Talibanerna

Ett tredje tema som urskiljts i nyhetsmaterialet är hur man väljer att beskriva talibanerna. I inledningen av artikeln The Tactics; U.S. shifts focus of attack in Afghanistan by bombing ground forces of Taliban skapar journalisterna en kontrast mellan den amerikanska militären och talibanerna. De redogör för hur amerikanska stridsflygplan krossat baracker, förläggningar och läger i Afghanistan och som tillhör talibanerna. Vidare förklarar de hur långsdistansmissiler och jetjaktsflyg svävat högt över bergen för att sedan attackera talibanska mål i närheten av Kabul. Journalisterna till artikeln skapar kontraster mellan USA:s välutvecklade och moderna militära styrka som krossar talibanernas mindre utvecklade baracker, läger etcetera. Inget motstånd från talibanernas sida beskrivs av journalisterna och således får USA en framträdande och dominerande roll i artikeln. I artikeln London; Britain presses U.S. for nation building in Afghanistan beskriver journalisten till artikeln hur Bush i ett uttalande konstaterat att FN kan komma att få en betydande roll i återuppbyggelsen av Afghanistan: The United Nations could play a useful role in rebuilding Afghanistan after the Taliban had been eliminated . Bush menar således att en återuppbyggelse av Afghanistan kan ske efter att talibanerna har blivit eliminerade, ett ordval som kan uppfattas frambringa negativa associationer. I Bushs uttalande skapas också en verklighetsuppfattning som

inbegriper faktumet att talibanerna kommer att bli eliminerade. Talibanerna beskrivs således befinna sig i en allvarlig situation där Bush utgår från att de kommer att bli eliminerade. Vidare beskriver journalisten att de anfall som ägt rum bland annat riktades mot ett område där man misstänkte att talibanernas högsta ledare Mullah Muhammed Omar befann sig. Journalisten inkluderar sedan ett uttalande från en amerikansk militärofficer som konstaterar att: We re putting lots of bombs on them . Bilden av att talibanerna befinner sig i en allvarlig situation förstärks således ännu mera. Samtidigt förstärks bilden av att USA vidtagit åtgärder i Afghanistan och i kampen mot terrorismen. I medieskildringen av krig och konflikter förstärks den spontana instinkten att se parterna som vi och dem 101. Att talibanerna betecknas som dem i uttalandet från den amerikanska militärofficeren kan betraktas som ett försök att sätta talibanerna i ett sammanhang där de uppfattas som fienden, det vill säga

dem . Med hjälp av denna benämning avhumaniseras således talibanerna.

Ytterligare beskrivningar av talibanerna förekommer i artikeln Diplomacy; U.N. envoy says all options are open on a post-Taliban Afghanistan som publicerades den 18 oktober 2001. I artikeln målar journalisten upp en negativ bild av talibanerna. För det första beskrivs talibanerna som en militant islamisk grupp. De beskrivs dessutom vara okunniga vad gäller politik, ekonomi och kultur. Vidare förklarar journalisten hur talibanerna byggt ett samhälle på strikta islamiska principer som förbjuder TV, musik och filmer, tillåter offentliga avrättningar och amputationer och förbjuder kvinnor att vare sig arbeta eller gå i skolan. Journalisten förklarar dessutom att talibanerna gav fristad till bin Ladin när han var tvungen att lämna Sudan. Talibanerna välkomnade honom som en kamrat och hyllade honom som en muslimsk hjälte för hans kamp mot sovjetiska trupper. Dramaturgin i modern medielogik talar för en polarisering som gör komplicerade skeenden till ett spel med vinnare och förlorare. I medieskildringen av krig och konflikter förstärks den spontana instinkten att se parterna som vi och dem och att då samtidigt ta ställning för det egna laget102. Journalisten skapar en verklighetsuppfattning som innebär att läsaren associerar talibanerna med bin Ladin och strikta islamiska principer vilket bidrar till att förstärka den negativa bilden av talibanerna. Det kan uppfattas som ett medvetet eller omedvetet försök av journalisten att framställa talibanerna som USA:s fiende och således låta talibanerna utgöra dem . Avslutningsvis i artikeln Refugees; Escaping Afghanistan, Children pay price har journalisten besökt en skola i staden Peshawar i Pakistan som tagit hand om många afghaner som satts på flykt efter

101

Lilja, Marx, 2003:11ff

102

USA:s bombningar i Afghanistan. Journalistens beskrivningar av talibanerna, och de uttalanden som inkluderas i artikeln som omfattar kommentarer om talibanerna, är av negativ karaktär. Journalisten förklarar hur en kvinnlig lärare på skolan blivit misshandlad av talibanerna för att tillfälligt ha visat sitt ansikte. I ett uttalande från en annan kvinnlig lärare förklarar hon hur hennes son blivit arresterad av talibanerna på grund av att han rakat sitt skägg. Vidare förklarar journalisten att kvinnor som flytt Afghanistan upplever en slags befrielse, unga flickor kan nämligen återgå till skolan och de som är äldre har rätt till att arbeta. Det är heller inte längre obligatoriskt för kvinnorna att bära heltäckande kläder. Talibanerna förknippas således med förtryck av kvinnor och strikta islamiska principer som i sin tur strider mot västvärldens värderingar och ideologier.

6.4 Krigets legitimitet

Vid granskningen av nyhetsmaterialet har ett tema som omfattar krigets legitimitet påträffats. I artiklarna är det vanligt att journalisterna använder terroristattackerna den 11 september som en påminnelse för varför det sker ett krig i Afghanistan, något som kan betraktas som ett försök att legitimera eller rättfärdiga kriget. I artikeln The attack; U.S. and Britain strike Afghanistan, aiming at bases and terrorist camps; Bush warns Taliban will pay a price konstaterar president Bush och premiärminister Blairs att kriget mot terrorismen inte är ett krig mot islam. I ett uttalande påstår Bush att USA är vänner med ungefär en billion människor världen över som utövar den islamska tron, och fungerar således som ett argument till varför kriget i Afghanistan inte är ett krig mot islam. För att stärka detta citeras dessutom USA:s försvarsminister Donald H. Rumsfeld som konstaterar att USA har skickat sin militär fem gånger det senaste årtiondet för att försvara förtryckta muslimska befolkningar i Kuwait, norra Irak, Somalia, Bosnien och Kosovo. Vad man finner här är frånvarande information som läsaren själv automatiskt fyller i. Att läsaren är kapabel att förstå och skapa sammanhängande mening trots att det saknas information, indikerar närvaron av en underliggande textuell koherens, vilken läsaren följaktligen är införstådd i. Informationen som saknas och som läsaren automatiskt fyller i innefattar ett synsätt som fastslår att USA inte för ett krig mot islam eftersom tidigare erfarenheter visar att de endast gett sitt stöd till förtryckta muslimer samt har många muslimska vänner världen över. Det här får således utgöra argumenten till varför USA inte för ett krig mot islam. USA:s aktioner i Afghanistan ses således som legitima då kriget bland annat avser att försvara förtryckta muslimer i Afghanistan och bekämpa terrorism. Uttalandena från Bush och Rumsfeld kan betraktas som ett medvetet försök, från deras sida, att upprätthålla den dominerande ideologin i det

amerikanska samhället. Den dominerande ideologin präglas av en stark anti-terrorism där sökandet efter bin Ladin och de som stod bakom terroristattackerna den 11 september anses som vitalt och nödvändigt för att besegra terrorism världen över. Bush och Rumsfeld försöker således att förstärka detta synsätt samtidigt som de försöker stå fast vid faktumet att de inte krigar mot islam utan bekämpar terrorism och försvarar förtryckta muslimer i Afghanistan. Information utelämnas dessutom i ett uttalande från en B-52 pilot som deltog i den inledande attacken i Afghanistan. Piloten förklarar hur nosen på en av bomberna hade målats om innan attacken till: NYPD, We Remember , därefter följer ingen ytterligare information. Uttalandet står för sig själv och informationen som utelämnas, men som ändå är uppenbar, är att piloterna söker hämnd för 11 september. Läsaren har här möjlighet att sympatisera med piloterna och deras agerande som uppenbarligen är starkt förknippat med terroristattackerna den 11 september. NYPD, We Remember är ett uttryck med stark innebörd och bidrar således till att läsaren tänker tillbaka på det som skedde den 11 september och eventuellt betraktar kriget i Afghanistan som legitimerat med tanke på hur många oskyldiga människor som dog i attackerna och att terrorism är oacceptabelt. NYPD, We Remember avslöjar den samstämmighet som råder i det amerikanska samhället, där ett krig mot terrorism ses som vitalt och att de som står ansvariga för terroristattackerna den 11 september ska ställas inför rätta.

Med hjälp av en mikroorienterad analys av artiklarna har dessutom överflödig information påträffats. I artikeln The attack; U.S and Britain strike Afghanistan, aiming at bases and terrorist camps; Bush warns Taliban will pay a price framträder denna överflödiga information i form av journalistens egen återgivning av vad som exakt skedde den 11 september 2001. Journalisten förklarar hur Bush gav order till attacken i Afghanistan tjugosex dagar efter att flygplanskapare ockuperade fyra flygplan och kraschade två av dem i World Trade Center i New York och det tredje i Pentagon i Washington, medan det fjärde kraschade på ett fält i Pennsylvania efter att passagerarna tydligen hade gjort motstånd mot kaparna. Denna information är placerad längre ner i artikeln och innan dess har liknande information presenterats. Uttalandet från B-52 piloten som förklarade hur en av bomberna målats om till NYPD, We Remember har exempelvis redan inkluderats. Uttalandet, som tidigare beskrivits, drar automatiskt läsarens tankar till händelserna den 11 september och kräver inte att journalisten ska redogöra för vad som exakt inträffade då. Informationen som journalisten ger i form av dennes egen återgivning om vad som exakt skedde den 11 september kan således betraktas som överflödig eftersom den på ett uttryckligt sätt redogör för vad som

inträffade den 11 september, en händelse som många redan är bekanta med. Den överflödiga information fungerar som en påminnelse av 11 september och väcker således känslor relaterad till händelsen. Informationen kan också betraktas som ett medvetet eller omedvetet försök av journalisten att få läsaren att minnas vad som hände den dagen och således acceptera USA:s aktioner i Afghanistan. Liknande överflödig information förekommer dessutom i artikeln Postwar plans; Leaders of the old Afghanistan prepare for the new . I artikeln inkluderar journalisten ett uttalande från en afghansk man som menar att det som hände den 11 september 2001 var en tragedi. Journalisten utvecklar sedan detta genom att förklara att mannen syftade på terroristattackerna mot New York och Washington. Informationen kan betraktas som överflödig då detta redan är så pass känt. Den 11 september kommer med stor sannolikhet att alltid förknippas med terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Denna information kan betraktas som ett försök av journalisten att få läsaren att minnas händelserna den 11 september i likhet med den förra artikeln. I artikeln The attack; U.S and Britain strike Afghanistan, aiming at bases and terrorist camps; Bush warns Taliban will pay a price varnar dessutom Bush i ett av sina uttalanden att nationer som finansierar eller skyddar mördare av oskyldiga (killers of innocents) kommer att ta den ensliga stigen på egen risk (take that lonley path at their own peril). Med uttrycket mördare av oskyldiga syftar Bush således på dem som är ansvariga för terroristattackerna den 11 september. Istället för att låta benämningen terrorister ersätta mördare av oskyldiga placerar Bush dessa i en mer uppenbar situation. Mördare av oskyldiga är en benämning som är lättare att förknippa med dem som deltog i terroristattackerna den 11 september och således skapar Bush en bild av vilka dessa människor var. Vidare redogör journalisten för faktumet att ingen muslimsk regering tar del i USA:s krig i Afghanistan och inkluderar sedan ett uttalande från Bush: USA stöds av världens gemensamma vilja (We are supported by the collective will of the world). Uttalandet tyder på att Bush menar att USA och aktionerna i Afghanistan stöds världen över. Uttalandet kompletteras inte av några bevis på att så faktiskt är fallet, vare sig av Bush eller av journalisten, men ställs dock i konstrast till faktumet att ingen muslimsk regering tar del i kriget. Istället för att ge exempel på vilka som faktiskt stödjer USA och kriget i Afghanistan, låter Bush dessa sammanfattas med uttrycket the collective will of the world . Uttrycket är aningen diffust, men samtidigt av ideologisk karaktär. Uttrycket präglas av en positiv känsla om att det finns en samstämmighet världen över som stödjer USA: A collective will . Läsaren accepterar denna information som inte kompletteras med några utvecklingar från Bush om vad han menar med uttrycket. Uttrycket tar sin form som ren sanning utan att behöva kritiseras. Uttrycket utgör en övertygelse om att USA stöds av

världens gemensamma vilja, en övertygelse som kan ses vara närvarande i den dominerande ideologin i det amerikanska samhället och där aktionerna i Afghanistan ses som rättfärdigade, då i relation till terroristattackerna mot USA den 11 september. Således förmedlar artikeln vissa underliggande värderingar som stödjer den dominerande ideologin i det amerikanska samhället. Delar av artikeln stärker till stor del Erjavecs resonemang kring att journalisterna i USA stod för legitimerandet av supporten för anti-terrorismen och skildrade kriget mot terrorismen utifrån den dominerande ideologin103. Journalisten gör detta, antingen medvetet eller omedvetet, genom att låta framträtande aktörer från den amerikanska sidan sammanfatta artikelns huvudsakliga innehåll utan att bidra med egna förklaringar till det som sägs. Uttalandena från Bush framställs dessutom som ren fakta och saknar granskning av journalisten.

Artikeln The Public; Praise and fear, but no surprise, at news of U.S. attacks on Afghanistan som publicerades den 8 oktober 2001 skildrar reaktionerna hos det amerikanska folket efter USA:s påbörjade krig i Afghanistan. Rubriken sammanfattar artikelns huvudsakliga innehåll, nämligen att åsikterna kring kriget hos många människor i USA är skiftande. Emellertid delar många människor uppfattningen om att de inte är förvånade över USA:s agerande. I artikelns inledning förklarar journalisten hur människor i områden kring New York reagerade på nyheterna om att USA inlett ett krig i Afghanistan. I ett vänterum på ett sjukhus i Queens ljöd applåder medan tystnad sänkte sig över en restaurang i Flushing i Queens och folk ropade All right! på en bar i Bronx. Journalisten beskriver även hur känslorna på Manhattan och kring ground zero, tidigare platsen för World Trade Center, dominerades av rättfärdighet och rädsla för mer dödsfall. Det här utvecklas med uttalanden från människor på plats på ground zero. 44 år gamla Paul Schoppmann citeras: It s payback time . Detta uttalande kontrasteras med Rosa Arias åsikter om kriget i Afghanistan: It s innocent people, more innocent people are dying . Journalisten förklarar hur attackerna i Afghanistan framkallat lättnad, leverop, självberöm, debatter, vemod och ängslan hos människor i New York. Andrew Barbieri, en 41 år gammal dörrvakt i Battery Park City, förklarar hur han visste att en attack mot Afghanistan var att vänta och att han får en känsla av upprättelse genom att veta att USA har vidtagit åtgärder. Vidare beskriver journalisten hur 29 år gamla Galo Roman försöker övertala sin mor, Janeth Roman, att bombningarna i Afghanistan är en bra ide och att USA:s regering har utfört en noggrann och väl uträknad hämndaktion, vilket han anser är nödvändigt som gensvar

103

på terroristattackerna mot New York och Washington. I ett kort uttalande av Galo Romans mamma, som är orolig över sin son som är medlem i armén och eventuellt måste tjänstgöra i kriget, ger hon respons till vad hennes son just sagt: I just hope everything turns out O.K . Avslutningsvis inkluderas ett uttalande från 40 år gamla Steve Jackson som deltog i USA:s invasion av Grenada 1990. Han är för kriget men motsätter sig allt hurrande för USA:s inledda aktioner i Afghanistan. I uttalandet påpekar han att många människor verkar ta alltför lätt på kriget och istället dricker sitt kaffe och tar itu med vardagen.

De uttalanden i artikeln som kommer från människor i New York-området och som tyder på att de är för kriget i Afghanistan är uttalanden från män. De uttalanden som omfattar den rädsla för konsekvenserna av kriget är emellertid begränsad till uttalanden från kvinnor, närmare bestämt två stycken mammor. Medan de män som inkluderas i artikeln beskrivs utifrån namn, ålder och yrke, utelämnas detta i beskrivningen av kvinnorna och de får således endast representera sig själva som mammor. På så sätt förknippas de åsikter som handlar om rädsla för konsekvenserna av kriget med dessa mammors åsikter och tas därför inte på lika stort allvar så som uttalandet från Steve Jackson, som faktiskt har erfarenhet av ett krig och representerar således inte en orolig mamma . Även fast journalisten redogör för att åsikterna kring USA:s attacker i Afghanistan är mycket skiftande, förekommer fler uttalanden från människor som stödjer kriget jämfört med uttalanden som uttrycker oro över konsekvenserna av händelserna. Vid ett tillfälle beskriver journalisten hur George Kanes, trettionio år gammal och ägare till en restaurang som har öppet dygnet runt, delade ut gratis kaffe till alla som tittade in. Gästerna hälsades välkomna med God bless you and God bless America! Journalisten förklarar sedan hur restaurangen är dekorerad med amerikanska flaggor, något som den varit i åratal. Innan terroristattackerna den 11 september hade kunder och grannar retats med honom angående flaggorna. I ett uttalande säger Kanes They used to think we were nuts. They used to call this the nutty flag diner. But not anymore . Journalisten låter således Kanes förmedla den slags samstämmighet som det amerikanska samhället präglas av genom att antyda att efter 11 september är det ingen som längre ifrågasätter att hans restaurang pryds av amerikanska flaggor. I ett annat uttalande av Galo Roman förklarar han att ett stort antal människor förlorade sina liv den 11 september och det har således påverkat och fördärvat många människor, dessutom menar han att det ägde rum på vår mark och på vår bakgård . Enligt Galo var det här inte godtagbart i någon som helst form och i ett uttalande konstaterar han att: We re all angry . Galo tillåts således sammanfatta den ilska som intensifierades i USA efter terrorattackerna den 11 september och med hjälp av Galos

uttalande upprepar således journalisten den samstämmighet som förmedlades genom Kanes uttalande.

Artikelns schematiska struktur tyder på att journalisten försöker ge en balanserad skildring av de åsikter som florerar kring kriget i Afghanistan, men misslyckas emellertid då uttalanden från människor som är för kriget är mer framträdande än de som oroar sig över krigets konsekvenser. Artikeln känns aningen patriotisk, vilket många av artikelns uttalanden bidrar med. Forskning visar att efter attackerna den 11 september förblev journalisterna försiktiga i sin skildring av händelserna, de ville inte gå emot sitt eget land utan förblev patriotiska i sina skildringar104. Denna artikel, som till stor del består av uttalanden från amerikanska medborgare, stärker denna forskning till en viss del. Journalisten låter, medvetet eller omedvetet, människor som är för kriget och upplever en känsla av lättnad då USA vidtagit åtgärder för attackerna den 11 september komma till tals i artikeln. Samtidigt är uttalandena från dem som oroar sig över kriget inte alls lika framträdande och hamnar i skymundan. Med hjälp av de kommentarer som stödjer USA:s militärkampanj i Afghanistan legitimeras samtidigt kriget i Afghanistan. I artikeln förekommer det dessutom överflödig och irrelevant information, nämligen den information som journalisten tillskriver människorna som ger uttalanden i artikeln. Medan de kvinnor som uttrycker oro över kriget i Afghanistan inte tillskrivs någon personlig information med undantag från mammor , tillskrivs bland annat Steve Jackson som är för kriget utförlig personlig information. Jackson beskrivs av journalisten som en 40-årig elektriker som tjänstgjorde i armén 1980 och deltog i USA:s invasion av Grenada. Denna information kan uppfattas som överflödig i jämförelse med hur kvinnorna beskrivs. Den överflödiga information hjälper till att förstärka intrycket av Jacksons åsikter om kriget i Afghanistan och hans åsikter tas således på större allvar med tanke på att han tjänstgjort i armén och har betydligt mer erfarenhet av ett krig än kvinnorna (mammorna) som får komma till tals har. Således förefaller sig Jacksons åsikter som mer relevanta och faktumet att han stödjer kriget i Afghanistan kan fungera som ett medvetet eller omedvetet försök från journalistens sida att också legitimera kriget. I artikelns inledning