Antikatolicism som svar på kritik

Det är redan från första numret av tidskriften tydligt att förbundet ville distansera sig från den romersk-katolska kyrkan. Förbundet slog ifrån sig att det skulle kunna finnas minsta ansats till att göra ”katolsk propaganda” och menade istället att denna anklagelse var ett sätt att försvaga förbundets position från deras meningsmotståndare. Den verkliga faran som röjde väg åt den romersk-katolska kyrkan var frikyrklighetens sekterism och den liberal teologins forskning.252

Förbundet kunde hänvisa till medlemsförteckningen som, enligt Schröderheim, som visade en mängd namn på tydligt lutherskt konfessionella präster, och mena att det inte fanns spår av katolicerande tendenser hos dem.253 Schröderheim problematiserade också etiketteringen ”katolsk” genom att ställa frågan om vad som egentligen menades med ordet. Han hänvisade till ordets betydelse ”allmän” eller ”allmännelig” och att detta epitet skulle höra till varje rätt gren av den sanna kyrkan, vilket också bekräftades av den trosbekännelse som kyrkan varje söndag bekände sig till. Det var därför felaktigt att använda sig av begreppet katolsk då den romerska kyrkan åsyftades. Enligt Schröderheim var det bättre att benämna denna kyrka som romersk eller papistisk. Däremot kunde det konstateras att Svenska Kyrkoförbundet, var katolskt – men inte romerskt eller papistiskt.254

Det romerska var istället något som utmålades som en fara för samhället, både i mindre notiser och artiklar i tidskriften. Oftast handlade det om rapporteringar om händelser relaterade till romersk-katolska kyrkan, försvar mot kritik om att förbundet skulle gå de romersk-romersk-katolskas ärenden eller teologiska argumentation på något sätt.255 Kihlén skrev 1913 att den ”romerska faran” innebar att katolikerna försökte lägga Sverige under påvens välde. Han ondgjorde sig över att ingen gjorde något

251 Werner, 54–55. Tyskland. I SKFT 1912 rapporterades det om hur relationen mellan protestanter och katoliker i Tyskland var instabil och att den romersk-katolska kyrkan hotade möjligheten för de evangeliska kyrkorna i Tyskland att leva ett ”kraftigt nationellt kyrkligt lif.” Förbundet ansåg att det var hög tid, trots att situationen med den romersk-katolska kyrkan inte var lika allvarlig i Sverige som i Tyskland att ta tag i det problemen. ”Från skilda håll” SKFT 2 nr 5 (1912), 54– 55.

252”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” SKFT 1 nr 1 (1911), 4; ”En varning” SKT 6 nr 45 (1910), 479-480.

253 ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” SKFT 1 nr 1 (1911), 2.

254 ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” SKFT 1 nr 1 (1911), 2–3. Denna uppfattning vidhöll förbundet under hela verksamhetstiden – kyrkan skull vara katolicerande men inte romaniserande. Jfr ”Dopfunten, predikstolen eller altaret?”

SKFT 3 nr 5/6 (1913), 43.

255 Exempelvis rapporteras 1912 hur romersk-katolska kyrkan växte i Danmark och att jesuiterna där hade startat ett gymnasium. ”Från skilda håll” SKFT 2 nr 6 (1912), 61.

54

åt detta och att ingen ville lyssna på hans varningar.256 Det betraktades som positivt att de katolska församlingarna förlorade sin rätt till kyrkobokföring, då de förhindrade spridande av romersk propaganda och det uttrycktes belåtenhet över att hinderslöshetsbetyg vid blandäktenskap skulle utdelas av statskyrkans prästerskap, vilket gjorde att den romersk-katolska kyrkan förlorade sitt inflytande över sådana äktenskap.257

Förbundet använde Frankrike som ett exempel på hur den romersk-katolska kyrkan hade flyttat fram sina positioner och nått stora massor. Denna utveckling hade gått från att det knappt funnits några katoliker i Frankrike på 1880-talet till tusentals unga hade anslutit sig till katolicismen bara ett par decennier senare. Schröderheim skrev att om inte kyrkan upprustades i Sverige skulle samma sak att hända här.258 Det behövdes, menade Kihlén, kyrkopolitiskt handlande för att stoppa attackerna mot Sverige från denna kyrka. Men någon sådan kunde han inte se från kyrkan.259 Istället hade kyrkans företrädare i Sverige, enligt förbundet, försökt att utveckla den protestantiska tron genom att utforma hela den kristna uppfattningen för att vara en motsats till katolikerna. Detta hade lett till att kyrkliga företrädare och teologer uttryckte uppfattningar som kunde betraktas som fullständigt okristliga, enligt Kihlén. Sådana uppfattningar kunde leda till en osäkerhet vars konsekvens skulle bli att folk började söka sig till den romersk-katolska kyrkan. Det var detta som var faran med den romersk-katolska kyrkan. Denna kyrka hade en kyrkoorganisation som kunde erbjuda vila åt tanken och en säker, trygg grund. Därför skulle liberalteologin driva människor i famnen på denna kyrka som slugt skulle fiska i grumligt vatten. Därför skulle det inte vara så oväntat om Sverige gick samma väg som Frankrike tidigare hade gjort.260

256 ”Kyrklig krönika VI. Kyrkopolitik.” SKFT 3 nr 9/10 (1913), 69.

257 Werner, 70–71.

258 ”Från skilda håll” SKFT 4 nr 1 (1914), 16, ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” SKFT 1 nr 1 (1911), 5–7. Just den romersk-katolska kyrkans framgångar i Frankrike användes också i ett senare nummer 1914 som exempel på hur ”rationalismen” där har drivits så långt att ungdomar istället har vänt sig till den romersk-katolska kyrkan. Förbundet välkomnar hur ”liberalismen och vidunderkyrkligheten som hyllar kyrkans själfdöende som lifsideal” har skapat ett intresse för ”mysticism och religiös romantik”, och påpekar att ”vi äga i vår evangelisk-lutherska kyrkas gudstjänstlif alla möjligheter att tillfredsställa det religiösa behofvet. Vi behöfva icke låna utan hafva egen, fast grund att bygga på.” Jfr ”Från skilda håll” SKFT 4 nr 7 (1914), 79–80.

259 En som dock hade tagit striden för att avvärja angreppen från den romersk-katolska kyrkan var han själv, skrev Kihlén. På grund av detta hade han fått ta emot hätska och anonyma brev, vilket han menade bevisade att han hade rätt i sin uppfattning. ”Svensk kyrkopolitik” SKFT 2 nr 7/8 (1912), 67.

260 Jfr ”Kyrklig krönika II” SKFT 3 nr 3/4 (1913), 18. ”Svensk kyrkopolitik” SKFT 2 nr 7/8 (1912), 67; ”Den katolicerande riktningen i vår kyrka” SKFT 1 nr 1 (1911), 5–6. Kihlén menade att den romersk-katolska kyrkan önskade att den lutherska kyrkan skulle vara statskyrka, eftersom den romersk-katolska kyrkan då kunde verka ”i lugn och ro” för sitt befästande. ”Kyrklig krönika. Protestantismen från romersk-katolsk synpunkt.” SKFT 5 nr 1/2 (1915), 2–3.; ”Kyrklig krönika VI Kyrkopolitik” SKFT 3 nr 9/10 (1913), 69. Kihlén syftade på liberalteologen Torgny Segerstedt. Han hade 1903 lagt fram en avhandling i Uppsala som ställde relationen mellan Svenska kyrkan och den teologiska fakulteten på sin spets. Avhandlingen underkändes bland annat på grund av att man ansåg att han bortsåg från att en verklig uppenbarelse förelåg inom kristendomen och det ifrågasattes om avhandlingen verkligen kunde kallas teologisk. Segerstedt erbjöds dock en docentur i religionshistorisk teologi i Lund istället. Detta ledde till att en kontrovers som har kallats den ”Segerstedtska

55

Det fanns drag av både antikatolicism och idealisering av den romersk-katolska kyrkan inom förbundet. En objektiv lära representerad av en fast och tydlig kyrkoorganisation uppfattades som något positivt och tryggt. Det var inte heller den romersk-katolska kyrkan som kristet samfund som Kihlén menade sig förkasta utan endast papismen. Tvärtom, menade Kihlén, att den lutherska kyrkan hade mycket att lära av den romerska.261 Gudstjänst- och böneliv var exempel på sådant. Inom den lutherska kyrkan hade gudstjänsten blivit dogmatisk och förnuftsorienterad. Att hämta sina förebilder om gudstjänstliv och kyrkosyn från den äldsta katolska kyrkan, var något som förbundet betonade starkt, och i det fanns mycket gemensamt med den romersk-katolska kyrkan.262

Förbundet tog dock avstånd från den så kallade papismen, det vill säga tanken om påven som ledare för kyrkan, och tolkade det som att det var jesuitismen som ville stärka påvens makt och därför var det verkliga hotet mot nationen, eftersom en sådan underordning skulle undergräva betydelsen av människors personliga tro och ställningstagande.263

Den katolska modernismen däremot representerade enligt förbundet en riktning som stod emot sådan undergivenhet mot påven.264 Den beskrevs som en rörelse som betonade tanken om kyrkan som en, helig, allmännelig och som en kyrka på jorden som ska förverkliga de heligas samfund och som ville motverka den så kallade ultramontanismen. Ultramontan var den som satte begreppet kyrka över religionen, förväxlade påven med kyrkan, och trodde att Guds rike var något världsligt som gav världslig makt över folk, att religiös övertygelse kunde åstadkommas eller bekämpas med våld, och den som brydde sig mer om auktoritet än samvete.265 Sådana uppfattningar tog förbundet alltså avstånd ifrån.

Någon som hade uttryckt dessa tankar tidigare, och som stod förbundets aktörer nära, var Nathan Söderblom. 1910 hade Söderblom i Religionsproblemet inom katolicism och protestantism gjort jämförelser mellan moderna och liberal tendenser inom båda riktningarna och kom själv att anknyta till den moderna katolicismen. Söderblom argumenterade, i likhet med Adolf von Harnack, för att den moderna katolicismen var en genuint katolsk rörelse. Söderblom använder också han uttrycken

striden” som kom att bli en kraftmätning mellan olika teologiska synsätt – snävt definierade som rationalism och konfessionalism – och något av en brytpunkt inom svensk teologi. Jfr Bexell, Sveriges kyrkohistoria: Folkväckelsens och

kyrkoförnyelsens tid, 273–275.

261 ”Svenska Kyrkoförbundet och Adolf von Harnack” SKFT 6 nr 2 (1916), 14.

262 ”Svenska Kyrkoförbundet och Adolf von Harnack” SKFT 6 nr 2 (1916), 14.

263 Protestantismen däremot ”väcker den enskilde till personligt arbete för sin själs välfärd; den leder honom till egen öfvertygelse och helgelsesträfvan och låter honom själf verka för sitt eviga väl, utan att ställa några utvärtes ordningar mellan honom och hans frälsare.” ”Katolsk modernism” SKFT 7 nr 5/6 (1917), 43-44.

264 ”Katolsk modernism” SKFT 7 nr 5/6 (1917), 44.

56

ultramontanismen och jesuitism om den dåtida romersk-katolska kyrkan och han menade att denna typ av katolicism innebar en avvikelse från kristendomen och ett hemfallande åt hednisk religion.266

När det gäller den antikatolicism som uttrycktes och talet om ”den romerska faran” är det värt att notera att denna typ av retorik inte verkar ha varit särskilt förekommande i tiden före 1911, då första numret av SKFT publicerades. Ingen av förbundets skrifter i skriftserien som getts ut 1910 nämnde någon romersk fara. Tongivande publikationer som exempelvis Schröderheims Engelskt kyrkolif – och svenskt och Ullmans Vår svenska kyrkas nuvarande läge nämnde inte den romersk-katolska kyrkan överhuvudtaget.267 Inte heller i någon av Schröderheims tidiga publikationer nämns den romersk-katolska kyrkan som ett hot mot Svenska kyrkan.268

Skriften Johan III:s liturgi tycks ha varit en avgörande provokation som ledde till kritik om katolicism mot förbundet. I Kihléns förord till den nämndes inget om att den skulle vara utgiven som ett värn mot romersk-katolicism eller liknande. Istället är målet för Kihléns kritik de rationalistiska influenserna inom den liberala teologin.269

Palmqvist menade att betoningen på bekännelseskrifterna och den egna traditionen hos Svenska Kyrkoförbundet berodde på taktiska skäl. Utan att kunna vare sig bekräfta eller förneka den synpunkten, pekar min analys på att framhävandet av antikatolicistiska synpunkter snarare verkar ha kommit till av sådana skäl. Den antikatolicistiska hållningen som stundtals uttrycktes i SKFT tycks i mångt och mycket ha kommit till som ett slags reaktion på anklagelserna om katolicerande tendenser som riktats mot dem. Rimligtvis fanns sådana åsikter hos de olika aktörerna redan innan de började anklagas för katolicism i svensk press, men betoningen därpå verkar ha tillkommit som ett sätt att värja sig mot kritiken.