Frikyrkligheten som allierad och ”reformert fara”

Avslutningsvis behöver något sägas om förbundets syn på och relation till den svenska frikyrkligheten. Frikyrkligheten och den reformerta teologin är inte lika förekommande i tidskriften som liberalteologi och romersk-katolicism. Men de tas upp och bör nämnas, eftersom de utgör en viktig del av kontexten inom vilken Svenska Kyrkoförbundet framträder, samt, kommer det visa sig, verkar uppfattas som ett slags allierad till förbundet. Hur kan synen på frikyrkan beskrivas och vilken betydelse fick den för förbundets egen kyrkosyn?

Det rapporterades av Fries efter det kyrkligt-teologiska mötet i Örebro 1910 att Svenska Kyrkoförbundet sammansvurit sig med frikyrkliga i motstånd mot mötet.316Denna allians var något som kunde synas på flera ställen tidskriften. Det tycks ha varit motståndet mot den moderna teologin som framför allt förde grupperna samman.317

Det tycktes emellertid inte gälla alla områden, utan grundläggande skillnader fördes också fram. Frikyrkligheten används som exempel på subjektivism och den uppfattades lida av det som all subjektivism leda av, nämligen att det fanns lika många meningar som det fanns huvuden, och att alla i princip hade samma rätt att råda. Detta ledde till att sammanhållning endast kunde vinnas genom ”tyrannisk själfhärskaremakt, som alla veta strider mot systemet, men som man böjer sig för såsom politiskt fördelaktig i konkurrensen med kyrkan.”318 Vidare menade förbundet att denna konkurrens var det som i själva verket höll samman all separatism, då den spelat ut sin roll efter att väckelsen väckt kyrkans ledning.319

Redaktionen skrev i en osignerad artikel att hela det svenska kyrkolivet drogs med en reformert anda, mycket på grund av amerikansk sekterism och frikyrklighet. Detta sågs som en bidragande anledning till att det liturgiska förfallet var så påtagligt och att predikan betraktades som gudstjänstens medelpunkt. De frikyrkliga grupperna var uttryck för den reformerta faran som hade lyckats vinna ungdomar och lett dem från Svenska kyrkan. Eftersom det rituella inom frikyrkligheten ansågs vara underordnat det predikade ordet betraktas också den av förbundet som ett allvarligt hot mot kyrkan. Dess idéer skulle smyga sig in obemärkt i de lutherska sammanhangen.320

En annan sak som frikyrkligheten ansågs vara orsak till, menade Kihlén, var den förlorade samhörigheten mellan ”fädernas Sverige” och nationens bevarande. Detta då de frikyrkliga ställt sig på den ”radikal-socialistiska” och antinationella sidan. Det uppfattades alltså som en politisk grupp

316 Fries, 32.

317 Exempelvis skriver tidskriftens redaktion i ett meddelande till prenumeranterna i första numret 1913 att ”[i]nför den fara, som denna otrosteologi innebär, måste stats- och frikyrkomän kämpa sida vid sida, och vår tidskrift vill alltfort vara med i denna strid. ”Anmälan” SKFT 3 nr 1 (1913), 1.

318 ”Vår ståndpunkt I” SKFT 4 nr 1 (1914), 9-10.

319 ”Vår ståndpunkt I” SKFT 4 nr 1 (1914), 10.

68

sammankopplade med socialdemokratin och arbetarrörelsen. Kihlén menade att det därför fanns en nationell fara i frikyrkligheten. Staten hade hela tiden låtit frikyrkligheten ta plats och frihet men nu vände den sig emot staten och angrepp den. Dessutom hade frikyrkligheten bidragit till att bryta ned den nationella kyrkan genom sin utbrytande separatism, så att Svenska kyrkan aldrig mer kunde bli folkets andliga moder. Dock, tillade Kihlén, hade en del av de frikyrkliga nu anslutit sig till förbundets försvarsprogram för kyrkans upprättelse, vilket betraktades som positivt.321

Frikyrkligheten identifieras med den tidiga kyrkans profetism som hamnade i konflikt med ämbetet, presbyteriet. På så sätt hade det fortsatt: frikyrkan föraktade kyrkans ordning, ämbete och tradition och hade gjort så sedan fornkyrkans dagar, menade Schröderheim. Hade den varit en sann kristen inriktning hade den respekterat ämbetet och kyrkans ordning och deltagit i nattvarden.322 Här blir det tydligt hur förbundet anknöt till ett historisk skeende för att förklara de ställningstaganden det gjorde i sin egen tid.

På det stora hela erkände inte förbundet de frikyrkligas existensberättigande eftersom de hade vänt den kyrkliga institutionen ryggen. De hade skilt sig ifrån den apostoliska stammen och hade därför hela den äldsta kristna församlingen emot sig. De betraktades som lömska och motbjudande och beskrevs ha en falsk andlighet men under ytan brydde de sig endast om världsliga saker323

Dock var inte hoppet ute för de frikyrkliga. Det fanns också, skrev man, många fromma människor inom frikyrkan och de bästa av dem skulle söka sig tillbaka till Svenska kyrkan när denna hade uppväckts och börjat leva igen.324 Schröderheim skrev att det inte skulle finnas några separatistiska rörelser om de inte också hade funnits något gott i dem. Det positiva låg i att de var reaktioner mot kyrkligt förfall:

Det är det goda i dem; deras medlemmar äro ju kristna människor, fostrade inom kyrkan, och de hade kunnat bli dess bästa medlemmar. Men kyrkligt förfall har gifvit deras själfviska, maktsträfvande natur en anledning att bryta sig ut och njuta den ärofulla friheten.325

De frikyrkliga skulle alltså ha kunnat vara goda kyrkomedlemmar, men själviskhet och maktsträvan hade lett dem till att vara i frihet från Svenska kyrkan. Det ansågs vara något tragiskt att de valt att lämna kyrkan och att de hade förlorat något som endast kunde vinnas inom kyrkan. Problemet med

321 ”Kyrklig krönika IV” SKFT 4 nr 4 (1914), 49-50.

322 ”Hvarför” SKFT 6 nr 6 (1916), 44.

323 ”Hvarför” SKFT 6 nr 6 (1916), 44-45-

324 ”Vår ståndpunkt I” SKFT 4 nr 1 (1914), 10.

69

frikyrkligheten var egentligen inte att den karaktäriserades av otro, utan problemet var att den inte respekterade den lutherska kyrkan, dess ämbete, sakramenten och ordning.326

Det fanns således, trots allt, en välvillighet gentemot den svenska frikyrkligheten. Detta trots att uttalandena inom Svenska Kyrkoförbundet i stort präglades av en nedsättande attityd om att frikyrkan hade utträtt ur den sanna kyrkan. I en av de sista texterna som förbundet publicerade, ”Hvad Luther ville” 1917, var det enheten i kyrkan som betonades när det gällde de frikyrkliga. Denna gång i mer försonande ordalag:

Vi anse, att vår svenska frikyrklighet är en företeelse inom vår kyrka. Dess orsaker är här icke platsen att tala om. Vi hoppas på en försoning; må kyrkan lemma rum inom sig år de rika kraft, som nu arbeta i frikyrklighetens former, må predikstolarna upplåtas åt dem vid afton- och veckogudstjänster, och må de få tjäna Herren i församlingsarbetet. Och må å andra sidan de frikyrkliga återgå till kyrkans nattvardsbord!327

I mångt och mycket tycks frikyrkligheten, och inte minst P. P. Waldenström, ha betraktats som en allierad i kampen mot liberalteologin och bland dem fanns många fromma människor. Dock betraktades de som kyrkosplittrare och deras separatism hade lett vidare till det liturgiska förfall som liberalteologin hade skapat. Frikyrkligheten ansågs alltså vara både en del i problembeskrivningen såväl som i lösningen.

4.4 Sammanfattande diskussion

Jag har i detta kapitel undersökt den relationella aspekten av Svenska Kyrkoförbundets identitetsformering. Min undersökning pekar på ett antal saker. Antikatolicismen och hotet om den romerska faran var inte ett ursprungligt skäl till att förbundet bildades, utan verkar snarare ha varit ett sätt att slå ifrån sig den kritik om katolicerande tendenser som förbundet fick ta emot i ett tidigt skede. Förbundets aktörer förde ett slags kamp för att återerövra attributet ”katolsk” om Svenska kyrkan. Detta gjorde de genom att tolka Svenska kyrkans historia på ett sätt som framhävde kyrkans katolicitet. Förbundet hävdade att Svenska kyrkan var mer katolsk än den romersk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan ansågs ha fördärvats av papism och romanism. Denna argumentation uttrycktes också Nathan Söderblom, som år 1911 hade gett ut en skrift som i allt väsentligt tog upp de argument som förbundet angav.

Vidare kan konstateras att den övergripande anledningen till motståndet mot den liberala teologin var den osäkerhet i tron som den historisk-kritiska forskningen gav upphov till men också det fokus som lades på den inre upplevelsen av kristen tro och på reducerandet av kristendom och Jesus som moralisk och etisk lärare, uppfattades ge upphov till. Att återgå till en verbalinspirationslära

326 ”Hvarför” SKFT 6 nr 6 (1916), 46.

70

verkar inte ha varit ett alternativ men Sjögren menade att det ändå var ett bättre alternativ med en reviderad verbalinspirationslära än en historisk-kritisk hållning. Här belyser dock aktörsperspektivet oenigheter i förbundet. Schröderheim uttryckte tidigt i sin karriär, ett decennium före förbundets bildande, att den historisk-kritiska metoden var den enda rätta och han var positiv mot liberalteologin. Även om han tycks bli mer kritisk mot denna forskning, gav han inte intryck av att vara lika kritisk mot den som Sjögren eller Kihlén.

Dock betonas genomgående att Bibeln bör förstås med hänseende till dess verkningar, och inte dess tillkomst, och i ljuset av andens ledning av de kristna och den kyrkliga traditionen. Anledningen till denna hållning är att det annars blir omöjligt att veta vilka källor som Bibeln vilar på och att det i så fall skulle vara omöjligt att hålla Bibeln som auktoritativ skrift.

Två epistemologiska tankegångar, som tycks likna varandra kan med största sannolikhet kopplas till förbundets argumentation i dess helhet. För det första kan Kihléns boströmskt inspirerade kunskapsteori anföras för att förstå synsättet att kyrkan och Bibeln måste ses i ljuset av lärotraditionen och som religiös självreflexion. För det andra är det Anselm av Canterburys tanke om tron som söker förståelse – vilket i detta sammanhang innebär att Bibeln måste förstås och studeras inom kyrkans sammanhang. För båda dessa tankegångar får kyrkan, traditionen och bekännelseskrifterna en viktig roll för förståelsen av Bibeln.

Det finns inom förbundet en övergripande föreställning och kollektiv berättelse som går ut på att den lutherska kyrkans historia efter 1700-talet är en tid av förfall i liberalismens och subjektivismens händer. Frikyrkligheten, sekterismen, har skapat religiös splittring som en reaktion mot denna liberalteologiska tendens. Dock är de lika mycket ett subjektivistiskt tankefel som styr frikyrkligheten. Detta relateras till de samhällsförändringar som pågår där frikyrkligheten kopplas samman med arbetarrörelsen och där den och liberalteologin betraktas som subjektivistiska uttryck som leder till splittring. Detta går att relaterar till det historiska skeendet som jag pekade på i problemställningen, att kyrkans förhållande till folket höll på att förändras och ett nytt samhälle växte fram. Det är i ljuset av dessa samhällsförändringar som hotet från liberalteologi, frikyrklighet och romersk-katolska kyrkan ska förstås.

Det är ett kyrkohistoriskt skeende som förbundet ser som anledningen till de kyrkliga problemen som finns i den egna samtiden. Dessutom börjar, i skuggan av det som förbundet ser som liberalismens kyrkoförfall, den romersk-katolska kyrkan att fiska efter konvertiteter i grumligt vatten.

In i denna gemensamma berättelse träder Svenska Kyrkoförbundet själva fram som försvarare av den sanna kyrkans tro och liv. Detta kommer jag att gå in närmare på i nästa kapitel, som behandlar förbundets självförståelse och kyrkosyn.

71