Som jag tidigare visat upptas större delen av flickornas tid i ridskolan av fysiskt arbete som rör hästarnas skötsel eller ridskolans verksam-het. Hästen kräver omsorg alla dagar, vid flera tidpunkter på dygnet.
Det är detta som karaktäriserar deras fritidsintresse, nämligen hårt arbete. I ridningen är ”man aldrig servad” som Greta uttryckte det.
Hon tog fotboll i jämförelse och menade att där behövde man bara delta medan efter ridningen var det en mängd saker man skulle göra för att hästen skulle få sina behov tillfredsställda, t.ex. ryktas och fod-ras. Vid kvällsfodringar och helger fanns ingen servicepersonal. Det hände också att de tog med sig hästens tillhörigheter hem och tvättade dem, berättade Eva. Detta är uppgifter som måste göras och eftersom ingen annan gör dem lär sig flickorna som vill rida att ta ett stort an-svar för hela verksamheten i stallet. Greta uttryckte det så: ”om jag så låg på dödsbädden skulle mina uppgifter skötas”.
De flesta förstår nödvändigheten när det blir kopplat till ett djur. ”Om inte jag kommer får inte Kalle mockat”, blir en krass betoning på an-svar. Flickorna tar stort ansvar och känner stark meningsfullhet i sitt arbete. Ansvaret och utmaningarna gäller inte bara hästarna utan allt praktiskt med en anläggning med hästar. Även om de själva inte hade professionen att gripa in och laga allt praktisk var de ansvarig att dele-gera och larma om något allvarligt hänt. Allvaret förstärks av den på-budstavla som hänger vid manegen, som bilden nedan visar.
Bild 2. Kniv kan behövas för att skära loss hästarna i panik av t.ex.
händelse av brand.
Berättelserna vittnar om att verksamheten förändrats och att ansvaret ändrat karaktär. Eva berättar om ett tillfälle när de ansvarade för täv-lingshästarna som skulle transporteras med godsfinka. Greta berättar om ett liknande uppdrag när hästarna skall transporteras med färja till en ö. Sådana farliga uppdrag existerar inte vid den ridskola jag obser-verat.
Även om arbetet naturligtvis är frivilligt är frivilligheten dock villko-rad i relation till frågan; ”vill du rida i en utvecklingsgrupp som täv-lingsgrupp eller inte?” Det var något som de flesta på ridskolan var intresserad av. I samma ögonblick de svarat ja på denna fråga har de också sagt ja till arbete. Om de dessutom vill bli bättre på att rida och/eller rida oftare kan flickorna vid ridskolan erbjuda sina tjänster till privatryttare och få ridtillfällen mot arbetsprestation. I stallet lönar sig arbete, flitighet och handlingskraft. Det är vad som ger uppmärk-samhet och är en väg att få tillträde till stallmiljön. Genom att vara flitig och arbetsam finns möjligheter i att bli sedd och bekräftad. Erika berättar att när hon ställer upp som hästskötare och får kommentarer från ägaren som säger glatt: ”Oj, har du redan packat och lastat häs-tarna”, då känner hon sig stolt och kompetent.
Hedenborg (2006) har synliggjort arbetet med andras hästar och hon menar att orsaker till att man accepterar arbetsvillkoren i stallet beror på att det är ett sätt att tillägna sig yrkeskunskaper. Det stämmer med flickornas inställning. T.ex. berättade att Erika att hon gärna ville får erfarenhet av unghästar eftersom det var något hon inte lärde sig vid ridskolan.
Ansvars- och arbetsstrukturen förstärks vidare genom att ridskolan premierar dem som tar ansvar och kräver motprestationer om flickor-na vill utvecklas. För flickorflickor-na, som hade tävlingsambitioner innebar det motprestationer om fodringar, stalljourer, att vara hjälpinstruktörer och funktionärer vid arrangemang. Erika berättar att de inte får någon reducerad avgift trots att de gör jobb i stallet t.ex. i samband med täv-lingar. Hon upplever sig mer utnyttjad på ridskolan genom att de för-väntas göra saker utan att få något tillbaka, än av ägaren till hästen där hon också utför sysslor. Detta instämmer också Maria med. Ibland är kraven på arbetsinsats stora och flickorna ifrågasätter vad de får ut och hur mycket de ska inordna sig i arbetsstrukturen.
Arbetet är också en glädje och en möjlighet att få delta i verksamheten och känna sig meningsfull. Miljön kännetecknas av att den som ställer upp på arbete har möjlighet att bli sedd. Utdelning vid ridskolan får den som är ambitiös, flitig och lojal.
”De som delar med sig och är generösa, och tänk på andra ååå djurens bästa, det är som ändå en bra inställning…och att man vill komma nån vart i sin ridning, se framsteg med sig själv och jättegärna att man vill se framsteg med andra också…att man unnar varandra och att man pu-shar på…vad duktig du har varit idag, vad du har gått framåt och så…det tyck jag är rätt inställning att berömma andra, det hjälp jätte-mycket…” (Moa)
Sandra berättar att uppgiften som hjälpledare och medhjälpare är gi-vande eftersom det ger dem en känsla av inflytande och att det är ro-ligt att se andras framsteg. Genom att de mindre barnen uppskattar dem får de bekräftelse och verksamheten blir meningsfull. Det ut-trycks av Sandra som stolt berättar att ridskolebarnen i hennes grupp verkligen behöver henne. När flickorna ser sin roll som viktig och betydelsefull blir känslan av eget inflytande större. Det är också denna
känsla de har när de hjälper till med privata hästar. De flickor som ingick i min studie har genom sina kontakter vid ridskolan lyckats hitta fler ridtillfällen än av vad ridskolan erbjuder. Det kan vara privat-ryttare som har uppmärksammat flickorna och som kan vara till hjälp att rida deras hästar. I relation till hästarna visar de ansvarskänsla. An-svarskänsla är en av de främsta tecken på en god hästskötare och före-visas antingen genom handling och uppförande, eller omsorger om och förpliktelser mot andra. Det omvårdande jaget produceras dialo-giskt: ett omvårdande jag kan inte åstadkommas utan att det finns andra att ta hand om.
Att ha rätt inställning till ansvar och arbete kan ibland gå före deras egen utveckling som ryttare, som för Erika. Erika har för närvarande gått miste om en privathäst som inte längre finns tillgänglig att rida.
Hon kan inte tänka sig att hitta någon annan häst att rida, utan är lojal mot den hästägare hon tidigare har haft samarbete med. Så här säger hon:
”det är kul att ha någon att rida så, men samtidigt känner jag att jag vill ju inte hitta någon annan häst att rida bara för att jag inte har någon häst hos X att rida…För det känns som fult, att nej, nu så ska jag bara ha en häst att rida, spelar ingen roll vilken”.
Det är viktigt för Erika vilken häst och vem hon hjälper, det är viktigt att visa sig solidarisk med hästägaren. Fia tenderar ha en annan in-ställning och problematiserar lojaliteten mindre utan är nöjd över att ha flera hästar att rida. Hon ser det som en utveckling av sig själv att rida mångas olika hästar och ha flera uppdragsgivare.
I arbetet med och kring hästarna positionerar de sig som ett subjekt.
Flickorna betonade ofta hur praktiska och ansvarsfulla de var och de börjar se ett sådant drag hos sig själva, som en följd av det ansvar som de gavs i stallkulturen.
Omsorgsdiskurs
I stallkulturen är relationen till hästen central. Inom ramen för arbetet i stallet får den relationella dimensionen plats och legitimitet. Som jag beskrivit i föregående avsnitt menar flickorna att de kan känna och
förstå hästens behov. Detta förstärks av det som kommuniceras via de lappsystem som finns i stallvärlden.
Genom detta uppfattar de sig själva som kompetenta. De sätter stort värde på att uppfattas som kompetent. Det ger dem medel att omvär-dera sig själv från rädd och osäker till den som behärskar och tar tag i saker. De är visserligen medvetna om att de kan bli utnyttjade, men det uppvägs av att de känner sig ansvarsfulla och att de lär sig något nytt. Utnyttjandet bidrar till att disciplinera flickorna till att bli an-svarsfulla eftersom de genom att ställa upp får både ansvar och legiti-mitet. Detta är exempel från Ryttarkompaniet som jag tog när jag gjorde mina observationer. Diskurserna i stallet blir synliga hur regler och normer kommuniceras i de lappar som alla förväntas läsa, förstå och rätta sig efter. I exemplen som följer har den som är ansvarig för hästen avläst vad hästen vill ha och behöver.
Bild 3
Vid bilden av en lapp utanför en boxdörr kan jag utläsa att hästens skötare kunnat förmedla Antons önskningar. Den här hästen Anton vill ha olika slags täcken beroende av väderlek. Om det verkar bli regn, skall Anton ha ett visst täcke o.s.v. ”Lägg på med eget an-svar….”, innebär att den som har till uppgift att släppa ut hästen bör uppenbarligen få dåligt samvete om den satt på ”fel täcke” och det råkar bli regn istället för solsken. Det är hälsningar från hästen, Anton står det. Genom att betona det ansvariga inslaget samt att det är häs-tens egna önskningar, fostras flickorna till att göra sitt yttersta för att hästen ska vara nöjd.
Bild 4
I anvisningen om Julia (bild 4) har någon som bryr sig om Julia tolkat in att Julia vill ha ”sin frukost” i hagen. Att ha översatt hästens ensila-ge till ”frukost” förändrar ensilaensila-get till ett slags symboliskt värde. Ju-lia behöver sin frukost innan skolan, ungefär. Lapparna är en produkt av den feminisering som ridskolan blivit präglat av flickorna och som är ett uttryck för den relationella kontext som finns mellan flickorna
och hästarna. Det är också ett uttryck för att förmänskliga hästens be-teende.
Ofta är anvisningar i stallet skrivet utifrån önskningar från hästarna, vilket ger en stark disciplinerande effekt. En av dem hänger på slagstavlan närmast utgången. Där hänger en lapp om en rökfri an-läggning”, en hälsning från hästarna” står det, som vill ha en rökfri anläggning. Här kan man läsa hästarnas tankar med andra ord. Bred-vid anslagstavlan står ridpiskor samlade, en symbol för tillrättavisning och ledarskap.
Bild 5. En anvisning som indikerar om det farliga i att vistas i ett elskåp. I bilden om elskåpet ska medlemmarna fostras genom att budskapet är ironiskt. Anvisningen blir humoristisk mitt i allt det farliga. Genom att vädja till flickornas relation till hästen legitime-ras kravet på disciplin. Att det kan innebära fara för de människor som vistas i skåpet uppmärksammas inte.