4. Advokatens rådgivningsansvar
4.4 Ansvar gentemot tredje man
Hittills har arbetet fokuserat på partsförhållandet mellan advokaten och klien-ten. Det är nu dags att undersöka om advokaten bär ett ansvar gentemot tredje man när denne orsakas skada p.g.a. advokatens bristfälliga rådgivning. Oftast torde det röra sig om klientens medkontrahent men även andra tredje män som står i relation till klienten.
I uppsatsen har tidigare ledning hämtats, särskilt avseende advokatens om-sorgsförpliktelser, från andra professioner så som fastighetsmäklare och försäk-ringsförmedlare. Även om dessa yrkesgrupper bär ett visst ansvar gentemot annan än uppdragsgivaren går det inte att härleda något allmänt ansvar för mel-lanmän gentemot tredje man. Till skillnad från advokater så har såväl fastig-hetsmäklare som försäkringsförmedlare ett lagstadgat ansvar gentemot annan än huvudmannen.86
I doktrinen tycks ställningstagandet vara att advokaten som huvudregel inte bär något skadeståndsgrundande ansvar gentemot tredje man.87 Uppfattningen grundar sig på det utpräglade kontraktuella förhållandet som råder mellan ad-vokaten och klienten. Som ytterligare skäl anges att för det fall som adad-vokaten skulle bära ett sådant ansvar så skulle lojalitetsplikten gentemot klienten kunna komma att äventyras.88
I rättsfallet NJA 1987 s. 69289 hade en värderingsman utfärdat ett värderingsin-tyg avseende en fastighet som senare kom att användas som säkerhet för ett lån. Det visade sig sedan att fastigheten var kraftigt övervärderad, vilket ledde till att pantbrevet i praktiken blev värdelöst. Frågan blev således om värde-ringsmannen kunde göras ansvarig för långivarens skada. Inledningsvis förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla- förkla-
86 Se fastighetsmäklarlagen 25 § och 5:7 försäkringsförmedlingslagen.
87 Hellner, Jan, Hager, Richard & Persson, Annina H. (2010). S. 127.
88 Kleineman, Jan (1987) s. 547.
89 Kone-fallet som Jan Kleineman behandlat ingående bl.a. i sin artikel: Rådgivares informat-ionsansvar – en probleminventering, SvJT 1998 s. 202.
rade HD i sina domskäl att det vid fastighetsvärdering knappast går att komma fram till ett värde som blir lika högt oavsett vilken kunnig värderingsman som utför värderingen och att ett avsevärt utrymme måste finnas för värderings-mannens egen bedömning. HD konstaterade sedan att:
”I förevarande fall är det emellertid inte fråga om ett
uppskattningsfel utan om en oriktig och vilseledande uppgift beträffande ett faktiskt förhållande, nämligen möjligheten av exploatering för bebyggelse.”
För att ett ansvar skall inträda krävs det även att den tillit som tredje man fäst vid värderingen varit befogad.
”Övervägande skäl talar för att den som med fog satt
sin tillit till ett värderingsintyg inte skall bära följderna av en skada som ytterst beror på att intygsgivaren för-farit vårdslöst. Skadeståndsansvaret för den som yr-kesmässigt åtar sig fastighetsvärderingar bör alltså i regel inte begränsas till skada som uppdragsgivaren li-dit utan omfatta också skada som åsamkats tredje man, såvida inte förbehåll om frihet från sådant ansvar gjorts i intyget.”
Det är dock svårt om inte omöjligt att utifrån rättsfallet göra några jämförelser mellan värderingsmannens pseudokontraktuella ansvar och advokaters eventu-ella ansvar mot medkontrahentens medkontrahent. Wiklunds uppfattning är att någon sådant ansvar som huvudregel aldrig inträder med motiveringen att:
”då något rättsförhållande, något
kontraktsförhål-lande icke föreligger mellan advokaten och den ska-delidande, kan advokaten icke bli skadeståndsskyldig i vidare mån än som följer av reglerna om skade-ståndsskyldighet i utomobligatoriska rättsförhållan-den.”
Han menar dock även att det är osäkert huruvida huvudregeln alltid kan vid-makthållas, osäkerheten tycks grunda sig i ett av Wiklund refererat rättsfall från högsta domstolen, NJA 1929 s. 67, där en boutredningsmans som härledde sitt uppdrag från den avlidnes änka blev skadeståndsskyldig gentemot en av dödsboets borgenärer trots att han inte stod i något kontraktsförhållande till dessa.90
Om advokaten till skillnad från i ovanstående situation på eget bevåg faktiskt bistår klientens medkontrahent med juridisk rådgivning genom att lämna upp-lysningar kan ett ansvar inträda motsvarande det som gäller mellan advokaten och klienten. Detta fristående ansvar grundar sig således på klientens medkon-trahents befogade tillit91 de skyldigheter som åvilar advokaten torde i detta läge inte skilja sig från de skyldigheter som denne har gentemot klienten.92
Ett skadeståndsansvar skulle även kunna inträda om advokaten försummar att upplysa tredje man om något, trots att ett sådant åtagande ej skett och någon befogad tillit ej heller föreligger. Advokatens ansvar vilar i detta läge på en advokat-etisk skyldighet att upplysa motparten om vad denne ger sig in på. I dessa fall torde ansvaret kunna göras gällande om advokaten aktivt eller genom underlåtenhet åsidosatt sin upplysningsplikt och det är fråga om ett brott mot god advokatsed.93
Avslutningsvis bör framhållas att advokaten genom sin rådgivningsverksamhet som huvudregel bär ett ansvar gentemot klienten och ingen annan. Det finns dock situationer, som nämnts ovan, där advokatens ansvar utökas till att även omfatta annan. Det bör här framhållas att det är advokatens inomkontraktuella ansvar som behandlats och att det ovan sagda inte fråntar advokaten ansvar för rena förmögenhetsskador som denne vållat genom brott. Det är m.a.o. fullt
90 Wiklund, Holger, Advokats skadeståndsskyldighet (1953). s. 333f.
91 Jfr avsnitt 3.1 och 3.2.
92 Kleineman, Jan (1987) s. 549
93 Se Wiklund, Holger Advokatens skadeståndsskyldighet (1953). s. 334 jfr Kleineman, Jan (1987) s. 550 och Bengtsson, Bertil (1976) s. 174 not 82.
möjligt för tredje man eller annan att kräva skadestånd på utomobligatorisk grund obehindrat av att det inte föreligger något kontrakt.
4.5 Avslutande kommentar
Professionsansvaret, metodansvaret och specialistansvarets huvudsyfte är som tidigare nämnt att fastställa de handlingsnormer som skall läggas till grund för culpabedömningen. Den mest framträdande centrala och övergripande förplik-telsen är advokatens skyldighet att iaktta god advokatsed och framförallt lojali-tetsplikten. Under lojalitetsplikten inryms en rad andra förpliktelser som i framställningen kategoriserats som omsorgsförpliktelser.
Vid en undersökning av de omsorgsförpliktelser som åvilar rådgivare och ad-vokater finner man ganska omgående att det är svårt att skilja plikterna från varandra, att kraven oavsett yrkeskategori i mångt och mycket syftar till att uppnå samma resultat, d.v.s. fullgod rådgivning. Förpliktelsernas flytande gränser illustreras inte minst mellan den pedagogiska plikten och skyldigheten att sätta sig in i uppdragsgivarens behov, där det senare kravet är nödvändigt för att uppfylla det förra.