Brister i programmet gällande kön och sexualitet

Trots att kvinnofridprogrammet är bra och har bidragit till många förbättringar och att olika grupper i samhället granskades under framställningen finns det brister i programmet. I handlingsprogrammet finns förslag på vad som behöver införas, åtgärdas, utvecklas och bli bättre, som exempelvis att det behöver göras mer för att hjälpa, belysa och bemöta homo-, bi- och transexuella personer. Kvinnofridsprogrammet skapades från början för kvinnor, eftersom det både i Malmö och i Sverige i övrigt hade uppmärksammats att det var så många kvinnor som utsattes för våld av sin manliga partner. Att barn som lever med detta också drabbas och tar skada på olika sätt av detta var också något som började förstås och uppmärksammas mer i slutet på 1990-talet. Därför döptes programmet till Kvinnofridsprogrammet och dess

handlingsprogram till Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn i Malmö. Att våld i nära relationer även drabbar homo-, bi- och transexuella samt omvänt i

heterosexuella relationer där kvinnor utövar våld mot män är dock något som har kommit att uppmärksammas mer de senaste åren. Kvinnofridsprogrammet är därför i praktiken för alla, oavsett kön och sexualitet, även fast namnet finns kvar och det i texterna står kvinnor i samband med våldsoffer och män i samband med förövare.

Olsson berättar att eftersom namnen därför är missvisande idag pågår det en diskussion i Malmö kring om de ska byta namn på programmet eller inte, så att detta blir tydligare. Hon anser att det finns både för- och nackdelar med ett namnbyte. År 2007 röstade Moderaterna

och Sverigedemokraterna i Malmö nej till namnbytet eftersom de anser att programmet ska vara för kvinnor, inte för män och homosexuella (Intervju med Margot Olsson).

Det finns dock redan en punkt för homosexuella i programmet (Intervju med Margot Olsson). Det har exempelvis uppmärksammats att de processer som finns när män utövar våld mot kvinnor är ungefär densamma när det förekommer våld inom samkönade relationer, då det handlar om makt och över- och underordning (Holmberg och Stjernqvist 2005: 16), och de känslomässiga problemen och den yttre problematiken som uppstår är liknande för dessa grupper som för det som uppstår vid mäns våld mot kvinnor. Våld mellan homo- bi- och transexuella personer inom nära relationer likställs därför med mäns våld mot kvinnor inom detta program. Dock påpekas det i programmet att det ändå behöver göras mer för att nå, bemöta och hjälpa dessa grupper och att de kan behöva utstå dubbel problematik när de ber om hjälp på grund av samhällets syn på deras sexuella läggning. I programmet konstateras det att kvinnor som lever i heterosexuella förhållanden ber om hjälp i högre grad än personer inom dessa grupper (Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor och barn 2007: 24), vilket bekräftas av Holmberg och Stjernqvist. De menar att det kan bero på att de

hjälpverksamheter och jourer som finns för att hjälpa och stötta offer för våld i nära relationer från början är utarbetade efter att dessa offer är kvinnor som lever i heterosexuella relationer och likaledes är behandlingen av förövarna utarbetade efter att det är män som brukat våld mot sin närstående kvinna. Dessa heterosexuella normer kan leda till att dessa personer väljer att inte berätta och söka hjälp, vilket gör att deras möjligheter att få hjälp och skydd minskar (Holmberg och Stjernqvist 2005: 7).

Det är därför möjligt att tänka att även socialtjänstlagens kapitel 5 paragraf 5 förstärker denna bild av att offret vanligtvis är en kvinna och dessa är allra viktigast att skydda, då där står att:

”Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller

andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation” (SoL 2001: 453, Kap 5 § 11).

Om inte hjälp och skydd kan ges till människor på grund av deras sexuella läggning är det en form av strukturell diskriminering (Internet, Socialstyrelsen). Som det är nu kan det bli dubbel problematik för personer som inte lever i särkönade relationer, eftersom de förutom all

samkönad relation. Enligt rapporten från NCK finns det inte tillräckligt med kunskap inom verksamheter och forskning gällande våld i samkönade relationer. För att kunna ge dessa brottsoffer sin rätt till stöd och hjälp krävs det mer kunskap bland den personal som bemöter dessa personer (NCK 2009). Malmö stad är medvetna om detta och skriver i

handlingsprogrammet att det därför behövs mer insatser för att öka stödet och skyddet för dessa och att minska fördomarna inom olika yrkesgrupper som på olika sätt kan komma i kontakt med dessa och ge dem mer kunskap om våld i nära relationer inom homo-, bi- och transexuella relationer. Inte i någon stad i Sverige finns något enskilt handlingsprogram för insatser vid våld inom samkönade relationer (Intervju med Margot Olsson). Det kan ses som ett tecken på att det inte är något att ta på allvar och på att det råder en heteronormativitet i samhället, eller en heterosexuell matris som Judith Butler kallar det. Hon är filosof och queerteorist tillika en av queerteorins grundare och diskuterar, precis som Connell, genusrelationer. Butler menar att genus formas genom bland annat den heterosexuella matrisen (Björk 2001: 41). Liksom Connell menar Butler att män och kvinnor förväntas vara varandras motsatspar, exempelvis att en man är en man för att han inte är en kvinna och att det inte går att förstå man om inte kvinna förstås. Butler menar att det är genom

motsatsförhållanden som genus skapas. En människa förväntas att vara och se ut på ett speciellt sätt utifrån sitt biologiska kön och samtidigt förväntas personen attraheras av det motsatta könet, det vill säga att personen i fråga ska vara heterosexuell. Kön anses vara naturligt given, vilket gör att heterosexualitet anses vara det naturliga, och samhället är uppbyggt kring denna heteronorm. Det är denna norm och dessa normaliserande processer som Butler beskriver den heterosexuella matrisen som (Rosenberg 2002: 71ff).

Kvinnors våld mot män verkar inte heller vara något att ta på stort allvar, vilket det inte ens står någonting alls om i programmet. Olsson berättar dock att det är infört i praktiken och att det kommer att finnas med i den nya uppgraderingen av handboken som kommer att komma snart. Personalens och yrkesverksammas omhändertagande av offer för våld i nära relationer ska vara detsamma för alla. Däremot kanske det inte alltid ser ut så i verkligenheten, säger Olsson. Hon delar med sig av en historia där en man som hade utsatts för våld av sin flickvän kontaktade södra innerstadens socialtjänst för att ansöka om skyddat boende då hon skulle bli frisläppt från häktet. Socialarbetaren som hade hand om mannens ansökan förstod inte allvaret och tyckte att det var underligt att han ansökte om skyddat boende och nekade det honom därför. Olsson kontaktade då polisen och fick veta att kvinnan var häktad på grund av

socialarbetaren om hon hade agerat annorlunda om det hade varit en kvinna som sökte skyddat boende, vilket denne föst nekade till. Socialarbetaren hade sedan funderat vidare på detta och erkände senare att hon hade handlat annorlunda om det var en kvinna som hade ansökt om skyddat boende och att detta var fel. Olsson menar på att det är viktigt att vi ser våra egna förutfattade meningar för att kunna arbeta emot dem (Intervju med Margot Olsson). Det är möjligt att tänka sig att socialarbetarens fördomar kommer ifrån att det inom den manliga och den kvinnliga normen och den könsmaktsordning som råder finns en syn på att det är kvinnan som blir slagen av mannen och inte det motsatta, vilket gör att mäns våld mot kvinnor är lättare att förstå än det motsatta (Wetterqvist och Kordon 2006: 8). Eftersom det kvinnliga könet anses vara svagare än det manliga könet ser inte samhället lika allvarligt på kvinnors våld mot män som på mäns våld mot kvinnor (Eliasson 2000: 74).

Ett annat exempel på det är de omkring 900 miljoner kronorna som regeringen under denna mandatperiod lagt på den nationella handlingsplanens 56 åtgärder för att bekämpa våld i nära relationer, vilka satsas på mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Ingen av de 56 åtgärderna som dessa pengar har satsats på rör kvinnors våld mot män (Regeringskansliet 2010). Ändå visar Brottsförebyggande rådets rapport Våld mot kvinnor och män i nära relationer att även kvinnor utövar våld mot män och att män som faller offer för våld i nära relationer är den grupp som har svårast att få hjälp (Brå 2009:12: 14ff). Ett professionellt bemötande har alla människor som söker hjälp för att de utsätts eller hotas av någon form av våld inom nära relationer rätt till, oberoende av vem offret är och vart i Sverige offret är bosatt. Enligt svensk lag måste alla kommuner i landet se till så att alla brottsoffer får hjälp och får sina behov tillgodosedda (Regeringskansliet 2008), ändå nämner varken den nationella handlingsplanen för våld mot kvinnor eller Malmö stads

kvinnofridsplan kvinnors våld mot män uttryckligen, vilket kan tolkas som att inte alla former av våld inom nära relationer klassas som ett samhällsproblem.

Precis som det har funnits ett behov av att stifta en lagstiftning som ska skydda brottsoffer för våld i nära relationer har jourer, kriscentrum och kvinnofridsprogram skapats. I regel har de skapats och byggts upp utifrån föreställningarna att offren är kvinnor och förövarna män, vilket har sin grund i genusteorins utgångspunkter och formar hela samhället genom exempelvis lagstiftning och dess tillämpning.