Tidigare studier visar att en vanlig uppfattning om akademiskt skrivande är att det är opersonligt, distanserat och komplicerat, men att det inte behöver betyda att skribenten inte får synas i texten (Tang & John 1999; Ask 2007). I vissa fall kan det vara välkommet med en personlig närvaro, exempelvis i metatext när skribenten vägleder läsaren genom texten (Ask 2012). Oavsett uppfattning om de akademiska skriftspråksnormerna är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en text helt utan närvaro av den interna rösten (jfr Ivanič & Camps 2001). Inom den akademiska diskursen är det därför väsentligt för skribenten att vara medveten om på vilka sätt författarrösten kan göra sig synlig och hur dessa sätt påverkar texten. Den personliga rösten har undersökts genom bland annat bruket av pronomen (Tang & John 1999; Ask 2007), passiva verbformer (Ask 2007;
Horbowicz, Skrzypek, Sobkowiak & Kołaczek 2019), och positionering (Uccelli, Dobbs
& Scott 2013). Andra studier fokuserar dessutom både intern och extern röst eftersom dessa är tätt förknippade, exempelvis Mori (2017) och Lee (2010) som undersökt studen-ters texter med utgångspunkt i the Appraisal framework. Nedan följer en översikt av forskning som är relevant för studien och som fokuserar röst i akademiska texter på olika nivåer i utbildningssystemet.
I syfte att undersöka om gymnasieelever uppnår styrdokumentens3 mål gällande referenshantering analyserade Östlund-Stjärnegårdh (2006) 55 elevers argumenterande texter. Texterna skrevs inom genren debattinlägg och analyserades utifrån källanvänd-ning, källhänvisning och röst och jämfördes sedan med publicerade debattinlägg från en lokaltidning. Resultatet visade en stor variation gällande såväl användningen av som hänvisningen till källor. I materialet fanns elever som omsorgsfullt refererade till en källa för att senare i texten skriva fram annan information från samma källa som egna tankar.
Sådana och liknande typer av bristande källhänvisning förekom i 28 av 55 elevtexter (2006).
Rösten i elevtexterna framkom till övervägande del genom ett jag-perspektiv, även om texterna varierade och ofta hade inslag av flera olika röster. Detta utgjorde en markant skillnad i jämförelsen med de publicerade debattinläggen, i vilka vi-rösten dominerade. I sammanhanget bör dock påpekas att uppgiftens utformning uppmanade till beskrivning av egna erfarenheter, vilket kan förklara frekvensen av jag-perspektivet.
Östlund-3Texterna är skrivna år 2000 inom ramen för Lpf 94. Östlund-Stjärnegårdh refererar till en uppdaterad version av läroplanen, SKOLFS 2000:2 (Skolverkets föreskrifter om kursplaner och betygskriterier för kurser i ämnet svenska i gymnasieskolan).
Stjärnegårdh menar att den viktigaste aspekten av referenshantering är ”hederligheten, att eleven talar om att hon redovisar andras tankar och inte serverar dem som sina egna”
(2006:31) och att skrivundervisningen i gymnasiet behöver beröra både hur källhänvisning skrivs men framförallt på vilket sätt källor används.
Genom intervjuer och textanalyser undersökte Ask (2007) hur fem nya och tio erfarna universitetsstudenter hanterade det akademiska skriftspråket. I majoriteten av de nya studenternas texter fann Ask (2007) avskrifter från originalkällor, en stark personlig närvaro och en osäkerhet i hur referenser integreras i text. Avskrifterna förekom på varierande sätt och i varierande omfång. En av studenterna använde exempelvis olika delar av en originalkälla och fogade samman dem till en egen text, vilket Ask (2007) beskriver som en lapptäckesteknik.
De erfarna studenterna anpassade i högre grad sina texter till det akademiska skriftspråket, vilket med stor sannolikhet beror på att de under sin utbildning hanterat en stor mängd akademisk text som haft inverkan på deras skrivande (2007). De visade dock en osäkerhet i hur innehållet från olika källor ska användas och deras akademiska språk hade ofta en dekorativ funktion, exempelvis genom ”smyckande citat och högtravande ordval” (2007:146). Både de nya och erfarna studenternas texter diskuterar Ask utifrån interimtextbegreppet och fenomenet språklig imitation, vilket ”innebär en anpassning av det man själv kan åstadkomma till det man eftertraktar” (2007:145). Studenternas interimtexter är ur detta perspektiv resultatet av deras uppfattning om akademiskt skrivande i kombination med deras egen förmåga att skriva akademiskt (2007).
Tang och John (1999) undersökte bruket av personliga pronomen i 27 studenters akademiska texter i syfte att synliggöra på vilka sätt identitet kan framträda i en text. För att beskriva vilka funktioner personliga pronomen kan ha i texter utvecklade Tang och John (1999) sex kategorier, vilka ordnades i ett kontinuum utifrån graden av författarnärvaro. I studien beaktades samtliga personliga pronomen i alla grammatiska former och resultatet visade att kategorier med låg författarnärvaro förekom flest gånger.
Vanligast var kategorierna ‘I’ as the representative (vi och oss som allmän referens till människor eller mindre grupper av människor) och ‘I’ as a guide through the essay (vi och oss i samband med verb för att guida läsaren), vilket Tang och John (1999) menar kan bero på att studenterna inte känner att de vågar ta en explicit roll i texten och gömmer sig bakom personliga pronomen i plural. En annan förklaring som lyfts är att det kan vara ett försök till att signalera medlemskap i en viss diskurs genom att hänvisa till fakta och åsikter som studenterna uppfattar som generellt accepterade av medlemmar i diskursen.
Vidare visade resultatet en låg användning av pronomen inom kategorin ‘I’ as the architect of the essay (jag i syfte att visa textens struktur, t.ex. i metatext), vilket forskarna överraskades av eftersom metatext är en viktig aspekt i akademiskt skrivande. Vid en andra analys av texterna upptäcktes dock att studenterna använde andra sätt för att signalera disposition och struktur, exempelvis genom passivisering, nominalisering och genom att göra inanimata objekt till agenter i satsen. Författarna menar att akademiskt skrivande inte handlar om att tillåta eller inte tillåta användandet av personliga pronomen.
Snarare handlar det om att medvetandegöra i vilka sammanhang personliga pronomen kan vara välkomna inslag i en text och att uppmärksamma studenter på att valet av pronomen reflekterar deras identitet i texten (Tang & John 1999). Tang och Johns kate-gorier återkommer i studiens diskussionsavsnitt där elevernas interna röster sätts i perspektiv till dessa.
Med utgångspunkt i the Appraisal framework har Lee (2010) och Mori (2017) undersökt studenters akademiska texter med fokus på skribenternas integrering av intern och extern röst, kallat engagement (se 2.3.1 & 4.3). Lee (2010) studerade tolv högskole-studenters användning av intertextuella resurser utifrån variablerna modersmålstalare och andraspråkstalare av engelska, och högt och lågt betyg på uppgiften. De intertextuella resurserna som undersöktes var manifest och explicit intertextualitet, vilket innebär explicit närvaro av andras texter och yttranden, exempelvis genom referat eller citat. Den största skillnaden visades i analysen av högt och lågt betygsatta texter. De framgångsrika skribenterna hade en högre andel interaktion med källmaterialet på ett sätt som fort-farande bevarade den egna rösten och ståndpunkten. Detta gjordes bland annat genom användning av modala hjälpverb och försiktighetsmarkörer, vilket involverade författar-rösten i samband med återgivande av andras tankegods, samt genom användning av refe-rensmarkörer, vilket gjorde att referenserna fick en aktiv och explicit plats inom satsen.
Texter med lågt betyg hade en högre andel direkta citat, vilka fick stort utrymme i texten och inte kommenterades av skribenten. Överlag fanns det svårigheter i de lägre betygsatta texterna att skapa en sammanhängande text med dialog mellan de externa och den interna rösten. Dessutom saknade argumenten emellanåt bevis som kunde stärka skribentens påståenden.
Liknande resultat fann Mori (2017) i en semi-etnografisk studie som undersökte hur två studenter arbetade med att hitta balans mellan den egna rösten och externa röster i deras texter. Studenterna fick under arbetets gång återkoppling på texterna både från sina lärare och från Mori själv. Resultatet visade att båda studenterna var osäkra på hur de
skulle inkorporera den egna rösten när de diskuterade tidigare forskning i sina texter, vilket visade sig genom att studenterna i för hög utsträckning förlitade sig på att referenserna skulle bära texten. Till en början användes referenserna främst passivt, det vill säga i slutet av meningen inom parentes. I de slutgiltiga versionerna av texterna hade de externa rösterna integrerats aktivt inom meningen, vilket gjorde texterna mer dialogiska. Studenterna införlivade dessutom sin egen röst och positionerade sig i texterna genom att använda modala hjälpverb och personliga pronomen i samband med källornas röster. Revideringarna skapade en tydligare dialog mellan rösterna och bidrog till att studenterna aktivt deltog i det akademiska samtalet. Mori (2017) diskuterar även pedagogiska implikationer av studien och påpekar att:
Incorporating external voices remains an important part of academic writing, yet students often only receive a lesson on plagiarism and the three forms of source incorporation (paraphrase, quotation and summary). More is needed for effective source use. (Mori, 2017:20)
I likhet med Östlund-Stjärnegårdh (2006) konstaterar Mori (2017) att studenter behöver tränas i referensanvändning i större utsträckning för att på ett mer effektivt sätt kunna skapa dialog mellan olika röster, alltså inte den formella aspekten av hur en hänvisning skrivs, utan hur referenser aktivt kan användas i en text.
4 Metod och material
I detta kapitel presenteras undersökningsmetod, studiens material och hur materialet har bearbetats och analyserats utifrån appraisal-ramverkets kategori engagemang. Vidare diskuteras metodkritik och de forskningsetiska aspekter som tagits hänsyn till i samband med undersökningen.