Anpassningsbetonad diskurs

6.5.1 Text

Svårigheter med socialt samspel

I ca 30% av pojkarnas ÅP skrivs det om olika former av svårigheter med socialt samspel. I flera av dem skrivs om socialt samspel står det kortfattat “Stöd i socialt samspel” utan förtydligande. I övriga ÅP beskrivs socialt samspel som en problematik kring interaktion till kamrater som exempelvis svårigheter med att tolka samspelskoder, sätta sig in i andras situation eller begränsad förmåga att kommunicera med sina kamrater. Detta resultat återfinns även i Andreassons (2007) studie. Connell och Pearse (2015) och Davies (1989) menar att aggressivitet är en egenskap som vanligtvis kopplas till manligt beteende. Detta kan vara en faktor som kan påverkar att pojkars sociala interaktion kan uppfattas som en svårighet. I några

35

ÅP beskrivs det sociala samspelet som en belastning för eleven och även för klasskamraterna. Det skrivs om elever som har svårt för att befinna sig i en miljö där det finns för många sociala relationer. Om sociala relationer som stressar och kan leda till utbrott.

Klassrummet, kamraterna och ljudnivån stressar honom. När stressen ökar tittar han argt på sina kamrater, gör höga ljud och blir arg. Det förekommer att han blir så arg att han inte kan kontrollera sin ilska och då kastar han med saker och tar i sönder saker. (Pojke, P5)

I hälften av ÅP är det oklart hur eleverna ska få hjälp med det sociala samspelet. En återkommande åtgärd i flera ÅP är resurspersonal eller särskild undervisningsgrupp. Socialt samspel nämns endast som en svårighet för ca 10% av flickorna i de ÅP som har undersökts. Det finns inga särskilda olikheter kring hur flickors och pojkars sociala problematik beskrivs däremot är det betydligt fler pojkar än flickor som beskrivs ha sociala svårigheter. Dock beskrivs aggressivitet inte alls i flickornas ÅP. Både Andreasson (2007) och Jones och Myhill (2004) betonar att flickor vanligtvis kopplas till egenskaper som snäll, duktig, flitig och glad. Även Connell och Pearse (2015) skriver att en egenskap som uppfattas som kvinnlig är omvårdnad. Dessa föreställningar om egenskaper kan tolkas vara gynnsamma för att upprätthålla relationer och kan vara orsak till att flickor inte framställs ha svårigheter med socialt samspel.

Koncentrationssvårigheter

I ca 30% av pojkarnas ÅP nämns koncentration och fokus som en svårighet. Pojkarna har enligt beskrivningarna svårt att komma igång, genomföra, avsluta arbetsuppgifter. Ofta skrivs det kort att eleven behöver hjälp från personalen med att behålla fokus eller att eleven har koncentrationssvårigheter. I några fall nämns svårigheter att styra impulser. Detta framgår även i Andreassons (2007) studie där pojkar beskrivs ha koncentrationssvårigheter och bristande ansvar för och motivation till arbete. Även Myhill och Jones (2004) skriver att pojkar tillskrivs beteendeproblem som att vara besvärliga och aktiva medan flickor tillskrivs egenskaper som duktiga, lydiga och förnuftiga. Även Asp Onsjö (2006) betonar denna skillnad i syn på beteende och menar att det är därför pojkar får ÅP i större utsträckning än flickor. I de få ÅP 15% där flickors svårigheter med koncentration/fokus nämns skrivs det ut på likande sätt som i pojkarnas, med skillnaden att flickornas beskrivningar ger något större utrymme att tolka hos vem problemet ligger som exempelvis, “Det är också svårt att behålla uppmärksamheten i

36

klassrummet som är problemet “... har ibland svårt att hålla fokus när läraren har genomgång

och tittar inte då på tavlan med hjälp av kameran, utan gör annat.”

Svårigheter kring miljö

I en del av pojkarnas ÅP, ca 30%, står att de är i behov av en lugn miljö och i ytterligare 7% ÅP står att de har behov av att arbeta i minde grupp eller särskild undervisningsgrupp. I flera av de ÅP som nämner lugn miljö skrivs det utan vidare förklaring, som ex: “Lugn skolmiljö” eller ”är i behov utav en lugn klassrumsmiljö”. Även beskrivningar som att arbeta enskilt och ostört, avskalad miljö och lugn arbetsmiljö används. I de andra beskrivs behoven av en lugn miljö av särskilda orsaker som för att kunna arbeta så effektivt som möjligt, för att få arbeta i sammanhang med färre relationer, för att minska sinnesintryck. För en elev beskrivs det vara omöjligt för honom att vistas i skolmiljön och att skolans miljö är extremt påfrestande för honom och att han behöver lämna klassrummet när han behöver en lugnare miljö eller en paus. När det skrivs att eleverna är i behov av en mindre grupp är det för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Enligt personal som har upprättat ÅP beror särskild undervisningsgrupp på att skolan inte kan möta elevens behov eller möjligheter att nå målen i ordinarie klass. Lugn och ro eller lugn miljö nämns endast som ett behov i ca 10% av flickornas ÅP. I ytterligare två nämns behov av att arbeta enskilt eller ostört. Flickornas behov av lugn miljö beskrivs på samma sätt som pojkarnas.

6.5.2 Diskursiv- och social praktik

Genom utsagorna i texterna växer det fram en möjlig identitet av pojken med anpassningssvårigheter. Han har svårt med det sociala samspelet i skolan då han har svårt att interagera med sina kamrater och tolka samspelskoder. Han har koncentrationssvårigheter och har då svårt att genomföra skolarbete. Han har svårt att befinna sig i klassrummet och behöver få vara i en lugn miljö. Den här identiteten och beskrivningarna av pojkar stämmer in på den beskrivning som Einarsson och Hultman (1984) ger där pojkar har klarar sig sämre i skolan då de har svårare att anpassa sig till den dolda läroplanen. Krav som att vara uppmärksam, vänta på din tur, sitta tyst och stilla och kontrollera sig verbalt och motoriskt kolliderar med uppfattningar av pojkar och kan kategorisera pojkar som problemet då de inte kan leva upp till de dolda krav som ställs. Flickan utan anpassningssvårigheter har inte svårigheter med det sociala samspelet. Hon har inte koncentrationssvårigheter och hon behöver inte en lugn miljö för att kunna arbeta. Den här identiteten beskrivs inte i texterna men den växer fram i avsaknaden av beskrivningar av flickors anpassningssvårigheter. Einarsson och Hultman

37

(1984) menar att flickor klarar sig bättre i skolan då de har lättare att anpassa sig till den dolda läroplanen. Einarsson (2009) menar även att flickor används som en garant för att lektionsplanen ska följas medan pojkar får mer frihet att ta plats. Det kan tolkas som att flickor i högre grad fostras till att anpassa sig till regler medan pojkar erbjuds att frångå dem vilken innebära problem för båda parter då pojkar enligt Younger et al (1999) och Myhill och Jones (2006) beskriver att pojkar blir bestraffade för detta beteende. Flickor enligt Arensen et al (2008), Einarsson och Hultman (1984) och Lahelma (2014) drar inte nytta av sin anpassning och högre betyg i arbetslivet. I denna diskurs framställs pojken med anpassningssvårigheter och flickan utan anpassningssvårigheter som det normala, utanför diskursen finns flickan men anpassningssvårigheter och pojken utan anpassningssvårigheter. De framstår som ovanliga och riskerar att osynliggöras.

I Andreassons (2007) undersökning var det framträdande att flickor beskrivs behöva arbeta i lugn miljö vilket inte är framträdande i den här undersökningen. Det är tvärtom tydligt att pojkarna beskrivs vara i behov av lugn miljö. Intressant är att om det skulle ha skett en förändring i behovsbilden mellan tiden av hennes avhandling och den här undersökningen skulle det vara rimligt att tänka att fördelningen av behovet skulle vara mer jämnt fördelad. Kan detta omvända resultat tolkas som att synen på pojkar och flickor som motsatser är så stark att kön “tar över” behov och egenskaper från varandra istället för att vara mer lika. Denna tolkning kunna kopplas till den dikotomi som Hirdman (1988), Davies (1989) och Connell och Pearse (2015) beskriver. En annan tolkning av det resultatet i den här undersökningen kan vara att det finns en koppling mellan den som är i behov av lugn och den som har svårigheter med beteende. Den som syns och hörs mest får behov uppmärksammat i större utsträckning. Asp-Onsjö (2006) skriver att en av anledningarna till att fler pojkar har ÅP än flickor kan handla om beteende då hon menar att en tyst flicka inte stör. En påfrestande arbetsmiljö skulle möjligtvis på ett omedvetet plan kunna påverka hur personal bedömer och hanterar pojkar och flickor svårigheter och behov. Det skulle kunna vara en överlevnadsstrategi att bevara diskursen om flickor som anpassningsbara så länge diskursen om pojkar som icke anpassningsbara existerar.