Framställningar och diskurser utifrån ett genusperspekt

Hirdman (1988) skriver om genuskontraktet som är ett system bygger på två principer, dikotomin där manligt och kvinnligt är motsatser som inte bör blandas och hierarkin där mannen som norm utgör vad som är normalt och allmängiltigt. Även Davies (1989) betonar detta synsätt där kön som motsatser reproduceras inom skolan. Hon menar även att språket i tal och text har en avgörande roll för återskapandet av denna dualism. Connell och Pearse (2015) skriver om egenskapernas dikotomi där kvinnor och män antas ha olika uppsättningar av egenskaper. I de texter som vi har undersökt beskrivs pojkars och flickors svårigheter olika vilket gör att de framställs som olika. Det finns inga verkliga beskrivningar av könen som motsats eller direkt olika men när det ena könet övervägande tillskrivs egenskaper växer en möjlig identitet fram kopplat till det könet. Genom avsaknaden av samma beskrivningar riktat till det andra könet växer en motsatt identitet fram. Detta mönster stämmer överens med De Beauvoirs (1949) beskrivningar av den Andre och även med Bergströms och Ekströms (2018) förklaring av CDA ur ett identitetsskapande perspektiv. Hirdman (2001) menar att genus både handlar om det som syns och inte syns och att det den ena är, är den andra inte. På så vis upprätthålls genuskontraktet genom den diskursiva praktiken i skolan. Språket har i åtgärdsprogrammen betydelse för vad som skrivs men även vad som inte skrivs när det gäller att konstruera kön som motsatser. Samtidigt spelar de resurser människor har kring språk och kön roll i författandet av ÅP.

I den här undersökningen har det framgått att pojkar och flickor framställs olika i åtgärdsprogrammen vilket kunde ge en uppfattning om att de är varandras motsatser. Hirdman (1988) menar att hierarkin i samhälle manlig på det viset att det är mannen som norm som utgör vad som är normalt och allmängiltigt. Detta kan tolkas som att mannen är bärare av de egenskaper som är önskvärda. I den här undersökningen tycks normen i skolan vara kvinnlig vad det gäller vad som är ett önskvärt beteende eller en önskvärd elev då pojkar tillskrivs fler problematiska eller icke önskvärda egenskaper som exempelvis svårigheter med att anpassa sig till skolans format. Denna tendens betonar även Jones och Myhill (2006) då de menar att flickor

42

konstrueras som den ideala eleven medan pojkar får bära ansvaret av problemen. Normen kan uppfattas vara manlig när det gäller vilka behov som uppmärksammas och tillgodoses då pojkarna hade ÅP i större utsträckning än flickorna. Lahelma (2014) menar att i debatten kring genus finns två diskurser, jämställdhetsdiskursen och pojkdiskursen där hon menar att den första behandlar flickors och kvinnors ställning medan den andra handlar om oron kring pojkars försämrade resultat i skolan. Både Lahelma (2014) och Arnesen et al (2008) menar i debatten har pojkdiskursen fått stor plats samt att fokus riktas mot pojkars brister i prestation i förhållande till flickors. Arnesen et al (2008) skriver att alla flickor inte är framgångsrika i skolan och alla pojkar är inte brister i skolresultat. Med en pojkdiskurs riskerar då flickors underprestation och pojkars prestation att tonas ned.

Framställningarna gav även en bild av vilka svårigheter som var vanligt förekommande för respektive kön vilket då gav en bild av vilka svårigheter som var avvikande för respektive kön. En slutsats av undersökningen är att texterna i ÅP kan ha makt att framställa vad som är normalt och vad som är avvikande vad gäller svårigheter för pojkar och flickor. Texterna framställer även pojkar och flickor som motsatser vilket stämmer överens med genusteorier vilket kan innebära att texterna kan ha makt att upprätthålla genuskontraktet.

43

7 Diskussion

I föregående kapitel ställdes resultatet i förhållande till de teorier och tidigare forskning som beskrivits. I det här kapitlet förs en kort diskussion kring resultatet i relation till teori och tidigare forskning. Det kommer även under rubriken avslutande reflektioner att diskuteras kring eventuella konsekvenser av resultatet och undersökningen samt hur den metodologiska ansatsen varit relevant för syftet.

7.1 Resultatdiskussion

Resultatet av de framställningar av pojkars och flickors olikheter som framgår i den här undersökningen ligger i linje med vad som framgått i tidigare forskning, med vissa skillnader. Detta resultat stämmer även överens med teori kring genus där bland annat Connell och Pearse (2015) beskriver egenskapernas dikotomi, uppfattningar om män och kvinnors olika egenskaper som har lång en historia. Vår uppfattning är att föreställningar om pojkar och flickor som olika väger så tungt, som även framgått i tidigare forskning och teori, att det kan vara svårt att hävda det motsatta.

Lahelma (2014) och Arensen et al. (2008) skriver om pojkdiskursen, som kännetecknas av en panik över pojkars bristande prestation och resultat i skolan, har tagit mycket fokus i debatten kring jämställdhet. Lahelma (2014) beskriver att det i den politiska debatten i Finland har argumenterats kring att feminism skulle motverka pojkars behov, att skolan förtrycker pojkar. Arensen et al. (2008) menar att det har funnits ett fokus på flickor för att främja jämställdhet i skolan. Skolan har arbetat för att stärka flickors självsäkerhet samt att öka flickors intresse för de ämnen som traditionellt ses som ”manliga” som exempelvis idrott. De menar att pojkar inte har utsatts för liknande försök för att främja jämställdhet vilket de menar kan bero på den dominerande maskulinitetens gränser. Med detta som bakgrund kopplat till tidigare forskning och resultat blir det Hirdman (1988) beskriver, hierarkin där mannen och maskulinitet står som norm, mer tydligt. Ett stort fokus har riktats mot pojkars svårigheter i skolan, både i den här undersökningen men även i tidigare forskning. Kvinnan och kvinnlighet står som motpol till den manliga normen som avvikande vilket Connell och Pearse (2015) menar är, och historiskt har varit, missgynnsamt och begränsande för kvinnor. De skriver även att fenomenet maskulinitet sätter gränser och missgynnar män. Utifrån den här undersökningen skulle det kunna hävdas att den manliga normen i lika stor utsträckning är missgynnsam för pojkar då den starka maskuliniteten även sätter gränser för vilka möjligheter pojkar har. Arensen et al. (2008)

44

menar att en om-maskulinisering kan behövas i skolan. Vidare menar Lahelma (2014) och Arensen et al. (2008) att den dominerande diskursen kring pojkars och flickors olikheter vad gäller prestationer och svårigheter inte tar hänsyn till olikheter inom gruppen flickor respektive pojkar. De menar även att detta tar bort fokus från komplexiteten av intersektionalitet som innebär hur kön, etnicitet, klass osv. samspelar med varandra. De menar att enbart kön står för mindre skillnader av prestation i skolsituationer än exempelvis etnicitet och klass.