Syftet med studien var att skapa kunskap om vad det betyder för flick-or att vistas i stallet och vilka processer som skapar handlingsutrymme för identitetskonstruktioner. Materialet som jag använt är skrivna do-kument, intervjuer och observationer.
Min ansats började vid slutet av 40-talet när staten under gynnsamma villkor lånade ut arméns hästar till ridskolor när hästarna inte längre behövdes inom det militära. Genom den lösningen fanns ändå hästarna kvar i händelse av krig och de hölls i trim och blev omskötta. Det
sub-ventionerade läget motiverades genom att det skulle beredas möjlighet för folket att rida, även barn och kvinnor, eftersom det ansågs gott för folkhälsan. Det skulle vara billigt och möjligt för alla som ville rida.
Med upplägget fullkomligt exploderade hästintresset och blev ett fri-tidsintresse tillgängligt för kvinnor och flickor.
Samtidigt som intresset i det närmaste försvann hos det andra könet.
Vår förståelse av det inträffade knyts till förväntningar på kön. När hästen förändrade sin roll mot fritidsridning istället för som symbol för ett redskap i händelse av krig kodades aktiviteten om till typisk tjejaktivitet istället för något riktat till båda könen. Ridskolans verk-samhet beskrevs som en aktivitet riktad mot och för flickor där de tillbringade en stor del av sin ungdomstid till att ta hand om hästarna.
I de livsberättelser som mitt material innehåller framkommer stalltiden som symbol för värden knutna till moderniteten. Min analys handlar om att flickor i stallet gavs möjlighet till en värld där handling, mål-uppfyllelse och nytta premierades. Björk (2000) har beskrivit hur kvinnor och flickor stod utanför det moderna rummet och represente-rade det som inte tillskrevs som det moderna exempelvis skönhet, sinnlighet och begär. Detta gällde alltså inte stallflickorna. Stallet var en utmanande miljö där flickorna hanterade hårt fysiskt arbete, 600 kilo hästkroppar och dessutom tog ledaruppdrag. För de flickor jag haft i fokus, det vill säga de som tillbringade ca 20 timmar eller mer i stallet, blev det här ett unikt lärande som skiljer sig från många andra sporter. Som en jämförelse skulle det kännas helt orimligt att tänka sig pojkar i tonåren som spelar ishockey, träna en gång i veckan och res-ten av tiden putsa skridskor, leda de yngre och spika i rinken.
Det jag funnit är att stallet blev en exklusiv möjlighet för flickor att på deras vis leva efter modernitetsideal snarare än senmoderna ideal.
Stallet blev en värld för kvinnorna att ta tag i händelser, styra upp och sätta upp mål. Det är inte yta och glamor i första hand utan hårt arbete och beredskap att utsätta sig för ansträngningar och risker som skapar deras känsla av självständighet och handlingskraft.
Stallets utmanande karaktär som är tillgängliga för flickorna i stallet har jag i min avhandling delat upp i tre arenor som alla tre bidrar till investeringar i deras identitetskonstruktion och som blir föremål för flickorna att skapa sig handlingsutrymmen inom. De tre arenorna,
möten med hästen, kulturen och människorna och dimensionerna i dem är något som återfanns i det samlade materialet, det vill säga både i de historiska livsberättelserna, i observationerna och intervjuerna av ungdomsgruppen. Utifrån mitt teoretiska perspektiv är det särskilt tre analysdimensioner, makt, mening och materialitet som applicerats på det empiriska materialet.
I mötet med hästen agerar flickorna i riktningen mot att ta sig en le-darroll. Hästens inte helt ofarliga karaktär gör att flickorna lär sig bli tydliga, aktionsinriktade och bestämda. Hästen representerar både ett redskap och en kamrat. Som redskap används hästen att rida på och att öva tillsammans med. Ju bättre kommunikation mellan häst och rytta-re desto bättrytta-re rytta-resultat. Att tävla med häst ses som en meningsfull målsättning.
Samtidigt är omtanken och relationen med hästen en viktig dimension särskilt. Det är en av aspekterna som flickor särskiljer dem från andra flickor i stallet när de positionerar sig mot varandra. När flickorna blivit duktiga på att rida har deras kompetens högt förklaringsvärde om vad som är bäst lämpat för hästen. Vad som är bäst för hästen ten-derar att handla om förmågan att göra bedömningar. Flickorna i ung-domsgruppen uppfattar sig själva ha en god uppfattning om vad som är bra hästhållning och strävar efter att få tolkningsföreträden över andra i stallet.
Deras jag som produceras i dialog med hästen blir en materialiserad process i deras kroppar. Deras praktiska ansvarstagande gentemot häs-ten blir till en personligt upplevd, ansvarskännande del hos dem själ-va, likaså deras förmåga att upprätta ett ledarskap. De ser sig själva som modiga och handlingskraftiga och griper in i oväntade uppdrag, alltifrån vattenkoppar som frusit till att fånga in lösspringande hästar på väg in mot centrum. Deras görande blir internaliserat i deras egen uppfattning om sig själva.
I mötet med stallkulturen som genomsyrar all verksamhet, har fokus riktats mot stallet egna diskurser som jag valt kalla den militära dis-kursen och omsorgsdisdis-kursen. Den militära disdis-kursen är det historiska arv som ridskolan hämtat sina pedagogiska och organisatoriska tradi-tioner ifrån. Ridskolan är strukturerad i ett hierarkiskt system med
tydliga regler, ordning och reda. Flickorna disciplineras in i ett regel-system vilket märks i de anvisningar som förmedlas genom kommu-nikationen på ridskolan.
De två diskurserna formar flickornas handlingsutrymme och blir även en materialiserad process för flickorna, d.v.s. det blir omöjligt att sär-skilja deras handlingar från personliga dispositioner. De båda diskur-serna premierar ordningsamhet, lojalitet och flitighet. Om flickorna är beredda att inordna sig i dessa diskurser finns utvecklingsmöjligheter.
Samtidigt finns tendenser till motstånd mot den militära diskursen.
Varken en överdrillande stil hos till exempel ridläraren eller att utdela orimliga slavarbeten är något flickorna accepterar. Däremot kan de acceptera att bli nyttjade i arbetet i stallet, men endast om det skapar ett slags mervärde, exempelvis upplevd kunskap och erfarenhet.
I den sista delen som handlar om mötet med människorna synliggörs att villkoren i stallet framför allt handlar om att vara en positione-ringszon för flickorna. I stallet där de tillbringar stor tid med arbete, blir umgänget tillsammans under tiden en viktig del. Miljön är i hög utsträckning enkönad och det finns utrymme för kvinnlig identifika-tion i alla åldrar. Den handlingskraft och självständighet som stallets karaktär ger kvinnorna möjlighet att utveckla blir något som de yngre influeras av.
Flickornas intimitet och vänskap i stallet var begriplig. Den homoso-ciala gemenskapen var viktigare än det heterosexuella spelet. Samti-digt som det fanns handlingsutrymme för flickorna att utforma sin egen genusposition i stallet måste de ändå förhålla sig till den hetero-sexuella matrisen. De blev inte heterohetero-sexuella utan snarare positions-bestämda av heterosexualiteten, vilket förstärks av utanförkulturens bild av flickorna som pyssliga och omhändertagande. Ändå vägrar de låta sig fixeras. De såg sig sällan särskilt feminina eller snygga och upplevde det befriande att känna sig fula i stallet. I gemenskapen med andra i stallet betecknade de sig själva som ”obrydda”. Obryddhet handlade om en styrka som blivit deras egen att stå emot omgivning-ens förväntningar och krav på hur en flicka ska vara och se ut. Deras obrydda inställning kan ses som en materialiserad effekt i deras identi-tet och som ett motstånd mot utanförkulturen, där flickorna i stallet kunde iscensätter andra värden än utanför stallet. Deras markering
visar på självständighet och styrka och vidgar deras utrymme för hur de kan skapa sig själv. Studien visar att stallet är en arena för flickor och kvinnor att vistas i som gör att handlingsutrymmet vidgas i förhål-lande till genusnormer i samhället i stort.