Anfallet mot Afghanistan

Ytterligare ett tema som urskiljts i nyhetsmaterialet är hur journalisterna väljer att beskriva anfallet mot Afghanistan och dess konsekvenser. Att USA för ett krig i Afghanistan är något som i stor utsträckning är uppenbart i de tolv artiklar som har granskats. Vid en analys av artiklarnas lexikala stil, det vill säga de ord som förmedlas, uttalas eller tillskrivs en aktör eller en källa, är det till en början av intresse att se hur man väljer att beskriva kriget i Afghanistan. När journalisterna redogör för kriget i nyhetsmaterialet används ofta uttrycket The war against Afghanistan . Denna beskrivning förefaller sig vara en mycket vanlig beskrivning i artiklarna och när journalisterna använder ordet against skapar de således en verklighetsuppfattning om att kriget är emot Afghanistan som land, när kriget egentligen handlar om att oskadliggöra bin Ladin och talibanregimen i kampen mot terrorismen. Granskningen av nyhetsmaterialet tyder dessutom på att skildringen av anfallet mot Afghanistan till stor del är begränsad till uppgifter från Pentagon. Artikeln The Tactics; U.S. shifts focus of attack in Afghanistan by bombing ground forces of Taliban omfattar USA:s taktik i kriget som för tillfället innebär att de fokuserar på att attackera talibanska markstyrkor i Afghanistan och utgör således artikelns huvudhändelse. I artikeln är Pentagon den aktör som i störst utsträckning tillåts kommentera kring huvudhändelsen. Journalisterna till artikeln beskriver utifrån uppgifter från Pentagon hur luftangreppen i Afghanistan följdes av tre dagars bombanfall, där marktrupper besparades och istället lät man stridsflygplan slå ut talibanernas luftförsvar, kommandocenter, flygfält samt bin Ladins träningsläger för terrorister. Pentagon konstaterar dessutom att de kontrollerar luftterritoriet över Afghanistan. Journalisterna inkluderar dessutom Pentagons redogörelse för hur attackerna genomfördes. Genom att använda mellan fem till åtta markbaserade missiler och åtta till nitton stridsflygplan hade sex stycken mål träffats. Målen inkluderade flygfält, luftförsvarscentraler, läger i närheten av Mazar-e-Sharif som tidigare varit under attack och infrastruktur som tillhörde al-Quaida. I slutet av artikeln beskriver journalisterna hur USA och Storbritannien inte är de enda som har styrkor i Afghanistan, Frankrike har nämligen spridit ut mellan tjugo och trettio underrättelseofficer i landet. Journalisterna förklarar att fransmännen söker mer information innan de kan bestämma sig för om de ska bidra med soldater till den uppkommande, och i hög grad hemliga, militära aktionen i Afghanistan. Frankrike som aktör i kriget får således varken

kommentera artikelns huvudhändelse eller deras närvaro i Afghanistan. Istället förklarar journalisterna hur Frankrike avvaktar och istället samlar mer information om situationen vilket som kan ställas i kontrast till USA som är aktiv i kriget.

Den schematiska strukturen tyder på att journalisterna i stor utsträckning rapporterar om huvudhändelsen med utgångspunkt i kommenterar från Pentagon och utelämnar kommentarer från andra aktörer som är involverade i kriget. Enligt Faiza Hirjii tenderar nyhetsredaktioner att domineras av en social elit; i allmänhet vita medelklass män som förlitar sig på institutionella nyhetskällor så som talesmän från regeringen eller större företag och som arbetar under vissa konventioner och föredrar att inkludera åsikter från framträdande personer med auktoritet över sådana som har liten betydelse97. Pentagon representerar den amerikanska försvarsmakten och att låta Pentagon komma till tals i artikeln kan således ses som ett säkert val av journalisterna, då Pentagon kan betraktas som en institution med auktoritet. Teorier om krigsjournalistik indikerar dessutom att rapportering om krig tenderar att ligga i linje med den enskilda nationens utrikespolitiska hållning i den aktuella konflikten98. I samband med huvudhändelsen skapas ett verklighetsperspektiv, detta verklighetsperspektiv konstrueras utifrån kommentarer från Pentagon och på så sätt rapporterar journalisterna till stor del i enlighet med USA:s utrikespolitiska hållning i Afghanistan, då Pentagon representerar USA:s försvarsmakt.

Vidare i artikeln The media; Afghanistan is pushing TV to the sounds radio used , publicerad den 9 oktober 2001, redogör journalisterna till artikeln för omständigheterna kring att tillgängligheten av informationen om de inledda bombningarna i Afghanistan är begränsad. Journalisterna förklarar i början av artikeln hur dagens teknologi, så som videosamtal och satellitutrustning, bidragit med så pass få bilder från händelsernas centrum att nyhetschefer för olika tv-kanaler i USA jämfört rapporterna med radiorapporter. Vad gäller artikelns lexikala stil är det av intresse att titta närmare på journalisternas beskrivning av hur Pentagon bidragit med mycket lite detaljerad information om attackerna i Afghanistan: As is

common in the opening phases of an offensive, the Pentagon is offering little detail about the

missile attacks . Här använder journalisterna ordet common och menar således att det är vanligt att Pentagon erbjuder lite detaljer om attackerna i inledningsfasen av ett krig. Istället för att kritisera Pentagon i artikeln för bristen på information låter man istället personer från nyhetsorganisationer komma till tals och som endast påpekar att bristen på detaljerad

97

Hirjii, 2005:2f

98

information är påtaglig. Inga kopplingar till Pentagon görs vare sig av dem som kommer till tals eller av journalisterna själva. Det här kan återkopplas till journalisternas påstående att det faktiskt är vanligt (common) att Pentagon erbjuder lite detaljer om attackerna i inledningsfasen av ett krig. Journalisterna försvarar således Pentagon och undviker en vidare diskussion om deras medverkan till bristen av information om kriget. Som tidigare beskrivits under 3.1 Mediernas rapportering i tider av kris: rapporteringen efter 11 september, menade Barry Zorthian att kontrollen av information om kriget i Afghanistan var mer strikt än vad den var i Vietnamkriget. Forskning visar även att något som verkar ha glömts bort i kriget i Afghanistan är Pentagons principer om information, vilka gör anspråk på att sanningen om konflikter skall rapporteras så fort som möjligt99. Det här är något som återspeglas i artikeln och stärker således denna forskning. Att journalisterna valde att endast redogöra för att det är vanligt att Pentagon erbjuder lite detaljer om attackerna i inledningsfasen av ett krig, istället för att kritisera Pentagons brist på information, kan således relateras till uttalandet av Dan Rather, nyhetsankare i CBS. Han menar nämligen att stämningarna i USA efter 11 september var sådana att journalister var rädda för att få stark kritik om de ställde de tuffa frågorna vilket resulterade i att de förblev försiktiga i sina skildringar av händelserna, de ville med andra ord inte gå emot sitt eget land utan förblev patriotiska i sina skildringar100. Det här uppenbaras till en viss del i artikeln, då journalisterna utesluter en eventuell kritisk diskussion om Pentagon för att således inte gå emot sitt eget land .

Vidare är det av intresse att se närmare på hur man redogör för konsekvenserna av bombningarna i Afghanistan. Vid ett tillfälle i artikeln The Tactics; U.S. shifts focus of attack in Afghanistan by bombing ground forces of Taliban beskriver journalisterna till artikeln hur Pentagon planerat en minnesgudstjänst för de som dödades i attackerna den 11 september mot Pentagon: Officials noted a memorial service for victims killed in the Sept. 11 attack on the Pentagon is planned . Vid ett annat tillfälle redogör journalisterna för hur en amerikansk kryssningsmissil kan ha varit ansvarig för att fyra stycken säkerhetsvakter vid en FN byggnad i Kabul dödades: Pentagon officials also acknowledged yesterday that an American cruise missile might have been responsible for the death of four security guards at a United Nations-affiliated organization in Kabul . De som förlorade sina liv den 11 september blev således dödade medan de fyra säkerhetsvakterna förlorade sina liv. Faktumet här är att de fyra säkerhetsvakterna inte bara förlorade sina liv de blev dessutom dödade och att döma

99

http://www.ajr.org/article.asp?id=2368

100

av artikeln var det amerikanska missiler som var den bidragande orsaken till deras död. Mer dramatik kan kopplas till ordet dödade och således associeras med de terrorister som dödade oskyldiga människor i terrorattackerna. Mindre dramatik kan kopplas till de fyra säkerhetsvakterna som förlorade sina liv och blev således inte dödade av en amerikansk missil. Journalisternas milda ordval resulterar i att händelsen kring de fyra döda säkerhetsvakterna avdramatiseras och faktumet att USA var den bidragande orsaken till deras död hamnar således i skymundan.

I artikeln The air drops; Food falls from the sky over Afghanistan, strange but welcome , som publicerades den 14 oktober 2001, beskriver journalisten hur amerikanska flygplan har bidragit med en luftlandsättning av mat till det afghanska folket i en by nära den Tadzjikistanska gränsen och kan således uppfattas som en konsekvens av kriget. Syftet med hjälpen var att övertyga det afghanska folket om USA:s goda avsikter. Efter att en positiv bild av hjälpaktionen har byggts upp av journalisten, då med hjälp av uttalanden så som: It is very delicious , This is the first time I have had a full stomach in a long time , Thank you! Thank you! och We are going to have a celebration , beskriver journalisten emellertid hur vissa bybor upplevde innehållet i matpaketen som egendomliga eftersom de innehöll amerikanska favoriter så som jordnötssmör, gelé, bönor och ris. Journalisten förklarar att i Afghanistan består ett standard mål av bröd, kött och ris och medan de flesta afghaner äter med sina händer innehöll de amerikanska matpaketen plastbestick. Instruktionerna på varje matpaket var dessutom på engelska, franska och spanska. Journalisten förklarar att det språk som talas i byn är Dari. Vidare förklarar journalisten att många bybor uttryckte sin uppskattning till USA:s hjälpaktion, men konstaterade emellertid att det hade varit bättre om de fått hjälp i form av vete, ris och kött, men också skor och kläder. Här bygger journalisten upp en någorlunda negativ bild av den amerikanska hjälpaktionen. Den verklighetsuppfattning som skapas är att USA inte har några kulturella kunskaper om Afghanistan, det vill säga kunskap om vad de äter, vilket språk det talar och så vidare. Efter att denna bild har byggts upp av journalisten redogör denne emellertid för hur målet med hjälpaktionen delvis är att lindra den allvarliga bristen på mat som råder i Afghanistan och som drabbat miljoner människor. Journalisten förklarar att ungefär fem miljoner människor i Afghanistan är i behov av mat. Den negativa bild som journalisten skapade kring USA:s brist på kulturella kunskaper om Afghanistan försvagas och ersätts istället av en ny bild som pekar på USA:s strävan efter att hjälpa till och minska den svåra hungersnöd som råder i landet. Att USA:s matpaket inte var anpassade efter den afghanska befolkning hamnar således i skymundan. I artikeln är

dessutom USA mest framträdande då det är de som står bakom hjälpaktionen. Det här är något som läsaren blir påmind om i artikeln då journalisten många gånger genom artikeln väljer att betona faktumet att USA står bakom hjälpaktionen. Det här görs med beskrivningar så som: The american food packets , The American aid , The American aid packets och så vidare. Det kan således betraktas som överflödig information då journalisten redan i artikelns inledning klart och tydligt redogör för hur USA är det land som står bakom hjälpaktionen. Informationen fungerar som en ständig påminnelse om att det är USA som står bakom hjälpaktionen och maten kan således identifieras med USA.

Ytterligare en konsekvens av kriget har blivit att många jämför det med kriget i Vietnam. I artikeln News analysis; A military quagmire remembered: Afghanistan as Vietnam , publicerad den 31 oktober 2001, jämför journalisten kriget i Afghanistan med Vietnamkriget. Journalisten ställer sig två frågor i artikeln: Kan Afghanistan komma att bli ännu ett Vietnam? Och: Står USA inför ytterligare ett dödläge på andra sidan jorden? Journalisten menar att frågorna är någorlunda förhastade då kriget endast pågått i tre veckor, men att de emellertid inte är orimliga. I artikeln för journalisten en kritisk diskussion om kriget i Afghanistan. Medan Bush-administrationen konstaterat att allt går som det ska i kriget, menar journalisten att kriget i Afghanistan har gått mindre bra än vad många hade hoppats på. Journalisten beskriver hur tecken på framsteg är begränsat och att Pentagon påstod för en vecka sedan att talibanernas militär hade berövats av bombanfallen men att ledande amerikanska officerare nu beskriver talibanerna som tuffa karaktärer och att de fortfarande är kapabla att göra motstånd. Bombanfallen i Afghanistan har visat sig producera minimala resultat och journalisten konstaterar att det är bevis på att amerikansk intelligens om talibanerna är tunn. Journalisten förklarar dessutom att undersökningar visar att det amerikanska folket inte tror att kriget går bra. Vidare förklarar journalisten att USA strategiskt sätt kan dra fördel av talibanernas impopularitet hos många afghaner, dock menar journalisten att de amerikanska bomber som dödar oskyldiga människor inte kommer att vinna afghanernas hjärtan och åsikter. Journalisten skapar ett verklighetsperspektiv i artikeln som omfattar USA:s brist på intelligens om talibanerna. Artikeln skiljer sig i jämförelse med de övriga artiklarna i nyhetsmaterialet då det är den enda artikeln som i stor utsträckning kritiskt granskar USA:s aktioner i Afghanistan.

I artikeln Voices of Quetta; A Pakistan city tied by tribe to Afghanistan , publicerad den 21 oktober 2001, fokuserar man på människor från staden Quetta i Pakistan och deras åsikter

kring terroristattackerna den 11 september och det påföljande kriget. Folket i Quetta stödjer till stor del talibanregimen i Afghanistan, dock menar journalisten att stödets omfattning är svår att uppskatta. I artikeln inkluderas uttalanden från människor i Quetta. Uttalandena är skiftande men de som är av någorlunda fördel till USA placeras tidigt i artikeln. Dessa uttalanden består bland annat av Zamir Ulhaq, en trettiofyraårig trafikövervakare som förklarar hur han och hans familj blev mycket ledsna när de hörde om terroristattackerna mot USA den 11 september då de har släktingar i USA som de inte kunde kontakta. Ett annat uttalande kommer från elvaåriga Khalida som studerar engelska vid Jinnah Acamedy och som menar att USA är ett bra land och att de är hjälpsamma mot Khalida och människorna i Pakistan. Emellertid menar hon att USA inte är goda vad gäller terrorister och påpekar att hon själv och hennes folk inte är terrorister och menar att bin Ladin inte är från Afghanistan utan från Saudiarabien. Khalidas åsikter vad gäller USA:s bombningar i Afghanistan är att landet ännu en gång kommer att bli förstört. Lakmir Khan, en tjugofyraårig slaktare, förklarar i ett uttalande att amerikaner är mycket dåliga människor, de är fiender till islam och dödar oskyldiga människor. Khan menar också att bin Ladin är en stor krigare och en enormt viktig person inom islam och allt han har anklagats för är fel, han har inte varit inblandad i en terroristattack mot USA. Vidare inkluderar journalisten ett uttalande från Faiza Sayar, en 40- årig änka som reagerade starkt på terroristattackerna den 11 september och oroades över att terrorism kunde ha sådan stor makt, hon var dessutom orolig för hämndaktioner från USA:s sida. Sayar är inte glad över attackerna i Afghanistan utan anser att de dödar hennes folk. Hon menar att talibanerna gömmer sig i bergen och att endast oskyldiga människor är kvar i städerna. Avslutningsvis påstår hon att bin Ladin till hundra procent är den som stod bakom terroristattackerna den 11 september. Det sista uttalandet kommer från sjuttioåriga Khasall Muhammed som konstaterar att han inte gillar amerikaner för att de inte är muslimer och han gillar inga icke-muslimer. När nyheten om World Trade Center nådde honom menade han att: It must be what God wanted . Artikelns schematiska struktur tyder på att journalisten väljer att placera de minst negativa uttalandena mot USA tidigt i artikeln. Vad gäller artikelns övriga innehåll placeras de negativa uttalandena senare i artikeln, de får således en mer marginaliserad position i relation till huvudhändelsen och de uttalanden som placeras först upplevs således som de viktigaste.

I artikeln Refugees; Escaping Afghanistan, Children pay price , som präglade första sidan av New York Times den 30 oktober 2001, förekommer starka beskrivningar av krigets konsekvenser (se bilaga 3). Journalisten till artikeln har besökt en skola i staden Peshawar i

Pakistan som tagit hand om många afghaner som satts på flykt efter USA:s bombningar i Afghanistan. Journalisten till artikeln beskriver hur tolvåriga Haziza förlorade både sin mor och lillebror när amerikanska bomber släpptes över Kabul. Journalisten förklarar hur mamman och lillebrodern hittades döda i spillrorna av deras kollapsade hem av Haziza själv. I ett uttalande från Haziza förklarar hon hur hon minns att hon fann två kroppar: Their faces chrushed and covered with blood . Efter bombningarna av Kabul har Haziza satts på flykt. Hon går nu på skolan Ariana i Peshawar, Pakistan. Journalisten beskriver hur barnen som nyligen anlänt till Peshawar och skolan Ariana berättar historier där sorgsna teman upprepas: den starka ilskan mot USA:s bombningar, separationen från allt som är bekant, den ansträngande resan över bergen och det ihärdiga krävandet som präglar livet som flykting. Journalisten förklarar hur fjortonåriga Farishta lämnade Kabul den 18 oktober på grund av bombningarna som hade förstört hus i närheten av hennes hus och gjort henne vettskrämd. Vidare beskriver journalisten hur Farishtas tjugoåriga moster Mahtab också flytt Kabul på grund av bombningarna. Hennes hus träffades under ett anfall och hennes svärmor dog av granatsplitter. Mahtab förklarar i ett uttalande att hon är mycket arg på USA då de påstår att de försöker minimera civila dödsoffer, vilket Mahtab inte menar stämmer och ger namn på flera oskyldiga grannar som dödats i attackerna. I slutet av artikeln beskriver journalisten hur en lärare på skolan, Naheeda Kohistani, just fått reda på att hennes hus i Kabul blivit bombat och vet varken om hennes bröder eller systrar fortfarande är vid liv. Hennes uttalande lyder: How could the Americans think this was a military target? Or is it the Americans don t even care? Utifrån uttalandena i artikeln skapar journalisten en verklighetsuppfattning om krigets konsekvenser där USA framställs som ansvariga för att så många afghaner satts på flykt, men också för att ha dödat Hazizas mor och lillebror, Mahtabs svärmor och nu även bombningarna av Naheeda Kohistanis hus i Kabul.

Emellertid redogör journalisten för hur det finns en impuls att faktiskt se en ljusglimt i Afghanistans bistra situation. Kvinnor som flytt bomberna i Afghanistan upplever en slags befrielse, unga flickor kan nämligen återgå till skolan och de som är äldre har rätt till att arbeta. Det är heller inte längre obligatoriskt för kvinnorna att bära heltäckande kläder. Mahtab förklarar i ytterligare ett uttalande att hon är mycket glad över att slippa bära de obligatoriska kvinnokläderna som talibanerna infört. Journalisten förklarar hur talibanregimen i Afghanistan inte bara nekade flickor en utbildning utan även pojkar och när väl undervisning ägde rum ersattes läsning, skrivning och matematik med religion. I ett uttalande från den tioåriga pojken Murtaza förklarar han hur de endast studerade Koranen och försökte recitera

den med rätt arabisk accent. Journalisten förklarar hur han bad Murtaza att räkna ut vad två plus två och att Murtaza sedan svarade rätt. Dock svarade han fel när han fick frågan vad tio plus tio är. Murtaza konstaterar sedan att han inte är bekant med denna slags matematik. Vidare inkluderar journalisten ett uttalande från en av lärarna på skolan som förklarar hur hennes son arresterades för ett år sedan på grund av att han hade rakat sitt skägg. En annan lärare förklarar hur hon blivit misshandlad för att tillfälligt ha visat sitt ansikte. I slutet av artikeln beskriver journalisten hur lärarna återgår till sina klassrum vilka är fulla med barn som är ivriga att ta del av världens all kunskap. Journalisten skapar således ytterligare en verklighetsuppfattning om konsekvenserna av kriget som tyder på att afghanerna nu är befriade från de strikta regler som talibanerna i Afghanistan infört. Kvinnor slipper exempelvis bära heltäckande kläder och barn har rätt till en utbildning. Det här kan granskas i ideologisk bemärkelse. Journalisten bidrar till att förstärka den verklighetsuppfattning som framförallt präglar västvärlden och där frihet att gå i skolan och rätten att klä sig hur man vill uppfattas som något självklart. USA kan således betraktas som den aktör som bidragit till denna frihet då ett mål med kriget är att oskadliggöra talibanregimen eftersom den inte är