Förekommande ändamål

Vid redogörelsen av de ersättningsmål som tagits upp i domstol, har vikt lagts på för vilka ändamål expropriationerna genomförts. Ändamålen är intressanta att

studera av flera olika skäl, men framförallt eftersom de ger en tydlig bild av hur expropriation tillämpas i praktiken. Som framgår i föregående avsnitt kan mark och rättigheter tas i anspråk med ett flertal olika lagar, varpå ExL ska ses som en sista utväg. Genom att kartlägga för vilka ändamål och situationer som expropriation tillämpas, framträder en bild av vad annan lagstiftning täcker.

Vidare tydliggörs de situationer där ett omfattande rättighetsingrepp i form av expropriation, är det enda möjliga förfarandet.

Redan i resultatet gjordes valet att separera regeringsbeslut och länsstyrelsens beslut. Detta motiverades med att länsstyrelsen endast får besluta i vissa typer av ärenden, vilket indirekt utesluter flera av ändamålen i 2 kap. ExL. Av det material som studerades i undersökningen framkom det att länsstyrelsen endast beslutat i ärenden som avsåg expropriation av grovt vanvårdade fastigheter, se avsnitt 2.3.8.

I samtliga mål hade fastigheternas ägare försatts i konkurs vilket gjorde dem herrelösa. En god man hade tillsatts men det fanns ingen fastighetsägare som kunde motsätta sig expropriationen. Därutöver hade fastigheterna även ett lågt eller negativt värde till följd av den grova vanvården och samtliga expropriationer genomfördes för att ge kommunerna möjlighet att sanera fastigheterna. I alla dessa ersättningsmål förelåg alltså väldigt specifika omständigheter, varför de inte bedöms vara jämförbara med ändamålen vid regeringsbesluten.

Det finns inga tidigare studier av vilka ändamål som expropriationsmål i domstol avsett. Det är därför inte möjligt att göra någon trendanalys som strikt baseras på domstolsmål. Som framgår av avsnitt 3.3 finns däremot äldre kartläggningar av vilka ändamål som expropriationstillstånd har sökts för. Av de expropriationsbeslut som regeringen lämnade mellan åren 1974 och 2010, stod ändamålet tätbebyggelse för drygt hälften. Det bör noteras att regeringsbesluten inkluderar tillstånd såväl som avslag, varför en direkt jämförelse med resultatet för detta arbete vore olämpligt. Emellertid överensstämmer det som redogörs i kartläggningen förhållandevis väl med det resultat som presenterats i avsnitt 4.2.

Av de fem ersättningsmål som följde av regeringsbesluten, gällde fyra av dessa för ändamålet tätbebyggelse. Eftersom tätbebyggelse är det ändamål som oftast förekommer bland samtliga expropriationsansökningar, så är det inte särskilt överraskande att det även är det ändamål som dominerar undersökningen. Den egna undersökningen bekräftar därmed de befintliga kartläggningarna inom området.

Det är intressant att reflektera kring varför tätbebyggelse är det vanligaste förekommande ändamålet och hur det påverkar omständigheterna kring expropriation i övrigt. Som ovan nämnt ska expropriation föregås av dels frivilliga överenskommelser, dels annan mer tillämplig lagstiftning. Annan lagstiftning blir återigen aktuellt när ändamålen för expropriation ska analyseras.

Som påtalats tidigare, kan flera av ändamålen i 2 kap. ExL endast tillämpas i begränsad omfattning eftersom andra lagar företrädesvis ska användas före ExL.

Detta gäller bland annat för ändamålet samfärdsel och transport, vilket bland annat kan tillämpas vid upprättande av allmänna vägar och järnvägar. Eftersom annan lagstiftning i form av VägL och LBJ är tillämplig, kommer ExL sällan eller aldrig tillämpas för dessa ändamål. Detsamma gäller för ledningar för elektrisk kraft, värme och VA, se avsnitt 2.3.3, vilka till stor del omfattas av LL. KML kan användas för att i en viss utsträckning skydda och bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, vilket begränsar möjligheterna att expropriera för ändamålet kulturminnen. Samma sak gäller för ändamålet naturvård, vilket kan tillämpas för att bevara områden som nationalparker, naturreservat och naturminnen.

Bestämmelserna i MB kan i många fall tillgodose behovet av naturvård, varför expropriation för ändamålet sällan förekommer. Det tillkommer även ett flertal situationer då FBL eller PBL är tillämpliga, se avsnitt 2.6.1 och 2.6.2 för mer ingående redogörelser av när lagarna kan användas. Många av de ändamål som återfinns i 2 kap. ExL kommer alltså sällan eller aldrig till nytta, eftersom annan lagstiftning kan användas för samma ändamål. Det är således främst frånvaron av andra ändamål som gör tätbebyggelse så tydligt framträdande.

Andra skäl till varför ändamålet tätbebyggelse åberopas så frekvent, kan vara bestämmelsens utformning och tillämpningsområde. Som framgår av avsnitt 2.3.1 kan tätbebyggelse omfatta en rad olika byggnader och anordningar. Den enda uttryckliga begränsningen avseende tillämpningsområdet är att det ska tillgodose ett gemensamt behov. I vår undersökning kunde vi närmare studera den praktiska tillämpningen av lagregeln och bilda en uppfattning av vad tätbebyggelse faktiskt innefattar. För majoriteten av de expropriationstillstånd som lämnades med stöd av 2 kap. 1 § ExL, var syftet bostadsbebyggelse. Sökande, i detta fall kommuner, ville ta mark i anspråk för att tillgodose ett växande bostadsbehov. Ett av expropriationstillstånden lämnades för industriverksamhet i form av kombiterminal med hamn och lager. Den planerade terminalen skulle drivas av ett privat företag. Att tätbebyggelse innefattar bostäder är knappast förvånande. Det är inte heller konstigt att bostadsbyggande är det skäl som angetts vid flest expropriationer. Att tillgodose bostadsbehovet är ett högst angeläget intresse för samtliga kommuner. Det är även tämligen enkelt att motivera varför expropriation för bostäder tillgodoser ett gemensamt behov. Man kan däremot fundera huruvida industriverksamhet verkligen kan anses tillgodose ett gemensamt behov, när det kanske främst gynnar bolaget som ska driva verksamheten. Utifrån den motivering som kommunen anförde, bedömde ändock regeringen att villkoren för expropriation var uppfyllda. Detta illustrerar därmed paragrafens breda tillämpningsområde.

Genom studien av de enskilda målen, framträder ytterligare en potentiell anledning till varför tätbebyggelse är det vanligaste förekommande expropriationsändamålet. Det nämns i avsnitt 2.3.1 att den som ansöker om expropriation måste bevisa att det ifrågavarande markområdet behövs för det avsedda ändamålet. I praktiken löstes detta genom att sökanden redovisade olika planer, såsom utvecklingsplan, översiktsplan och fördjupad översiktsplan, se avsnitt 4.3. Även befolkningsprognoser användes av vissa kommuner för att bevisa att efterfrågan på bostäder sannolikt skulle öka. Det bör återigen påtalas att det emellertid handlar om en sannolikhetsbevisning, den som ansöker om expropriation måste visa att området sannolikt är nödvändigt. Kraven på bevisning ska enligt 2 kap. 1 § ExL därför inte sättas alltför högt. Sammantaget är bestämmelsen utformad på ett sätt som gör det möjligt för en kommun att ta mark i anspråk för en rad olika syften, baserat på ett probabelt behov. Det ger en kommun i teorin ger stora möjligheter att styra markanvändningen. Eftersom det inte finns något krav på detaljplan, kan en kommun även tillgodogöra sig den värdestegring som en detaljplan medför.