Synen på det allmännas ansvar att upprätthålla säkerheten delas unisont mellan alla respondenter. Samtliga berättar att större arbeten som beställs av myndigheter – i många fall Trafikverket – har fått en betydligt större riskprofil än tidigare. Med andra ord brukar dessa uppdrag nästan uteslutande följas av strikta säkerhetsföreskrifter redan under anbudsprocessen för att sedan utökas med noggranna kontroll vid arbetsplatsen, något som respondenterna ser som ytterst positivt. Å andra sidan vittnas det om att mindre arbeten på kommunnivå oftast uppvisar det motsatta: få eller bristfälliga säkerhetskrav vid kontraktsskrivning och dålig uppföljning under själva utförandefasen. En av respondenterna beskriver skillnaderna så här:
Trafikverket ställer ju enorma krav, där finns det krav på allt. Det är oftast jobb som sköts väldigt bra och som fungerar som de ska. Kommunjobben, där struntas det i en massa saker. Det har ju hänt att vi har varit ute på jobb och någon arbetsledare har glömt beställa flaggvakter t.ex. Då har man gjort jobbet ändå utan flaggvakter och det skulle egentligen aldrig hända på ett större jobb hos Trafikverket. Det är bara på kommunjobb sånt händer för det finns ingen kontroll på det. Jag har aldrig sett att någon kommer ut och kontrollerar ett kommunjobb (Respondent III).
En annan respondent adderar:
En annan vet ju lite hur jobbet kommer bli innan man kommit dit beroende på vem som har beställt jobbet. Vet jag att det är Trafikverket så behöver jag inte bli oroad för att det
måste vi kolla efter hur TA-planen ser ut. Ibland måste vi kräva att se hur dem har tänkt. Man kan inte förlita sig på att det är ordning och reda när man kommer till dem små jobben (Respondent IV).
Grunden till denna diskrepans beskrivs vara kommunernas vilja att spara pengar och därmed indirekt tillåta att vissa aktörer tummar på säkerheten redan under anbudsprocessen. Genom att prissätta skyltning, flaggvakter och TMA-bilar tidigt i kostnadsförslaget har branschen upptäckt att det går att ”pruta” sig till uppdrag från kommuner vars budget är ansträngd. Resultatet blir således att den entreprenör som redovisat en lägre kostnad för sina säkerhetshöjande åtgärder går vinnande ur kontraktsstriden och förloraren blir den entreprenör som valt att redovisa säkerheten separat från ordinarie arbetskostnaden, trots att detta riskerar att höja totalsumman för kommunen. En respondent menar att detta arbetssätt redan har börjat urholka det systematiska säkerhetsarbetet hos många mindre aktörer och anser att det ”ska vara klart och tydligt för beställaren att säkerheten inte är något man ska tjäna något på” (Respondent III). Kommunkontrakt är emellertid en lukrativ väg till expansion för många mindre entreprenörer och därför används allt oftare tveksamma metoder för att vinna uppdragen med minsta möjliga ansträngning. En annan respondent förklarar:
I asfaltbranschen är ett kommunkontrakt ganska mycket värt för det är många ton dom ska lägga och man äger jobbet på egen regi. I och med att kommunkontrakten då blir högt värderade så vill man gärna ha det och då skriver man gärna in att alla trafikanordningar ingår i priset. Det ska inte vara så att säkerheten ska prissättas i någon typ av mängdförteckning. Du ska inte vinna ett jobb på att du gör det med mindre säkerhet (Respondent V).
För att åstadkomma en förbättring och jämna ut olikheterna mellan myndighetskontrakt och kommunuppdrag efterfrågar flera respondenter en särskilt viktig förändring, nämligen att de mindre jobben kontrolleras mer likvärdigt de stora så att säkerheten inte blir fortsatt lidande. Även om det av logistiska skäl är lättare att kontrollera ett större projekt där arbetsplatsen är stationär och där vägarbete pågår i veckor, bör kommunerna säkerställa att också de mindre projekten lever upp till den säkerhet som ska råda på en vägarbetsplats. En respondent efterlyser framförallt fler kontroller på skyltningen för de mindre kommunjobben då många mindre entreprenörer ofta slarvar eller helt missar att skylta på ett korrekt sätt, ett arbetssätt som kan vara direkt livsfarligt för vägarbetarna. I samband med dessa kontroller bör även TA-planen ses över, menar respondenten, något som alltför sällan sker idag vilket kan resultera i att jobbet utförs utan en genomtänkt arbetsordning och riskanalys. En annan respondent vill att kommunerna anammar ett liknande system som det myndigheterna använder, dvs. att straffavgifter ges ut till de entreprenörer som inte når upp till den säkerhetsstandard som efterfrågas av beställaren. Om detta nya arbetssätt implementeras på kommunnivå skulle det förhoppningsvis tvinga oseriösa aktörer att se över sina säkerhetsrutiner och ta riskarbetet på större allvar. Respondenten förklarar tankesättet med ett exempel:
På t.ex. ett Trafikverksjobb har du en maxlast på 60 ton på lastbilen. Lastar du över det med 500 kg så får du en straffavgift på överlasten från Trafikverket. Det där existerar inte någonstans annars egentligen men det är egentligen något man skulle kunna införa ganska enkelt överlag. Man ska absolut inte sitta och köra med överlast (Respondent I).
Även om kommunerna bör ta ett större ansvar i säkerhetsfrågan anser en respondent att detta ansvar delvis bör delas med entreprenörerna då det är dem som faktiskt är mer insatta i hur verksamheten bedrivs och vad som krävs för att uppnå en skälig risknivå ute på vägarna. Respondenten vill inte på något sätt avskriva kommunerna från sitt ansvar men menar att branschen bör ha en större förståelse för att tjänstemän på denna nivå inte alltid sitter på det underlag som behövs för att kunna agera med kraft. Respondenten utvecklar sitt resonemang:
Jag vet inte om man ska lägga så mycket skuld på kommuner för dem är ju inte införstådda med vad vi gör. Det är ju våra chefer som håller på med det här dagligen, det är ju vi som ska ta det största ansvaret. Kommunen beställer ju egentligen bara ett jobb. De är bättre att våra chefer är införstådda med att ”nej, vi kanske ska ha TMA-bil” och berätta detta för kommunen istället så att även dem är med i matchen (Respondent VI).
Att båda parter måste arbeta hårdare på att försöka förstå varandra är något samtliga respondenter till sist enas om. Utan denna förståelse finns risken att missförstånden ökar vid kontraktsskrivning och misstagen blir fler på arbetsplatserna.
7 Analys
I följande kapitel kommer författaren redovisa för hur respondenternas syn på ansvarstagande ur ett riskperspektiv kan tolkas utifrån TCI-modellen samt tidigare forskning. Genom att gruppera, tematisera och koppla an respondenternas erfarenheter till två primära infallsvinklar (riskminimering och beteendeförändring) kan deras intervjusvar förstås utifrån den forskning som har presenterats tidigare i denna studie. Respondenternas svar ger därmed en bild över vilken del av samhället som dem anser bär det främsta ansvaret att minska riskerna för vägarbetarna, antingen via praktisk riskminimering i direktanslutning till arbetsplatsen eller genom en indirekt beteendeförändring hos medtrafikanter i stort.
Genom att sedan analysera detta genom förklaringsmodeller i ramverket TCI kan läsaren få en bredare insikt i vilka riskminimeringsåtgärder som faktiskt skulle kunna implementeras på ett praktiskt och ekonomiskt försvarbart sätt. Det teoretiska ramverket ger därmed legitimitet till sådana åtgärder som anses förankrade i vetenskapen och förkastar sådana som anses vara för irrationella, ett förhållningssätt som hjälper läsaren att få ett perspektiv på hur effektiv riskhantering kan se ut vid framtidens vägarbetsplatser.