I Aniara kan man återfinna mer filosofiska symboler som är laddade med rädsla och ångest. Aniara besitter ett huvudsakligt orosmoment som går att spåra till de rådande
klimatförändringarna, och vad detta innebär för människan när det är försent att stoppa denna utveckling och det vi tar för givet tas ifrån oss. Det är just genom att titta på vad som tas ifrån människan i Aniara som vi kan identifiera vad det är som utmärker dess dystopiska inslag, och i dessa exempel är de kopplade till klimatångest och delar av den mänskliga naturen. Vi inleder med att titta på den första symbolen, Mima. Mima är ett operativsystem som drivs och underhålls av Mimaroben, tillika filmens huvudkaraktär. Mima är ett system vars
huvudsakliga syfte är att visualisera minnen av planeten jorden som den en gång var, innan den blev obeboelig. Jorden har av en rad olika anledningar gått mot sin undergång och den dystopiska vinjetten med inslag som visar tornados, jordbävningar och brinnande skogar. Första gången vi får ta sällskap med Mimaroben och hennes operativsystem Mima är strax efter avfärd. Skeppet har precis tagit ombord sina sista passagerare och påbörjar nu sin tre veckors långa resa mot sitt nya hem, planeten Mars. Mimaroben står i anslutning till
Mimasalen och försöker få med passagerare in för att testa Mima, utan framgång. Istället går hon tillsammans med en ganska tunn skara människor in och presenterar Mima och dess funktioner. Mimaroben säger att Mima, i det fysiska rummet de befinner sig, har direkt tillgång till deras minnesbanker och att alla minnen är individuella och subjektiva, och att dessa minnen är positivt laddade från en grön och välmående planet. Genom att placera sig under operativsystemet, som går att likna vid en spegel, inleds ett mentalt tillstånd av trans, och det enda man ser är harmoniska bilder av en stilla, lugn natur. Denna scenen utspelar sig
37
parallellt med att skeppet blir träffat av rymdskrot och skeppet går ur sin kurs. Kapten Chefone meddelar passagerarna att det kan ta upp till två år innan de kommer på rätt kurs igen, eftersom skeppet nu längre inte har något bränsle. Filmen hoppar sedan tre veckor in i framtiden och situationen med Mima har förändrats. Mimaroben är dränkt i arbete och passagerare flockas runt Mimasalen för att få en liten dos av dess funktion, att visualisera det organiska ljuset.
När passagerarna hade en idé om att de skulle anlända till ett ny planet inom tre veckor var Mima inget annat än en bi-funktion, men när denna idé förändras skiftas även passagerarnas inställning till Mima. Mima blir således redan tidigt i filmen en symbol för de liv som människan lämnat efter sig. Jakten på de organiska ljus som Mima erbjuder genom minnen blir som en drog för passagerarna, en drog som inger hopp eftersom den innehåller ljus, natur och liv, till skillnad från den mörka tillvaron de fysiskt befinner sig i. Alla dessa scenarion som Mima visualiserar är vad som ger näring åt människans behov av en harmonisk relation till naturen. Alla dessa minnen är positiva, gröna och harmoniska, men utan ljuset är inget av dessa aspekter möjliga. Innan vi kan analysera det på djupet måste nästa skede av berättelsen redogöras för ytterligare belägg att göra ljuset och minnet till symboler som är laddade med rädsla och ångest, då Mima förvandlas från en utopisk sommardröm till en nattsvart dystopisk mardröm.
Nästa tidshopp placerar oss tre år in i framtiden. Mimaroben ligger i Mimasalen och vi får ta del av hennes minnen. Det är en vacker sommardag, Mima simmar på rygg ut mot en sjöns mittpunkt. Hon ligger och stirrar upp mot den klarblå himlen och ser fåglar passera förbi. Plötsligt förvandlas scenariot och den utopiska bilden förvrängs till en dystopisk mardröm av förödelse. Den klarblå himlen blir grå, fåglar faller ner i vattnet och den vackra omgivningen förvandlas till aska. Mimaroben drabbas av panik och börjar genast undersöka vad det är som gått fel med Mima. Mimaroben släpper dagen därpå in passagerare som väntat på sin tur och hon är nervös över hur det ska gå. Under sessionen ser hon hur passagerarna börjar drabbas av panik i form av mummel och hastiga kroppsrörelser, något som inte ska vara möjligt under det transliknande tillståndet de bör befinna sig i. Mimaroben börjar scanna av vad det är Mima visar för passagerarna, och bilderna är djupt oroande då de alla visar brinnande skogar fyllda av mörker och aska, och hon avbryter sessionen. Kort därefter börjar Mima föra en monolog och förklarar att detta är nu slutet, att det inte finns något skydd mot människan och att tiden nu är kommen för frid, och efter denna monolog förgör Mima sig själv i en häft ig explosion. Tiden efter Mima präglas av depression, självdestruktivitet och hopplöshet.
38
Människan, nu totalt avskuren från organiskt ljus, och de fragmentariska minnena har sedan tidigare börjat tyna bort på grund av den mörka omgivning de befinner sig i. Som en
konsekvens av detta söker passagerna nya meningar för livet ombord vilket de finner i religion. Den högre makt som tillbes vid dessa religiösa ritualer är Mima själv som efter sin bortgång blivit en guda liknande myt som symboliserar det numera mystifierade ljuset. Genom en mer noggrann analys går det att ponera att ljuset är centralt för meningsskapandet i Aniara, och därmed också ett ämne som är fyllt med rädsla och oro kopplat till de rådande klimatförändringarna. Vi får dagligen på nyhetskanaler och sociala medier ta del utav två sidor som är av olika uppfattningar när det kommer till klimathotet. Den ena sidan, oroliga och förtvivlade över planetens välmående och kräver förändringar så att människan
fortfarande har en plats att kalla hem. Den andra sidan däremot, är övertygade om att klimatförändringarna är naturliga och att det verkliga hotet inte är klimatet, hotet är istället den politiska propaganda som statlig media i Sverige för egen vinning rapporterar om. Unga klimataktivister försöker få sin röst hörd genom vädjan om sin egen rätt till en framtid på planeten medans det andra lägret tycker att de ska återvända till skolan och likställer dem vid kriminella.
Genom att placera in ljuset som en symbol för liv är det onekligen så att Aniara har valt att skildra det första scenariot som en central aspekt för människans välmående i sig. Man kan tolka Mima som en symbol för denna aspekt, då det är den enda funktionen som passagerarna har ombord för att få tillgång till en sådan viktig del av människans natur som ljuset. Ljuset är mystifierat och myt-förklarat ombord på skeppet. Således passar denna symbol, identifierad genom Mitrys symbolteori bra överens med vad Erika Gottlieb (2001) diskuterar som en varning för åskådaren i berättelsens tvådimensionella tidsplan. Det vill säga att berättelsen utspelar sig i en fiktiv framtid, men egentligen fungerar som en kommentar och varning för samtiden vi lever i. Ljuset definierar och ger upphov till liv, som vi verkar ta för givet, vilket även filmens inledning vittnar om när passagerarna ignorerar Mimaroben. Mima är ett fysiskt objekt i sig och symboliserar alltså inte bara ljuset, utan även planeten jorden och livet i synnerhet.
Vi ska nu titta på den andra symbolen som vi identifierat i filmen, och det är själva skeppet Aniara som i denna kontext egentligen ska fungera som ett verktyg för att förflytta besättning och passagerare från jorden till Mars. Skeppet tar oss längre ut i rymden, längre bort från vårt förflutna och längre bort ifrån de synder som skapade denna situation från första början.
39
Skeppet, som besättningen efter ett antal år ombord själva refererar till som en egen planet i sig, symboliserar den mänskliga synden och girigheten som oundvikligt självdestruktiv. Ingen säger det bättre än Mima själv, som precis innan sin själv förgörelse säger att det inte finns något skydd mot människan, vilket är en central aspekt i denna kontext. Dels syftar den till människans självdestruktivitet när det kommer till att jorden behövde lämnas från första början, att samhället tillslut skapat sin egen undergång, något människan själv skapat genom sin jakt efter materiell lycka och framgång som bekostas av naturen. Men den syftar även till den aktuella situationen på skeppet. När Mima inte längre vill vara ett substitut till ljuset som människan redan fördärvat genom att förstöra planeten, blir passagerna återigen
självdestruktiva. I sin vetskap om att Mima är borta, blir passagerna självmordsbenägna, deprimerade och hopplösa. Självmorden avlöser varandra, folk vandrar planlöst omkring på skeppet utan någon mening till att orka fortsätta, just på grund av att de är medvetna om att de inte kan få mer. Jakten på kortsiktig lycka är över, och de som lyckas finna nya meningar för ett fortsatt liv ombord på skeppet finner de i andra former genom att tillbe Mima som en myt. Skeppet Aniara symboliserar utöver sin primära funktion, alltså människans önskan att hela tiden vilja ha mer. Enligt Mima, är girighet något som är programmerat i människan och det finns inget skydd mot denna girighet. Naturen har redan fått betala för denna synd, men människan ger inte upp och försöker istället förflytta sina problem till en annan planet, där samma scenario antagligen kommer utspela sig igen, just av samma anledning, viljan att ha mer. För att återkoppla till hur skeppet förvandlas till en symbol och på vilket sätt det förmedlar rädsla och ångest kan man se det som en kommentar på hur den moderna
människan är självdestruktiv genom sin girighet, men även som en eventuell förklaring till varför vi befinner oss i den situation vi gör idag, som enligt Aniara är en viktig fråga att diskutera. För det är människans girighet som förstör vår planet, och således också oss själva. Båda dessa symboler tillsammans, Mima och Aniara, symboliserar i filmen olika sätt att uttrycka rädsla och ångest inför klimatförändringar. Dessa klimatförändringar tvingar i Aniara människan ut i rymden där minnet av ljuset är det enda hoppet. Passagerarna försökte finna andra meningar för att hålla kvar vid sina liv, och de fann sin tröst genom att dyrka Mima som en symbol för ljuset som ger upphov till liv. Skeppet Aniara är en konsekvens av människans girighet och symboliserar en jakt efter att ha mer, både i hur människan poneras bryta sitt band med naturen men även hur människan är självdestruktiv oavsett plats i vårt universum. Den dystopiska vinjetten och Mimas ovilja att erbjuda en utopisk bild av planeten jorden i filmens senare skifte är den rädsla som förmedlas mot den moderna människans ovilja att
40
förändras, vilket även är filmens sanna dystopi, kommentar och varning för den samtid vi lever i, där klimatfrågan omger samhällets alla instanser, oavsett om den anses vara sann eller falsk.