I studier som har undersökt förekomsten av röster utifrån appraisal-ramverket har studenter visat svårigheter att balansera den interna och den externa rösten (Lee 2010;
Mori 2017). I Lees (2010) studie hade de högpresterande eleverna en högre andel interaktion med sina källor på ett sätt som fortfarande bevarade den egna rösten och ståndpunkten. Annas text har en jämn fördelning mellan dialogiskt kontraktiva och dialogiskt expansiva meningar, och i diskussionsavsnittet visar hon hur källorna förhåller sig till varandra samtidigt som hon drar egna slutsatser. Interaktionen mellan olika röster är därmed hög och visar på medvetenhet om hur rösterna kan ställas mot varandra. Dock finns inte en enda referenshänvisning genom fotnot eller parentes, utan det är endast de externa rösternas namn som ges en aktiv plats inom meningen. Dialogen är därmed inte lika tydlig som om Anna varit konsekvent med referenshänvisningen.
Carl och Caspers text visar tydliga bekymmer med att inkorporera externa röster och hitta balans mellan dessa och sin egen. Deras text innehåller en hög andel direkta citat (dock omarkerade), vilket även var fallet hos studenter med lägre betyg i Lees (2010) studie. Kedjeaspekten, vilken på ett konkret plan går att se när skribenter refererar till tidigare forskning och skapar en dialog med externa röster (Blåsjö 2004), blir i Carl och
Caspers fall bristande, eftersom deras yttranden i flera fall inte är svar på tidigare yttranden utan direkta återgivelser av dem. Deras teknik kan liknas vid lapptäckestekniken, att textmassor från en ursprungskälla fogas samman till en ny text, vilket en av studenterna i Asks (2007) studie också använde sig av. I deras diskussions-avsnitt visar de dock en medvetenhet om hur språkliga verktyg kan användas för att markera fakta och antaganden och de varierar dialogiskt kontraktiva och expansiva konst-ruktioner, vilket utifrån Appraisal bidrar till upprätthållandet av engagemang mellan de olika rösterna (jfr Martin & White 2005).
I Biancas text används främst dialogiskt kontraktiva konstruktioner, vilket kopplat till den interpersonella metafunktionen (White 2015) visar hur hon ställer sig till tidigare forskning och samtidigt signalerar hur hon vill att läsaren ska uppfatta hennes text. De kontraktiva uttrycken gör att Biancas värdering av fenomenet (en nionde planet) signa-leras på ett specifikt sätt till läsaren. Hon begränsar ofta utrymmet för andra potentiella tolkningar, vilket gör att det akademiska samtalet från arbetets inledning till slutdiskussionen är fokuserat på att det finns en nionde planet i vårt solsystem. I likhet med en av studenterna i Moris (2017) studie, förlitar sig Bianca till viss del på att de externa rösterna ska bära texten.
Det finns en tydlig adressivitet (Blåsjö 2004) hos Bianca, som i sin text riktar sig till en mottagargrupp som är insatt i ämnesområdet. Enligt Skolverket (2012) ska eleverna rikta sin text till en specifik mottagare, vilket Bianca visar när hon skriver in sig själv i forskarsamhället och använder en läsarinkluderade röst som syftar på henne själv och forskare. Samtidigt kan denna typ av adressivitet, alltså bruket av personliga pronomen, ge texten en vardaglig ton. I sammanhanget kan man även ifrågasätta om det är passande att Bianca skapar denna typ av dialog mellan sig själv och forskarna som hon inkluderar i pronomen vi. Det kan signalera ett medlemskap i en diskurs där hennes plats inte är given, åtminstone inte ännu.
Vid flera tillfällen saknades referenshänvisningar i samtliga texter, där det var uppenbart att informationen var hämtad från en extern källa. Frånvaron av referenser måste dock ses i sin kontext, alltså utifrån hur själva stycket är uppbyggt. Bara för att referens inte anges i vissa meningar betyder inte det att det nödvändigtvis hade behövts.
Ett längre stycke som bygger på en extern röst behöver exempelvis inte referens efter varje mening. Problemet som uppstår är om det återkommande endast refereras en gång i ett stycke, efter den sista punkten, vilket Bianca gör vid flera tillfällen och samtidigt har med pronomen jag i stycket, som signalerar att hennes röst är närvarande. För att
tydliggöra vad som är egna tankar och slutsatser och vad som är de externa rösternas bidrag i det akademiska samtalet, behöver skribenten göra lingvistiska val som markerar detta, exempelvis använda referensmarkörer (jfr Lee 2010).
Eleverna i Östlund-Stjärnegårdhs (2006) studie visade stor variation både gällande användningen av och hänvisningen till källor. Eleverna visade inkonsekvens i sina referenshänvisningar och vissa angav information från källor de hänvisat till i texten som sina egna, senare i texten. Även Carl och Casper visar liknande inkonsekvens. I början av deras text använder de Oxfordsystemet regelbundet för att sedan gå vidare till vad som liknar Harvardsystemet, och i vissa fall används ingen hänvisning alls. Även Anna och Bianca är inkonsekventa och saknar kunskaper om i vilken omfattning och när det är passande att referenshänvisa. Problemet som uppstår med detta är att deras sätt att ange källor inte alltid leder till att källan kan spåras. Det ger även en negativ effekt både för den interna röstens trovärdighet eftersom akribi inte följs, och för den externa röstens tyngd i förhållande till innehållet. Utifrån akademiska skriftspråksnormer blir detta problematiskt, eftersom akademiska texter är ett kunskapsbygge som handlar om att skapa dialog mellan tidigare forskning och egna bidrag till det akademiska samtalet (jfr Blåsjö 2004; Starfield & Ravelli 2006). Biancas regelbundna bruk av allmänna och obestämda referenser gör det också svårt för läsaren att spåra källan och påverkar textens självbärande funktion, vilket i detta fall innebär att läsaren inte ges all information som behövs för att förstå textinnehållet. Studiens resultat tyder därmed på att det finns ett behov av mer undervisning om rösters form och funktion i texter av det akademiska slaget, slutsatser som även framkommit i studier av Östlund-Stjärnegårdh (2006), Ask (2007) och Mori (2017).
Tidigare studier har visat att det finns en utbredd uppfattning om att akademiskt skrivande är opersonligt och distanserat (Tang & John 1999; Ask 2007). Carl och Casper är noga med att inte skriva i vi-form, utan döljer sina röster bakom passiva konstruktioner och genom benämningen undertecknade. Att akademiskt skrivande bör vara opersonligt och distanserat behöver dock inte betyda att skribenten inte alls får synas i texten (Ask 2007). Ur Bakhtins (1986) perspektiv är röst ständigt närvarande, och alla yttranden innebär någon typ av ställningstagande (Holquist 2002). Även om Carl och Casper döljer sig själva, positionerar de sig mot sina källor genom passiva verbformer, vilket ger en effekt av myndighetston och kan ses som ett närmande mot den akademiska stilen där subjektiva pronomen ofta undviks. I Tang och Johns (1999) studie om hur personliga pronomen används i akademiska texter visade resultatet att studenterna använde passivum
och nominalisering och gjorde inanimata objekt till agenter i satser som ersättning för en explicit intern röst. Detta verkar även vara fallet med Carl och Casper, men återfinns även hos Anna och Bianca, exempelvis i frasen ”mitt gymnasiearbete” (Bianca).
Elevrösterna i Östlund-Stjärnegårdhs (2006) studie framkom främst genom ett jag-perspektiv. Min studie visar en annan bild av den interna rösten, vilket troligtvis har sin förklaring i att studierna undersökt olika texttyper (debattinlägg och gymnasiearbeten).
Av de olika sätt att använda personliga pronomen som Tang och Johns (1999) kontinuum åskådliggör, har jag i denna studie identifierat främst två kategorier som eleverna använder sig av: ‘I’ as the representative och ‘I’ as a guide through the essay, vilka även var mest förekommande i Tang och Johns (1999) studie. Båda kategorierna har låg författarnärvaro och hittas i bruk av vi och oss som allmänna referenser till människor, och i samband med verb för att vägleda läsaren genom texten. Det är främst Anna och Bianca som visar denna typ av användning, och som ger intrycket av en läsarinkluderande röst. I likhet med Tang och John (1999) menar jag att denna typ av pronomen kan vara ett resultat av elevernas ovilja till att ta en explicit roll i texten, samtidigt som jag tror att i synnerhet Annas ämnesval (religionskunskap – moraliskt värde) kan ha påverkat denna typ av inkluderande ordval. En annan förklaring som Tang och John (1999) lyfter är att det kan röra sig om ett försök till att signalera medlemskap i en viss diskurs, vilket framkommer flera gånger hos Bianca när hon använder vi för att skriva in sig själv i forskarsamhället.
Som tidigare nämnts framträder Carl och Caspers interna röst främst genom bruket av passivum, vilket kan vara en influens från de lagar och förordningar som de refererar, och citerar, i texten. Ask (2007) skriver i sin studie att imitation är ett vedertaget sätt att föra kunskap och färdigheter vidare på, och att ”språklig imitation […] innebär en anpassning av det man själv kan åstadkomma till det man eftertraktar” (Ask 2007:145).
Det är därför inte helt otänkbart att Carl och Casper befinner sig i detta stadie i sin utveckling av ett akademiskt skriftspråk. Deras interimtext visar att de har uppfattat en viss typ av akademiskt språkbruk, vilken de försöker efterlikna i sin egen text.
Sammanfattningsvis visar resultatet att eleverna kommit olika långt i sin språkutvecklingsprocess, men att samtliga har behov av mer undervisning i hur, när och på vilket sätt referenshänvisningar ska skrivas och i hur man skapar balans mellan intern och extern röst så att det tydligt framgår vilka tankar som tillhör vem. Resultatet visar även att grundläggande akademiska skriftspråksnormer, som att ange sidhänvisning vid citat och att alla referenser i den löpande texten även ska förekomma i referenslistan, inte
har internaliserats hos eleverna. Studien belyser därmed exempel på vilka utmaningar elever möter när de hanterar röster i akademisk text och att lingvistiska val kan ha stor påverkan på hur en läsare uppfattar texten.