Som tidigare nämnts utgör LVU det konkreta lagstödet för omhändertagande av barn.
Men det krävs också att lagen är precis för att en inskränkning i rätten till respekt för familjeliv i rimlig mån ska kunna förutses.87 Europadomstolen uttrycker i Olsson mot
86 JO 1996/97, s. 262.
87 Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 87.
31
Sverige att bestämmelserna i LVU visserligen är allmänt hållna och lämnar ett stort tolk-ningsutrymme, men att de ändå får anses vara tillräckligt precisa av den orsaken att det inte är möjligt att formulera bestämmelserna helt precist inom detta område.88 Sverige anses således uppfylla konventionens krav på förutsebarhet.
Europadomstolen har hittills endast prövat om föräldrarnas rätt till respekt för famil-jeliv tillgodoses, i förhållande till den svenska regleringen om omhändertagande av barn.
Därmed har Europadomstolen inte prövat om barnets rätt till skydd enligt EKMR artikel 8 har kränkts till följd av att myndigheter underlåtit att ingripa med stöd av LVU. En sådan prövning har inte heller gjorts gentemot någon annan konventionsstat.89 Skälen till att någon sådan prövning inte har gjorts kan förstås vara flera. En anledning kan vara att barn inte kan ta tillvara sin rätt i samma utsträckning som vuxna, särskilt inte yngre barn.
Barn har förutom begränsade möjligheter att handla självständigt, dessutom en begränsad rättshandlingsförmåga. Om inte någon annan tar tillvara barns rätt i dessa situationer prö-vas inte frågan av förklarliga skäl. Spädbarn som saknar möjlighet att uttrycka sig verbalt och bilda sig en välgrundad åsikt, står i ännu större beroende ställning till vuxna i dessa frågor. En annan anledning till varför Europadomstolen inte prövat barns rätt till respekt för familjeliv enligt EKMR artikel 8 kan vara att den artikeln har åsidosatts när det gäller brister i barnets hemmiljö, till förmån för en prövning av EKMR artikel 3. Åtminstone uttalade Europadomstolen i de tidigare nämnda fallen mot Storbritannien att det inte fanns någon anledning att särskilt pröva barnets rätt till familjeliv enligt EKMR artikel 8, när en överträdelse av EKMR artikel 3 redan hade konstaterats.90
Beträffande omhändertagande om nyfödda barn uttalade sig Europadomstolen om detta bland annat i fallet K. och T. mot Finland. Frågan i fallet var om föräldrarnas rätt till respekt för familjeliv enligt EKMR artikel 8 hade kränkts till följd av att två av deras barn hade omhändertagits med omedelbar verkan. Det ena omhändertagandet gällde ett nyfött barn och det skedde i direkt anslutning till förlossningen. Den bakomliggande orsaken till detta omhändertagandet var att mamman sedan flera år tillbaka var psykisk sjuk och hon ansågs med anledning därav oförmögen att ta hand om barnen. Inte heller
88 Olsson v. Sweden (No. 1) appl. 10465/83, 24.03.1988.
89 Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 89.
90 Z. and others v. United Kingdom appl. 29392/95, 10.05.2001, p. 77 och E. and others v. United Kingdom appl. 33218/96, 26.11.2002, p. 105.
32
pappan bedömdes kunna ge barnen den omsorg de behövde. Europadomstolen slog fast att det omedelbara omhändertagandet av det nyfödda barnet i fallet inte var förenligt med förälderns rätt enligt EKMR artikel 8, eftersom ett omhändertagande direkt efter födseln ansågs alltför hänsynslöst mot mamman. Ett omedelbart omhändertagande direkt efter förlossningen uppgavs kräva ”extraordinarily compelling reasons”. Europadomstolen hänvisade till att myndigheterna känt till graviditeten under en längre tid och också var väl medvetna om mammans psykiska besvär. Det var därför ingen en nödsituation, utan snarare en situation som var väntad. En sådan drastisk åtgärd som ett omedelbart omhän-dertagande i denna situation ansåg Europadomstolen inte vara proportionerlig, men skä-len för själva omhändertagandet i sig var tillräckliga och godtagbara.91 Europadomstolen gjorde således skillnad på det omedelbara omhändertagandet och det slutliga omhänder-tagandet. Ett omedelbart omhändertagande måste givetvis precis som Europadomstolen uttryckte, vara proportionerligt i förhållande till syftet och mindre ingripande åtgärder ska vara uteslutna. Det kan dessvärre uppfattas som att föräldraperspektivet ges företräde framför barnperspektivet i domstolens uttalande om att ett omhändertagande direkt efter födseln kräver synnerligen tvingande skäl. Det Europadomstolen i princip uttryckte var att ett vårdbehov bör avvaktas med hänsyn till modern rätt till respekt för familjeliv. Detta uttalande ger föreställningen av att kraven är strängare när omhändertagandet sker i direkt anslutning till förlossningen, jämfört med annars. Ett utdraget förfarande verkar vara att föredra av hänsyn till mammas rätt till familjeliv, på bekostnad av barnets omsorg. För-äldrarnas rätt kan utifrån K. och T. mot Finland konstateras vara starkare än barnets rätt till vård. Med tanke på att frågan rör ett nyfött barn som är helt beroende av vuxnas omvårdnad, borde större vikt enligt min mening läggas vid barnperspektivet. En intres-sant fråga är om mamman hade fått lämna sjukhuset tillsammans med det nyfödda barnet eller om ett omedelbart omhändertagande hade varit rättfärdigat i samma stund som hem-gången. Risken för att barnet kan komma att skadas borde rimligtvis öka när sjukhusper-sonalen inte längre har någon uppsikt över mamman och barnet. Det kan enligt min mening framstå som märkligt att slå ned på ett omhändertagande med motiveringen att omhändertagande direkt efter födseln anses alltför hänsynslöst, trots att ett omhänderta-gande bevisligen var nödvändigt. Det väcker frågor om hur länge efter förlossningen ett
91 K. and T. v. Finland appl. 25702/94, 12.07.2001, p. 168.
33
omhändertagande skulle behövt dröja för att anses befogat och således när kraven för ett omhändertagande kan sägas återgå till de krav som i allmänhet gäller för ett omhänderta-gande.