Anna har skrivit sitt gymnasiearbete inom ämnet religion och undersöker i sin text ”om det har funnits ett gemensam moraliskt värde på alla platser och i alla tider” (Anna).
Textens inledning har en stark läsarinkluderande intern röst där pronomen vi och oss används flera gånger:
Alla vet vi vad vi får och inte får göra på grund av samhällets regler och lagar, på grund av dess sociala normer, men också på grund av det samvete som ständigt bedömer oss. (Anna)
Genom bruket av dessa pronomen blir läsaren direkt inkluderad i texten och Anna skriver att alla vet vad som får och inte får göras av människan, vilket gör meningen dialogiskt kontraktiv eftersom påståendet presenteras som ett faktum. I inledningen inkluderar Anna även läsaren i retoriska frågor och i sin vägledning genom arbetet, exempelvis i meningen
”Detta leder oss i på arbetets syfte och frågeställning”. Läsaren adresseras därmed direkt och bruket av personliga pronomen (vi, oss) signalerar vid flera tillfällen i texten att
ämnesinnehållet berör samtliga människor i världen. När hon sedan går över till att beskriva vad arbetet kommer att handla om är det en passiv intern röst som tar plats:
Självklart är det inte möjligt att fråga var enda människa som någonsin levt, därav kommer ett antal källor som anses representera mänskligheten i det stora hela att undersökas. (Anna)
Den interna rösten gömmer sig här bakom passivum i verben anses och undersökas. Det är alltså Anna som väljer ut källor som anses representera mänskligheten och undersöker dessa utifrån arbetets frågeställning.
Det mest framträdande i de analyserade passagerna i Annas text är avsaknaden av explicita referenshänvisningar. De enda hänvisningar som görs är till Nationalencyklo-pedin, vilken hon refererar till i samband med definitionen av centrala begrepp:
Den gyllene regeln: Regeln formuleras olika beroende på vart den hämtas, ofta beskrivs den dock som att man ska handla mot andra som man själv vill bli bemött.2 (Anna)
Som citatet visar används Oxfordsystemet och i själva fotnoten skriver Anna ”Gyllene regeln. NE.”. Referensen finns även med i den avslutande referenslistan, med kompletterande information om webbadress och datum. Den externa rösten är passiv och integreras via parafrasering. Anna visar även att det finns olika formuleringar för regeln, vilket gör meningen dialogiskt expansiv. I nästa avsnitt, tidigare forskning, finns två externa röster med i den löpande texten, till exempel:
I uppsatsen ”Den viljande människan och ett gott liv – En undersökning av viljebegreppet hos Iris Murdoch och Simone de Beauvoir” beskriver bland annat Andreas From hur Simone de Beauvoir närmar sig frågor om etik och moral. (Anna)
I meningen finns uppsatsens titel och författare och Anna väver in den externa rösten genom parafrasering. Varken denna eller den följande referensen, som integreras i texten på samma sätt, har någon not och förekommer inte i referenslistan. Möjligtvis kan det bero på att hänvisning sker i texten, med både titel och författare, och att Anna därför inte anser det nödvändigt att skapa en fotnot. Dialogen i utdraget uppstår dels mellan From och de Beauvoir, dels genom Annas val av referens som signalerar till läsaren hur det vetenskapliga samtalet ser ut inom detta ämnesområde. Anmärkningsvärt är att dessa röster endast förekommer som ett svar på att Anna inte hittat tidigare forskning med just hennes ämnesfokus. Hon skriver att det ”inte [går] att hitta tidigare forskningsarbeten som behandlar samma tematik” men att andra, exempelvis From, har gjort liknande studier med mer specifikt och smalare ämnesområde. I detta sammanhang begränsar Anna dia-logen, men även det vetenskapliga samtalet eftersom hon avfärdar möjligheten till att det finns forskning om samma tematik som hade kunnat vara relevant för hennes studie. I
diskussionsavsnittet, där det finns en förväntan på att skribenten diskuterar resultatet i förhållande till tidigare forskning, återkommer ingen av de två referenserna som nämns i avsnittet.
Även om resultatavsnittet inte ingick i själva analysen, blev det nödvändigt att ta hänsyn till det för att förstå Annas diskussion. I resultatet presenteras nämligen de källor som har valts ut som representativa för människans syn på ett moraliskt värde. I detta avsnitt förekommer flera externa röster, och flera referenshänvisningar genom fotnoter, vilka ger en förklaring till den långa referenslistan i slutet av arbetet. I diskussionen ställer Anna dessa röster mot varandra och undersöker på vilka sätt de liknar och skiljer sig från varandra:
Aristoteles och John Stuart Mill hävdar båda att lycka är det yttersta målet. […] För Beauvoir är frihet det ultimata målet medan för Buddhismen är Nirvana, utslocknandet och befrielse från lidandet, målet. [---] Dock skulle man kunna argumentera för att Beauvoir ändå liknar de andra, då frihet att förverkliga sig själv borde alstra lycka. (Anna)
De externa rösterna ges en aktiv plats inom meningarna och Annas interna röst döljer sig bakom allmänna pronomen man. I diskussionsavsnittet varieras dialogiskt kontraktiva och expansiva meningar, vilket utdraget ovan exemplifierar, de första två meningarna kontraktiva och den sista expansiv. Anna använder vid flera tillfällen modala hjälpverb (t.ex. skulle, kunna, borde) som öppnar upp för olika möjliga förhållningssätt till innehållet och som gör dessa meningar dialogiskt expansiva, vilket kan påverka den externa röstens tyngd i förhållande till innehållet. De två första meningarna i utdraget är dialogiskt kontraktiva eftersom Anna fastställer vad de olika rösterna anser är det yttersta målet. Avsaknaden av referensmarkeringar, alltså fotnoter, gör det dock svårt att uppfatta vad som är Annas tolkning och analys av textens källor och vad som är de externa rösternas tankar och idéer som återges genom parafrasering, vilket kan uppfattas som en försvagning av de externa rösterna. Eventuellt har Aristoteles och John Stuart Mill uttryckt att de anser att lycka är målet, eller så har Anna tolkat deras utsagor och dragit en egen slutsats. Även när Anna citerar, vilket hon gör två gånger i texten, skrivs ingen explicit referens där sidnummer anges. Majoriteten av referenshänvisningarna är därför partiella5 eller helt uteslutna, vilket försvagar den interna rösten eftersom trovärdigheten i innehållet tappas.
Sammanfattningsvis visar Annas hantering av intern och extern röst att hon har en medvetenhet om hur referenser används för att skapa dialog i akademiska texter. Hon
ställer olika röster mot varandra och har en analyserande intern röst i diskussionsavsnittet, även om hon också visar en osäkerhet om hur, när och på vilket sätt hänvisningar ska sättas ut, vilket dels påverkar uppfattningen om vad som är intern och extern röst, dels tappar den interna rösten trovärdighet i sammanhanget om akribi inte följs. Texten varie-rar dialogiskt kontraktiva och expansiva uttryck, men stundtals begränsas det akademiska samtalet på grund av de kontraktiva uttrycken där Anna avfärdar andra möjliga tolkningar.
5.2 Bianca – Allmänna referenser och läsarinkluderande röst