För allmänheten finns det endast en uppmaning om att envar bör anmäla kännedom eller misstanke om att ett barn far illa till socialnämnden (SoL 14:1c). Alla myndigheter, anställda på myndigheterna och yrkesverksamma som i sin verksamhet kommer i kontakt med barn har däremot en anmälningsplikt som är absolut. Denna anmälningsplikt stadgas i SoL 14:1 där det framgår att dessa myndigheter, anställda och yrkesverksamma inom ramen för sin verksamhet genast ska anmäla kännedom om eller misstanke om att ett barn far illa till socialnämnden. JO betonar att en anmälan inte får dröja och att ingen som helst utredning av de ifrågavarande förhållandena ska göras av anmälaren själv, utan detta ska lämnas åt socialnämnden att bedöma.98 Med andra ord har dessa myndigheter, anställda och yrkesverksamma en skyldighet att anmäla trots att de inte med säkerhet vet hur bar-nets situation ser ut och oberoende av om misstankegraden är låg. Anmälningsplikten är ovillkorlig och den som omfattas kan också dömas till tjänstefel enligt BrB 20:1 om en anmälan inte upprättas när det är befogat.99
5.2.2 Ärendehandläggningen enligt SoL
När en anmälan har lämnats ska socialnämnden enligt SoL 11:1 utan dröjsmål inleda en utredning, för att klargöra om någon åtgärd av socialnämnden är nödvändig.
97 Prop. 1996/97:124, s.110.
98 JO 1996/97, s. 268, särskilt s. 276 f.
99 Prop. 2002/03:53, s. 65 och Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 140.
36
sen i SoL 11:1 gäller generellt för all ärendehandläggning hos socialnämnden. När en anmälan enligt SoL 11:1 rör barn är sedan 2013 också SoL 11:1a st. 1 tillämplig. I SoL 11:1a st. 1 åläggs socialnämnden en skyldighet att genast efter att en anmälan inkommit göra en omedelbar skyddsbedömning för att avgöra om barnet ifråga är i behov av ome-delbart skydd. Beslut om att inleda eller inte inleda en utredning ska som utgångspunkt tas inom fjorton dagar efter det att anmälan inkommit (SoL 11:1a st. 2). Denna tidsgräns kan förlängas om det finns synnerliga skäl (SoL 11:1a st. 2). Från det att anmälan inkom-mit och skyddsbedömningen gjorts till dess att socialnämnden fattar beslut om utredning ska inledas eller inte, ska socialtjänsten bland annat att kontakta familjen och samordna sitt utredningsarbete.100 Om ett beslut fattas att en utredning ska inledas ska denna utföras i den omfattning som det är motiverat i det enskilda ärendet och utan att någon i onödan utsätts för skada eller annan olägenhet (SoL 11:2 st. 2). Utredningen ska bedrivas skynd-samt och vara slutförd senast inom fyra månader, med möjlighet till förlängning om det föreligger särskilda skäl (SoL 11:2 st. 3).
5.2.3 Motstående intressen i lagstiftningen
Bestämmelserna i SoL om ärendehandläggningen kan i viss mån anses ge dubbla bud-skap. Det finns en diskrepans mellan å ena sidan det förhållandevis strikta utredningsan-svaret om att socialnämnden ska inleda utredning utan dröjsmål och å andra sidan kravet på att utredningen måste kunna föranleda någon åtgärd (SoL 11:1 st. 1). För att kunna konstatera att något kan föranleda en åtgärd från socialnämnden krävs således en sorts förhandsprövning som föregår själva utredningen. Av ordalydelsen i SoL 11:1 st. 1 kan det endast utläsas att utredningen ska avse något som föranleder en åtgärd av socialnämn-den. Detta rekvisit tar enligt Lundgren, Sunesson och Thunved sikte på att socialnämnden endast ska utreda sådant som tillhör nämndens verksamhetsområde.101 I förarbetena till 1980-års socialtjänstlag ges dock en vidare definition. Enligt dessa förarbeten ska en bedömning göras om de aktuella sakförhållandena kan leda till någon åtgärd av social-nämnden. Om det står klart redan från början att socialnämnden inte kan eller bör vidta några åtgärder ska en utredning inte påbörjas. En utredning ska inte bedrivas för sakens skull.102 En sådan förhandsprövning som beskrivs i förarbetena till 1980-års
100 Prop. 2012/13:10, s. 132.
101 Lundgren, Sunesson & Thunved, Nya sociallagarna, s. 244.
102 Prop. 1979/80:1, s. 562.
37
lag är rimligen mer tids- och resurskrävande än att endast konstatera att ett ärende exem-pelvis har kommit till fel myndighet. Det kan med beaktande av denna förhandsprövning ifrågasättas om SoL 11:1 st. 1 ger sken av en snabbare ärendehantering än vad som i realiteten är möjligt. Enligt min mening ger således bestämmelsen i SoL inom ramen för en och samma mening dubbla och något tvetydliga budskap. Trots att förhandsprövningen fördröjer utredningens inledande, ska det dock inte förringas att en förhandsprövning onekligen sparar både tid och resurser i de fall den resulterar i att en utredning inte behö-ver inledas.
Som tidigare berörts kan det trots att det inte finns någon explicit bestämmelse om proportionalitet, ändå anses finnas en inneboende sådan i SoL 11:2 st. 2. Socialtjänstens utredningsansvar i form av att utredningen ska utföras i den omfattning som är motiverat i det enskilda ärendet och utan att någon i onödan utsätts för skada eller annan olägenhet, ger uttryck för en proportionalitetsprövning. Intresset av en fullgod utredning står således mot det integritetsintrång som utredningen kan orsaka. För att socialtjänsten ska kunna tillgodose barnets behov av skydd krävs det att socialtjänsten utreder vilka behov det enskilda barnet har och om eventuella insatser kan ske på frivillig basis eller om insatser med stöd av LVU blir nödvändiga. Det krävs omfattande utredningar för att kunna dels göra dessa bedömningar, dels nå upp till kravet på objektivet i enlighet med RF 1:9. Som regel gäller att ju mer ingripande ett beslut är för den enskilde, desto större krav bör kunna ställas på myndigheten att beslutet är sakligt och väl underbyggt.103 Beslut om omhän-dertagande av barn anses generellt vara mycket ingripande och ställer således stora krav på myndighetens utredning och beslutsunderlag.104 En knapphändigt genomförd barn-skyddsutredning resulterar i att det berörda barnets vårdbehov inte blir utrett och därmed heller inte tillgodosett om behovet finns. Risken är dessutom överhängande att en ansökan om vård med stöd av LVU avslås om det finns brister i utredningen, trots att det faktiskt föreligger sådana brister i omsorgen som gör att barnet är i behov av skydd. Det går heller inte att komma ifrån att brister i utredningen också kan få ödestigna konsekvenser i form av att ett barn på orättfärdiga grunder skiljs från sina föräldrar. En bristfällig utredning kan således leda till olyckliga konsekvenser oavsett utgång. Sammanfattningsvis kan kon-stateras att det är olyckligt om otydligheten beträffande i lagstiftningen i SoL 11:2 st. 2
103 Prop. 1979/80:1, s. 398.
104 Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 174.
38
skulle leda till att vårdnadshavarens intresse av att inte utsättas för skada eller olägenhet väger över barnets intresse av att få sin situation utredd, när syftet med utredningen just är att utreda barns behov av insatser.