I Aniara visade det sig att den största samtida rädslan som förmedlades var mot människan själv, och framförallt ur människans självdestruktiva beteende. Detta beteende kopplade vi i analysen ihop med klimatförändringarna, som också är en del av filmens större tematiska utgångspunkter, eftersom människan till slut tvingas lämna jorden för möjligheten till ett nytt liv på planeten Mars. Det kan vara så att meningsskapandet som identifierats i analyserna vittnar om att slutet för alla samhällen är oundvikligt eftersom vi är präglade av de synliga
44
och osynliga ideologiska strukturer och normer som legitimerar materiell lycka snarare än att uppskatta det vi har som gör Aniara högst aktuell i sitt samtida budskap.
Att placera klimatkatastrofen i narrativets början och senare i dess periferi tillåter filmen att förmedla rädslan för vad som komma skall utan att explicit visa det. Klimatförändringarna visas enbart i filmens inledande vinjett och i Mimas sista bilder. Trots detta blir utvecklingen som sker ombord efter att skeppet satts ur kurs en varning för hur samhällsutvecklingen skulle kunna te sig om man inte tar klimatfrågan på allvar. Erika Gottlieb (2001) beskriver den dystopiska SF-filmen som tvådimensionell eftersom den utger sig från att handla om
framtiden, men att den egentligen behandlar samhälleliga frågor om sin samtid. Hon menar att det är först när åskådaren gör denna koppling som hen kan se utvecklingen som förmedlas i dystopin som en varning. Att placera denna tanke på filmen Aniara förtydligar även hur tidsindelningen inom filmen bidrar till både denna samhälleliga koppling men också till hur klimatfrågan präglar varje del av berättelsen. Symbolanalysen visade att Mimas funktion till en början var att inge hopp till passagerarna genom fabricerat ljus och när ljuset försvann så slutade även människan fungera. Detta går att tolka som en kommentar för människans behov av naturen, både själsligt och fysiskt. Att Mima sen bokstavligt talat berättar för passagerarna att det är deras egna fel att blev som det blev och att Mima nu måste förgöra sig själv kopplas alltså samman med det faktum att klimatkrisen är självförvållad och att det bara är människan själv som kan ta sig ur den. Detta är ytterligare ett led i kopplingen till Gottliebs
tvådimensionella tidsplan, och varningen här blir återigen kopplad till klimathotet och de förändringar som människan kommer behöva anpassas till.
Girigheten är i filmen en rimlig förklaring till klimatförändringarnas ursprung, då människan hela tiden vill ha mer och exploaterar naturens resurser. Detta fenomen är även det som skapar det ultimata slutet för passagerarna ombord på Aniara. Det som identifierades som novum i filmen föddes först efter att Mima har självförstörts och människorna ombord måste söka efter nya meningar i form av religiösa ritualer eller teknologiska substitut. Som det konstaterades i analysen så ger detta novum rätt till både Suvin och Jameson utifrån deras tankar om det nya. Suvin (1979) menar att alienationen och kognitionen föder novum, skeppet i kontexten med den förstörda jorden tillsammans med förändringarna hos människan när hen inte längre har tillgång till ljuset från solen utan måste förlita sig på ljuset från Mima för att fungera. Dessa två tillsammans förstör alltså Mima, och som analysen påvisat är Mimas koppling till jordens klimat stark och således följer de ramar och strukturer som är etablerade i den faktiska världen, precis så som Jameson (1982) menar.
45
Jamesons tes stärks också av de faktum att det som sker ombord är som ett eko av vår egen historia och samtid. Som vi diskuterade i symbolanalysen så beskrev vi människan som oundvikligt självdestruktiv, och att det inte spelar någon roll vart i universum människan skapar sig en plats att bo och leva på, människan kommer ändå skapa sin egen undergång. Situationen som uppstår på skeppet efter olyckan går att likna vid vilket samhälle som helst, eller som kapten Chefone säger, att skeppet nu blivit deras egen planet. För Chefone finns det en vilja att styra diskursen på skeppet mot sina egna intressen. Chefone vill se till att han förblir högst upp i den hierarkiska ordningen på skeppet, och för att göra detta säljer han in falskt hopp till passagerarna genom att gång efter gång säga att det finns eventuella
räddningar som tillslut kommer göra att skeppet lyckas vända. Det falska hoppet förvandlas till ett falskt medvetande, och Chefone håller det falska medvetandet under kontroll så länge han undanhåller delar av sanningen för människorna ombord. I denna kontext där skeppet är en egen planet står alltså Chefone för denna planets världsledare och som analysen
konstaterade kopplas det falska medvetandet som skapas av den ideologiska slöja Chefone kastar över sin besättning till den faktiska verklighetens totalitära stater.
När skeppet sätts ur funktion och människorna ombord inte längre vet om de någonsin kommer komma fram så blir Mima och dess funktion en livsviktig nödvändighet för alla ombord. Det ljus som återges i passagerarnas minnen från jorden som den en gång var blir således nästan en drog. Ljuset är en aspekt av den objektiva verkligheten i den mån att den refererar till minnet av jorden, och när denna aspekt försvinner, försvinner också den mening det tillfört för individen. Vi har slagit fast att ljuset i Aniara symboliserar människans relation till naturen, och vi har identifierat denna relation som en viktig del för människans själsliga välmående och i denna kontext är det människan själv som orsakat ljusets bortfall. För att återkoppla till Ricouers (2016) tankar om hur ideologin fyller det existentiella tomrum som alla människor innehar och genom att fylla detta tomrum med meningar som enligt Eagleton (1991) föder individen blir det alltså i denna tolkning ljuset som står för meningen och således är rädslan kopplad till just det. Minnet av ljuset återkommer i alla delar av filmen. Vid varje ny tidsmarkering får minnet av ljuset sig en ny form, om den inte uttrycker sig i religiösa ritualer så uttrycks den genom musik. I några av filmens sista scener, under jubileums talet kunde vi identifiera musik vars funktion skulle kunna vara ytterligare ett försök till att närma sig minnet av jorden, det får som vi påpekade i analysen motsatt effekt och istället förstärker det bara känslan av att minnet nu är borta för alltid.
46
För att återigen referera till Kuhn (1990) om hur film och ideologi tillsammans kan producera och representera ett flertal dynamiska meningar för individen så har vi i Aniara funnit
klimatförändringar som både den mest explicita men också den mest implicita rädslan. Den är explicit i och med hur den presenteras och skapar alienation, genom just att åskådaren känner igen den. Implicit blir den först när man förstår att människan ligger bakom sitt eget missöde. I rädslan inför klimatförändringar så finns det även en underliggande rädsla för människan själv. Människan beskrivs i Aniara som girig och utan räddning i och med sitt självdestruktiva beteende som i högsta utsträckning kommer allt närmare sin undergång på grund av sig själv. Ytterligare ett led i rädslan för människan fann vi i det faktum att de som styrde ombord var beredda att ljuga och förvränga sanningen för sin egen vinning. Det är genom detta som rädslan för människan i sig självt blir kopplad till samtida samhälleliga problem i och med den debatt som återfinns i samhället om falska nyheter. Klimatdebatten delar upp samhället i två olika läger där den ena sidan anklagar den andra för att vara moralpoliser som sprider falska nyheter om det realistiska hotet vi ställs inför och den andra sidan anklagas för att förneka människans påverkan på klimatet för sin egna kapitalistiska vinning.