Etiska aspekter

En expropriation har konstaterats vara ett stort ingripande i äganderätten, och förfarandet kan ses som högst kontroversiellt. I en rättsstat är det viktigt att man som enskild kan förlita sig på att staten inte fråntar ens egendom om det inte finns väldigt goda skäl. Samtidigt har staten ett ansvar att tillgodose vissa allmänna behov, där expropriation är ett nödvändigt verktyg för att säkra mark som kan nyttjas för dessa behov. Tvångsförvärv är en konstant avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, vilket uttrycks genom den allmänna behovs- och lämplighetsprövningen i 2 kap. 12 § ExL. Bestämmelsen betonar vikten av att samhällsnyttan av en tvångsåtgärd ständigt måste vägas mot hur stort ingrepp det är mot individen.

I resultatet för detta arbete har det påvisats att tvångsförvärv i form av expropriation sällan förekommer. Ur ett socialt hållbarhetsperspektiv är detta en positiv observation. Som tidigare nämnt kan minskningen av expropriationer delvis förklaras av att andelen överlåtelser som sker genom frivilliga överenskommelser ökar. Att tvångsförvärv minskar till fördel för frivilliga förvärv är något eftersträvansvärt i ett rättssäkert samhälle. Det kan dock ifrågasättas hur frivillig en överenskommelse kan vara, i närvaron av tvångsregler. I slutet av dagen kan den som önskar att förvärva mark alltid ansöka om expropriation. Det är inte självklart att tillstånd ges, men hotet om tvångsmedel är ändock alltid närvarande. I realiteten kanske flera av de förvärv som skedde genom överenskommelser, inte alls var så frivilliga som det framstår.

Lagstiftningen är utformad för att skydda både allmänna och enskilda intressen.

Detta framgår bland annat av expropriationsändamålen, se avsnitt 2.3. Listans som återfinns i 2 kap. ExL är uttömmande, vilket ger fastighetsägare en slags garanti att deras fastighet endast kan exproprieras för vissa specifika ändamål.

Samtidigt säkerställer lagstiftningen att mark ska kunna tas i anspråk när det behövs för allmänhetens behov. Det är därför intressant att närmare studera hur väl den praktiska tillämpningen förhåller sig till ett hållbart samhällsbyggande.

I samtliga ersättningsmål som mer ingående studerats, har kommunen varit den exproprierande parten. Fastighetsägare har både varit privatpersoner och företag, och undersökningen påvisade att både obebyggd och bebyggd mark exproprierats under den aktuella perioden. Ändamålen för expropriationer inkluderade bostadsbebyggelse, industriverksamhet, vattenverk och sanering av vanvårdade fastigheter. Det råder ingen tvekan om att samtliga ändamål fyller en samhällsnyttig funktion, men till vilken kostnad för den enskilde? I vissa mål har intressekonflikter lyst med sin frånvaro, det har helt enkelt inte funnits någon enskild som kan drabbas. Detta är fallet med de herrelösa fastigheterna, vilket motsvarar drygt hälften av ersättningsmålen. Det går att argumentera för att det drabbar konkursboet eller en eventuell sakägare med förmånsrätt. Dessa fastigheter har dock visat sig vara så vanvårdade, ofta med markföroreningar, att deras värde är negativt på grund av miljöskulden. Vidare finns stora risker med att låta fastigheterna förbli orörda, då de ofta innebär fara för miljön och människor hälsa. I sådana situationer är det inte så svårt att döma i det allmännas intresse, det vore snarare oansvarigt att inte ingripa.

Det är avsevärt svårare att göra denna avvägning när enskilda påtagligt drabbas av tvångsåtgärder. Vid expropriationen i Kumla hade fastighetsägarnas familjer haft marken i deras ägo i flera generationer, varpå stora affektionsvärden utvecklats.

När Sundsvalls kommun exproprierade tio fastigheter för industrinäring förlorade flera fastighetsägare sina hem. I båda fallen medförde expropriationen märkbar skada för fastighetsägarna, och förlusten inkluderade värden som inte kan ersättas ekonomiskt. Med dessa mål som bakgrund är det intressant att fundera kring huruvida den enskildes förlust någonsin kan komma att väga över, om samhällsnyttan av en expropriation är tillräckligt stor.

I avsnitt 2.2 återfinns motiven till expropriation, där vikten av tvångsmedel för den samhällsekonomiska utvecklingen belyses. Tvångsförfaranden möjliggör en mer effektiv användning av samhällets resurser och förhindrar så kallade flaskhalsar. Om det inte var möjligt att tillgripa tvångsmedel skulle flera projekt med samhällsekonomisk nytta inte kunna genomföras då kostnaden för att förvärva mark eller rättigheter skulle bli orimligt stor. Expropriation leder till bättre hushållning av samhällets resurser. Detta framgår även av de mål som

studerats i denna undersökning. Ett av de argument för expropriation som återfinns i flera av målen är befintlig infrastruktur. Kommunen motiverar att det specifika området är nödvändigt eftersom det angränsar till befintlig bebyggelse med tillhörande infrastruktur. Återigen sker en intresseavvägning enligt 2 kap. 12

§ ExL, där prövningen avser huruvida alternativa markområden finns. I samtliga mål där argumentet anfördes, bedömde regeringen att det inte fanns andra alternativ. Denna inställning, att befintlig infrastruktur är en relevant faktor i bedömningen av områdets lämplighet, bidrar obestridligt till en bättre resurshushållning. Det ger samtidigt upphov till funderingar gällande hur mycket nytta den exproprierande parten kan dra av ett särskilt markområde, för det inte ska anses föreligga alternativ.

Konflikten mellan allmänna och enskilda intressen vid expropriation är komplicerad. Det finns sällan några enkla svar, vilket förklarar betydelsen av att konstant väga konsekvenserna mot varandra. Möjligheten till tvångsförfaranden är kritiskt för ett välfungerande samhälle, men det är lika angeläget att förhindra förmynderi. Det finns med bakgrund av dessa skäl, anledning att reglera båda parter i förhållandet av en expropriation. Med sådan styrning för att nå en balans där inga onödiga tvångsförfaranden sker, utan att förutsättningar skapas för att nå frivilliga överenskommelser och att ekonomiska investeringar i fastigheter tryggas.

6 Slutsats

Det övergripande syftet med denna uppsats var att undersöka och redogöra för hur många expropriationsmål som tagits upp i domstol sedan 2006, liksom för vilka ändamål som dessa expropriationer genomfördes. Därutöver syftade uppsatsen till att undersöka vilka trender som kunde urskiljas avseende dels förekomst och ändamål, dels enskilda ersättningsmål.

Mellan 2006 och 2020 fann vi totalt nio expropriationstillstånd som tagits upp i domstol gällande ersättningsfrågan. Av dessa nio ersättningsmål kunde fem mål hänföras till regeringsbeslut. De resterande fyra målen gällde expropriationstillstånd som meddelats av länsstyrelse. I resultat fanns tre, av de 13 uttömmande, expropriationsändamålen representerade. Fyra av expropriationerna genomfördes med stöd av 2 kap. 1 § ExL, och skedde därmed för ändamålet tätbebyggelse. En expropriation utfördes med stöd av 2 kap. 3 § ExL, och ändamålet var således elektrisk kraft, värme, vatten och avlopp. Slutligen genomfördes ytterligare fyra expropriationer med stöd av 2 kap. 7 § ExL, ändamålet grov vanvård av fastighet. I fråga om fördelningen av ändamål gjorde vi tidigt en distinktion mellan regeringsbesluten och länsstyrelsebesluten. Detta motiverades med att länsstyrelsen lämnade samtliga expropriationsbeslut som meddelades för ändamålet grov vanvård av fastighet.

Vi bedömde att det inte var möjligt att göra strikta trendanalyser för varken antal eller ändamål, eftersom jämförelsematerialet inte helt stämde överens med det material som samlades in inom ramen för arbetet. Trots detta kunde vissa slutsatser dras om trender gällande ersättningsmålen, både avseende antal och ändamål. Genom att jämföra statistiken som redovisas i SOU 2007:29, med resultatet från denna uppsats kunde vi observera två specifika företeelser. Antalet årliga ersättningsmål minskade mellan åren 1975 och 2000, därefter har antalet årliga ersättningsmål inte ökat. Denna konklusion gjordes med reservation för att den äldre statistiken inte helt säkert är representativ för hela perioden. Vi gjorde även en jämförelse avseende expropriationsändamål mellan samtliga meddelade regeringsbeslut från 1974 till 2010, och de regeringsbeslut som utmynnade i ersättningsmål för den aktuella undersökningsperioden. I båda fallen var tätbebyggelse det dominerande ändamålet.

I uppsatsen presenterades alla enskilda ersättningsmål, vilka var upptagna i statistiken. Även för de enskilda målen kunde vissa trender urskiljas. I samtliga mål var kommunen den exproprierande parten, medan fastighetsägarna bestod av både privatpersoner och företag. Tiden mellan stämning och meddelad dom varierade kraftigt, från tre månader till ett år och åtta månader. En viss korrelation mellan fastighetsägarens inställning och tiden för rättsprocessen kunde ändock

observeras. När parterna kom överens om ersättningen i domstolen avslutades processen relativt snart. De expropriationer som genomfördes för ändamålet tätbebyggelse, avsåg i majoriteten av fallen bostadsbebyggelse. När fastigheter exproprierade på grund av grov vanvård, var de vanligtvis i behov av saneringsåtgärder för att förhindra markföroreningar. Detta genererade miljöskulder som gav fastigheterna ett obefintligt marknadsvärde.