksamma och hjälpa
våldsutsatta. Även då kvinnofridsprogrammet från början är utformat för kvinnor som är våldsutsatta av män så används programmet numera i praktiken även för att stödja homo- bi- och transexuella samt män som utsätts för våld av sina kvinnliga partners. I de
yrkesgemensamma handböckerna har det utvecklats delar där de homo-, bi- och transexuella nämns, men det ges inga antydningar om hur kvinnors våld mot män bör hanteras vilket vi anser är en brist. Som nämnts tidigare berättar Olsson under vår intervju om en socialarbetare i Malmö som först inte tar en man på allvar när han söker skyddat boende då han utsatts för våld och mordförsök av sin kvinna, vilket är ett exempel på att det skulle behövas ett större tänk och arbete samt mer information om detta. Även grupper som äldre och handikappade nämns inte heller i de yrkesgemensamma handböckerna, men vi har genom Olsson fått veta att en uppdatering snart ska göras av yrkeshandböckerna vilket kommer att resultera i detta. Vidare upplever vi att Malmö stad satsar mycket på bland annat arbetet mot hedersrelaterat våld och våldsutsatta kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk. Det finns en
yrkesgemensam handbok med fokus på hedersvåld, vilket vi tycker är bra. I yrkeshandboken förklaras även att benämningen etnisk grupp inte utgår från en viss folkgrupp vilket även inkluderar svenskar, men i den löpande texten får vi en uppfattning om att de folkgrupper som handboken beskriver är grupper med annan etnisk bakgrund än svensk. Vi anser att det
tydligare bör framkomma att hedersrelaterat våld inte är förknippat med en särskilt etnisk eller religiös grupp. Det hedersrelaterade våldet kan bland annat ses som ett resultat av den
således även bland människor med svensk etnicitet. Det gör att exempelvis även homo-, bi- och transexuella personer samt heterosexuella män kan anses ha ådragit familjen skam och utsättas för hedersrelaterat våld. Vi anser att våld inom nära relationer i sig kan vara en form av hedersrelaterat förtryck oavsett förövaren och offrets etniska bakgrund och för att inte försumma arbetet mot detta våld bör definitionen inte inskränkas till mäns våld mot kvinnor och med en annan etnisk bakgrund än svensk.
Vidare anser vi att benämningarna av brottsoffrens och förövarnas kön i
Kvinnofridsprogrammet och i de yrkesgemensamma handböckerna är missvisande samt skrivna utifrån samhällets rådande könsnormer. Det nämns exempelvis i den
yrkesgemensamma handboken mot hedersrelaterat våld och förtryck att både flickor, kvinnor, pojkar och män kan vara utsatta för hedersrelaterat våld, men i den löpande texten benämns sedan offret alltid som en hon. Vi har fått förklarat för oss att detta är för att texten ska få ett flöde och vara lättläst, men vi anser att detta kan stärka de föreställningar om könsnormer som redan finns och förstärka bilden av att det bara flickor och kvinnor är offer. Trots att det med högsta sannolikhet är vanligare att kvinnor blir misshandlade av sina män än tvärtom är det oerhört viktigt att kommunen med en större tydlighet visar på att våld i nära relationer kan hända alla, även män och homosexuella, och att även kvinnor kan vara förövare.
Våld i nära relationer är något som existerar inom alla samhällets olika grupper och alla människors lika värde måste tillgodoses, därför måste stöd och hjälp erbjudas för alla.
Exempelvis har Tjejjouren i Malmö en dövjour dit våldsutsatta kvinnor med hörselnedsättning kan söka sig. Malmö har dock svårt att erbjuda hemliga boenden för exempelvis
handikappade och äldre då de ofta behöver hjälp i sin vardag. Dessa kan placeras på LSS- eller korttidsboenden, men dessa är varken hemliga eller skyddade vilket gör att deras partner ändå kan hälsa på dem. Enligt socialtjänstlagen är socialnämnden skyldig att främja
våldsutsatta personers rätt till bostad samt att erbjuda hemliga boenden anpassade efter äldre och fysiskt handikappade personers särskilda behov. Således följer inte Malmö stad helt socialtjänstlagen. Då det även överlag saknas boenden för hela gruppen våldsutsatta i nära relationer lever inte Malmö upp till socialtjänstlagens skyldighet att främja rätten till bostad. Det är exempelvis kö till Kriscentrum för kvinnors och deras barns skyddade boenden och både där och på andra ställen får vi uppfattningen att de på grund av en allmän bostadsbrist i Malmö blir kvar längre än önskvärt.
Vi anser också att det saknas en särskild jour för våldsutsatta homo- bi- och transexuella. Vi tror att det dels är lättare för våldsutsatta personer att söka hjälp hos verksamheter som är inriktade på den grupp de kan identifiera sig med och dels att de kan få bättre hjälp om verksamheten är inriktad på specifika grupper. Vi är medvetna om att dessa personer är välkomna till de organisationer som redan finns, men precis som att exempelvis kvinnor med utländsk bakgrund i större utsträckning hellre söker sig till de jourer som är inriktade på denna målgrupp tror vi att det är samma sak med dessa målgrupper. Känslan av grupptillhörighet kan vara viktig ur flera aspekter, likaså vetskapen om att det finns hjälp för en själv att få. Vi tror också att vissa inte vågar söka sig till jourer som inte har en uttalad inriktning eller fokus för dessa grupper på grund av att det kan finnas en ytterligare rädsla hos dem att inte bli tagna på allvar och att det inte är lika allvarsamt som när män utövar våld mot kvinnor och att de kan bli dömda på grund av sin sexuella läggning. Vidare är Kriscentrum för män den enda instansen för våldsutsatta män vilket bidrar till att både exempelvis våldsbenägna män, våldsutsatta-, missbrukande-, homosexuella-, äldre- och handikappade män med flera hamnar där. De tar även emot våldsbenägna kvinnor eftersom det inte finns något specifikt ställe för dem att vända sig. De flesta verksamheter gällande våld i nära relationer är inriktade mot kvinnor men då gällande dem som offer, precis som verksamheterna för män mestadels riktar sig mot män som förövare. Kriscentrum för män anpassar sig dock efter personers behov och tar in olika personal vid olika tillfällen. Vi anser dock att om alla människor ska behandlas utifrån principen om lika värde och rättigheter och om jämställdhet ska uppnås behöver de vedertagna föreställningarna om det sociala könet och normen om heterosexualitet tydligare arbetas emot och sluta att förstärkas. Vi anser att större vikt bör läggas på våldsutsatta män, både kring direkta hjälpinsatser, informationsspridning och utbildning med mera, och att bland annat socialnämnden bör ta dessa på större allvar.
Slutligen finner vi att Malmö stad, trots en hel del brister, gör ett bra arbete beträffande våld i nära relationer. Vår slutsats är att de största förändringarna behöver ske på nationell nivå och att det på alla plan i samhället behövs strukturella förändringar samt attitydförändringar för att förändra de rådande normerna kring kön, makt och sexualitet. Med strukturer som utgår från normer och tanken om att alla människor ska behandlas lika kommer jämställdhet, jämlikhet och alla människors lika värde aldrig att uppnås.