Antalet ersättningsmål

Det framgår av resultatet att totalt nio expropriationsmål tagits upp i domstol under åren mellan 2006 och 2020. Detta kan jämföras med de 23 expropriationstillstånd som lämnats under samma period. Under undersökningsperioden har således 39,1 procent av samtliga expropriationstillstånd resulterat i ersättningsmål i domstol. Detta kan vid första anblicken ses som en relativt stor andel, men det är viktigt att ha processen som föregår ett expropriationstillstånd i åtanke. Fastighetsägare som är positivt inställda till en expropriation och dess ersättning, kommer acceptera att fastigheten förvärvas utan inblandning av expropriationslagstiftning och gå med på en frivillig överenskommelse. De som kvarstår är därför fastighetsägare som är mindre positivt, eller rent av negativt inställda till expropriationen. Motiven till varför fastighetsägare motsätter sig en expropriation kan variera och är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Det blir ändock tydligt att majoriteten fastighetsägare inte driver processen vidare efter ett beslut om expropriation, utan löser frågan om ersättning genom en överenskommelse. Med hänsyn till att urvalet är skevt, expropriationstillståndet är som bekant endast nödvändigt eftersom en frivillig överenskommelse inte kom till stånd, så kan 39,1 procent snarare anses vara en liten andel.

Den ursprungliga tanken för uppsatsen var att jämföra resultatet från undersökningen med kartläggningen som gjordes i den statliga offentliga utredningen från 2007. Som det framgår av metoddiskussionen i avsnitt 1.3, utfördes kartläggningen genom en stickprovsmetod och inte en fullständig periodsundersökning. Undersökningen för denna rapport har istället varit heltäckande för de år den omfattar. I förlängningen innebär skillnaden i metod att en strikt trendanalys inte kan genomföras. Med reservation för att det inte kan uteslutas att de valda årtalen från SOU 2007:29 inte är representativa för den faktiska mängden ersättningsmål, kan vissa slutsatser om den långsiktiga trendutvecklingen med viss försiktighet ändå dras.

Det framgår av figur 13 nedan att antalet expropriationsmål som tas upp i domstol kraftigt minskat sedan första mätningen 1975. Minskningen fortsatte konsekvent till år 2005 då en ökning skedde, om än liten. Hur trenden utvecklats under 2000-talet är svårt att bedöma med hänsyn till de små marginalerna, liksom osäkerheten kring hur väl stickproven representerar det faktiska utfallet. Man bör således vara restriktiv med att dra alltför långtgående slutsatser. Trots detta illustrerar kartläggningen från vår undersökning att det efter 2005, som mest har avgjorts två mål under ett år. En stickprovsundersökning, i den egna undersökningen, i enlighet med den som företogs i SOU 2007:29 hade därför illustrerat en minskning för åren som följer 2005. Det är enligt vår bedömning inte möjligt att utifrån den fullständiga statistiken dra en sådan långtgående slutsats som att antalet mål minskat sedan 2005. Det är däremot möjligt att dra slutsatsen att antalet mål per år inte har ökat under denna period.

Figur 13. Antalet expropriationstillstånd som fullföljdes i domstol 1975 - 2020.

Observera att de första fem staplarna på den vertikala axeln redovisas med ett annat tidsintervall än de följande 15.

Att den långsiktiga trenden visar på en minskning av expropriationsmål i domstol skulle kunna förklaras av flera faktorer. För det första ger ExL starka incitament till den exproprierande att försöka lösa frågan om markåtkomst med andra medel.

Den allmänna behovs- och lämplighetsprövningen, som nämns i avsnitt 2.4, ställer tämligen höga krav på den som söker expropriationstillstånd. Ett tillstånd ska enligt lagstiftningen inte lämnas om det inte gjorts försök att nå en frivillig överenskommelse. En ansökan om expropriationstillstånd föregås således av uppriktiga diskussioner och erbjudanden avseende frivilliga överlåtelser. Det är

därför högst troligt att en övervägande andel av den mark som årligen behöver tas i anspråk, överlåts frivilligt efter överenskommelse.

Ytterligare ett motiv för att undvika expropriation är den långa tiden som en utdragen rättsprocess genererar. Av de expropriationsmål som vi studerat inom ramen för arbetet, lämnade regeringen i samtliga fall tillstånd året efter att den exproprierande parten ansökt om det. Hälften av de tillstånd som länsstyrelsen meddelade, lämnades samma år som ansökningen inkom. De resterande besluten lämnades året därpå. Som framgår av avsnitt 2.1 måste stämningsansökan inkomma till domstol inom ett år efter att tillståndet beviljades, för att expropriationstillståndet inte ska förfalla. Det framgår inte för samtliga mål när stämningsansökan inkom, men i de domar som anger datum för stämning varierar tiden mellan meddelat beslut och stämningsansökan från sex till tio månader.

Därtill tillkommer tiden då målet behandlas i domstol. För de ersättningsmål som studerades i undersökningen var tiden mellan stämningsansökan och meddelad dom som kortast tre månader, men det var vanligt att processen tog betydligt längre tid.

När Bromölla kommun ansökte om stämning i tingsrätten, träffade parterna en överenskommelse redan vid den muntliga förberedelsen. Detta förklarar varför domstolen så snabbt, som på tre månader, kunde fastställa en dom. Det tog avsevärt längre tid när Sundsvalls kommun ansökte om stämning för den planerade containerhamnen. Tiden mellan stämningsansökan och meddelad dom uppgick till ett år och åtta månader. I detta mål hade parterna olika yrkanden och var oense kring ersättningens storlek vilket föranledde domstolen att besluta om det. Den genomgående trenden för de mål som redovisas i resultatet är att rättsprocessens längd korrelerar med fastighetsägarens inställning till expropriationen i allmänhet och den erbjudna ersättningen i synnerhet.

Sammantaget var tiden mellan meddelat beslut och meddelad dom sällan kortare än ett år. Detta ger ändå en bild av hur lång tid den faktiska processen tar och kan förklara varför den som vill ta mark i anspråk rimligen eftersträvar att istället lösa det genom en frivillig uppgörelse.

Att antalet expropriationsmål minskat sedan 1975 kan även förklaras av att annan lagstiftning tillämpats i högre utsträckning. Den allmänna behovs- och lämplighetsprövningen som nämndes ovan, används även för att förhindra att ExL nyttjas när annan lagstiftning bedöms tillämplig. I statistiken från SOU 2007:29 som redovisats under avsnitt 3.2 framgår det att totala antalet ersättningsmål minskat under den aktuella perioden. Vidare redogörs även tillämpningen av ExL i relation med andra lagar vilka kan åberopas i ersättningsmål. Mellan 1975 och 2005 minskade andelen expropriationsmål, från 33 procent till 7,5 procent. Detta är en minskning motsvarande 25,5 procentenheter. Det blir därmed tydligt att

användandet av ExL i ersättningsmål inte bara minskat till förmån för frivilliga överenskommelser, utan även till förmån för annan lagstiftning. Genom att jämföra de ändamål som redogörs i avsnitt 2.3 med annan lagstiftning i avsnitt 2.6 framträder en förklaring till detta. Expropriation får endast ske för de ändamål som räknas upp i 2 kap. ExL, men flera av dessa ändamål kan till stor del tillgodoses genom andra lagar. Som exempel kan 2 kap. 2 § ExL nämnas, vilken anger att mark får tas i anspråk genom expropriation för bland annat allmänna vägar, gator och järnvägar. I praktiken kommer dock bestämmelsen sällan tillämpas eftersom dessa ändamål kan, och således ska, tillgodoses genom VägL, PBL och LBJ. Samma princip gäller för ett flertal andra expropriationsändamål, och utformningen av den allmänna behovs- och lämplighetsprövningen bidrar således till att andra lagar används i högre utsträckning.

Det är svårt att genom en isolerad granskning av de ersättningsmål som undersökningen omfattade, urskilja några särskilda tendenser. Detta kan förklaras dels av det tämligen skrala underlaget motsvarande nio mål, dels av att förekomsten är relativt likriktad under hela undersökningsperioden. Det bör ändock uppmärksammas att undersökningens första mål avgjordes 2010, alltså är allt material begränsat till åren mellan 2010 och 2020, trots att undersökningen omfattar ett större intervall. Huruvida detta är en slump, eller om det kan finnas någon särskild orsak till detta är oklart. Under den aktuella perioden återfanns endast en relevant lagändring, nämligen införandet av nya ersättningsregler, se avsnitt 2.5. De nya ersättningsreglerna efter 2010 års lagändring förstärkte äganderätten genom att inkludera både förväntningsvärden och ett schablontillägg i expropriationsersättningen. Eftersom lagstiftningen indirekt utgör grunden för de frivilliga överenskommelserna så kan man argumentera för att förändringen både kan resultera i en ökning liksom en minskning av ersättningsmål i domstol. Med detta menas att den ersättning som erbjuds vid en frivillig överenskommelse ska korrelera med den ersättning som är lagstadgad enligt 4 kap. ExL. I teorin vet fastighetsägare som får sin mark exproprierad, vilken ersättningen de kan förvänta sig om målet tas upp i domstol. De kommer således inte nöja sig med ett belopp som är mindre än detta. Hur de nya ersättningsreglerna påverkar antalet ersättningsmål, skulle därför vara beroende av hur väl ersättningen, som erbjuds vid en frivillig överlåtelse, överensstämmer med den lagstadgade ersättningen.

Det finns ändock, som ovan nämnt, ingenting i den insamlade informationen som tyder på att de nya ersättningsreglerna skulle ha resulterat i en förändring av antalet ersättningsmål.