5. Begränsningar 1 Inledning 1 Inledning
5.4 Reklamation och preskription
Det finns ingen lagstadgad reklamationsplikt, inte heller finns det någon speci-albestämmelse avseende preskription. Ledning får därför hämtas utifrån all-männa principer om reklamationsplikt och preskriptionslagens bestämmelser.
5.4.1 Reklamation
Det finns ett flertal lagar som föreskriver en skyldighet för avtalspart att rekla-mera.109 Trots att det i advokat klientförhållandet inte finns någon lagstadgad reklamationsplikt torde det ändå, enligt doktrin, finnas en allmän princip om skyldighet för part att reklamera,110 i vart fall när det rör sig om neutral rekla-mation.111 Att det för klienten skulle föreligga en allmän skyldighet att rekla-mera förefaller förhållandevis okontroversiellt, eftersom han eller hon, i likhet med advokaten har en allmän lojalitetsplikt.112 I praxis återfinns en tillsynes något restriktivare inställning, i vart fall till att hämta analogier och applicera
107 Se bl.a. allmänna villkor för Mannheimer Swartling (S 2013:1) p. 7.1, Setterwalls allmänna uppdragsvillkor (2013:1) p. 17.11 och advokatfirman Lindahls allmänna villkor (2012:1) s. 3.
108 Ramberg, Chrstina, Konsultansvar, ansvarsbegränsningar och grov vårdslöshet Blendow Lexnova Expertkommentar – Affärsjuridik, april 2011.
109 Se bl.a. 32 § köplagen, 4:15 JB, 42 § kommissionslagen, 26 § Lag (1991:351) om handelsa-gentur.
110 Bengtsson, Bertil (1976). s. 122. ”På denna punkt ger köplagen närmast uttryck för en
allmän civilrättslig princip.”
111 Munukka, Jori (2007). s. 156.
dessa på oreglerade områden. HD uttalade i NJA 2007 s. 909 visserligen att det: ”Av allmänna kontraktsrättsliga principer i kommersiella förhållanden får anses följa att en avtalspart som vill göra gällande påföljder på grund av av-talsbrott inte kan förhålla sig passiv.” Av domskälet torde gå att utläsa att
re-klamationsskyldigheten utgör en allmän kontraktsrättslig princip, i vart fall i kommersiella förhållanden, och att passivitet kan få följden att avtalsparts möj-lighet att göra gällande en påföljd faller bort.
Med reklamationsplikt avses en skyldighet för den icke kontraktsbrytande par-ten att meddela motparpar-ten om att kontraktsbrott föreligger och vilken påföljd han eller hon avser att göra gällande. Det förra går under benämningen neutral reklamation och har till syfte att avsluta rättsförhållandet inom rimlig tid samt begränsa eventuella skadeverkningar. Den senare skyldigheten d.v.s. påföljds-reklamationen har i köprättsliga sammanhang där det råder prisfluktuation på köpeobjektet syftat till att motverka spekulationer från köparens sida på sälja-rens bekostnad.113
Skyldigheten att reklamera infinner sig normalt inte före dess att parten eller i vårt fall klienten upptäckt eller bort upptäcka kontraktsbrottet. Frågan upp-kommer därför om reklamationsplikten för klienten börjar löpa när han eller hon faktiskt upptäcker bristen eller när han eller hon borde ha upptäckt att råd-givningen var bristfällig och om skyldigheten att reklamera inbegriper såväl neutral som särskild reklamation. Beträffande tiden inom vilken klienten måste framställa sin reklamations kan viss ledning hämtas från HDs uttalande i NJA 2008 s. 1158:
”Vidare är utgångspunkten för reklamationsfristen den tidpunkt då köparen märkte eller borde ha märkt felet. Eftersom det inte föreskrivs någon undersök-ningsplikt för köparen efter köpet kan säljaren alltså inte bortse från att han fram till dess att den i 4 kap. 19 b § JB angivna tioåriga preskriptionstiden har
in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in- in-
trätt kan utsättas för krav på grund av fel i fastighet-en.”
Visserligen rörde rättsfallet köpares reklamationsskyldighet vid fel i fastighet men i likhet med advokat klientförhållandet återfinns ingen lagstadgad undersökningsplikt efter det att prestationen skett. Detta torde innebära att klienten kan reklamera, fram till dess att fodringen preskriberats enligt den tioåriga preskriptionsbestämmelsen i 2 § preskriptionslagen. Det faktum att klienten inte reklamerat bör inte tolkas som ett godkännande genom passivitet om denne inte gett intrycket av att inte göra avtalsbrottet gällande.114
Vid en bedömning av reklamationsplikten är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om två motstående intressen. Det bör därför göras en avvägning av vems intresse som väger tyngst advokatens eller klientens. Klientens intresse av rätt till ersättning för advokatens bristfälliga rådgivning torde härvidlag väga tyngre än advokatens behov av en i rätt tid framställd reklamation.115 För att återanknyta till frågan huruvida reklamationsplikten för bristfällig råd-givning omfattar såväl den neutrala som särskilda reklamationen bör här näm-nas att den senares spekulationsmotverkande syfte tar sikte på köp där påfölj-derna fullgörelse och hävning ofta görs gällande och där varan är utsatt för prisvolatilitet. Påföljder som fullgörelse och hävning görs normalt sett inte gäl-lande avseende rådgivningsuppdrag. Inte heller är rådgivningstjänster utsatta för samma prisvolatilitet vilket innebär att det i praktiken är väldigt svårt att spekulera på rådgivarens bekostnad. Det ovan anförda torde innebära att det är den neutrala och inte den särskilda reklamationen som i första hand görs gäl-lande avseende rådgivningsuppdrag.116
114 Ramberg, Christina (1996). Reklamation vid kontraktsbrott. 1. uppl. Stockholm: Juristförl. S. 37.
115 Ramberg, Christina, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010. s. 144.
5.4.2 Preskription
Det finns inte någon specialpreskription avseende advokaters skadeståndsan-svar. Visserligen torde den ettåriga preskriptionen enligt den ålderdomliga spe-cialbestämmelsen i 18:9 HB kunna aktualiseras, dock enbart på uppdrag som utöver juridisk rådgivning även omfattar ett ”anförtroende av penningmedel
eller andra tillgångar.”117 Den ettåriga preskriptionsfristen förutsätter nämli-gen att advokaten efter uppdragets slutförande lämnat redovisning.118
Om uppdraget i stället enbart omfattar juridisk rådgivning blir de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen tillämpliga och därmed den tioåriga pre-skriptionsfristen i 2 §. För att klienten skall kunna få ersättning från advokaten måste han eller hon således framställa sitt anspråk inom tio år, därefter går fod-ringen förlorad, förutsatt att det inte skett något preskriptionsavbrott. När bör-jar då fristen att löpa?
För klienten börjar preskriptionsfristen löpa från dagen då klienten mottog rå-det d.v.s. den dag då den skadegörande handlingen företogs. Detta innebär att klienten i vissa sällsynt fall kan gå miste om ersättning för skador som visar sig först tio år efter det att denne mottog rådet.119 Detta är dock en sanning med modifikation eftersom den ovannämnda fristen förutsätter att klienten grundar sitt anspråk på kontraktsrättslig grund. För det fall att klienten riktar ett uto-mobligatoriskt anspråk för ren förmögenhetsskada som vållats genom brott börjar preskriberas fodringen inte före tiden för åtalspreskription.120 Att så skulle vara fallet torde vara ovanligt dock ej otänkbart.
5.5 Avslutande kommentar
Klientens rätt till ersättning är som ovan nämnt inte helt ovillkorad. Även om advokatens möjligheter att friskriva sig framstår som starkt begränsade kan han eller hon istället utforma rådgivningen genom att använda sig av vaga formule-ringar och reservationer i syfte att begränsa klientens tillit. Samtidigt som
117 Lindskog, Stefan (2011). Preskription: om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid. 3., [uppdaterade] uppl. Stockholm: Norstedts juridik. s. 166.
118 Se NJA 2000 s. 31.
119 Hellner, Jan, Radaetzki, Marcus (2010). s. 431. Se även Proposition 1979/80:119. s. 43
medvållanderegeln syftar till att skapa en mer proportionerlig riskfördelning kan beloppsbegränsningarna leda till motsatt effekt. Utöver dessa risker kan klienten trots att han eller hon lidit skada gå miste om ersättning för det fall att han eller hon underlåter att reklamera i tid. Oavsett vilken begränsning i rätten till ersättning som kan göras gällande framstår det mot bakgrund av advokatens stränga ansvar som skäligt att klientens rätt till ersättning är begränsad.
6. Avslutning
6.1 Sammanfattning och Systematik
Även om den av advokaten lämnade rådgivningen lett till ett oönskat re-‐ sultat för klienten, går det inte med någon säkerhet att på förhand fast-‐ ställa huruvida rådgivningen varit bristfällig.
Eftersom advokatens ansvar gentemot klienten vilar på kontraktsmässig grund måste rådets karaktär analyseras d.v.s. inom vilken sfär det förmed-‐ lats och därmed om klientens tillit var befogad. För bedömningen är det i detta hänseende inte bara viktigt att skilja mellan privata respektive pro-‐ fessionella råd, utan även mellan juridiska råd och s.k. lämplighetsråd.
Avseende culpabedömningen måste inledningsvis den norm som advoka-‐ ten gjort avsteg ifrån fastställas för att sedan övergå i en bedömning av till vilken grad advokaten gjort avsteg från den berörda normen. Rör det sig om ett litet avsteg torde risken vara mindre att advokatens agerande är att anse som vårdslöst. De krav som bör ställas på advokaten är dels att denne vidtar en grundlig undersökning av gällande rätt, dels att denne i sitt råd-‐ givningsuppdrag visar tillbörlig lojalitet och omsorg. De rådgivningsför-‐ pliktelser som redovisats i framställningen utgör härvidlag de handlings-‐ normer som kan komma att utgöra underlag vid en eventuell culpa-‐ bedömning.