Svenska Kyrkoförbundet, Birgitta och Nathan Söderblom

Redaktionen skrev emellertid till läsarna även om en ljuspunkt i svenskt kyrkoliv för förbundets vidkommande. Möjligen kan det antas att det var en avgörande vändpunkt för förbundets självförståelse.

Det som åsyftades var Söderbloms tal vid firandet av Birgittadagen 24 oktober 1916. Talet handlade om kontinuiteten från kyrkan som funnits före reformationen med den som finns efter. Söderblom sa, vilket citerades i SKFT från SKTs referat, att ”vi äga i Sverige före och efter den stora kyrkoförbättringen en och samma kyrka, samma del af den allmänneliga kristenheten, genom folklynne, historia och personligheter särskilt bestämd.”485 Detta tycktes förbundet fästa mycket stor vikt vid och det betraktades som en viktig milstolpe. Som redaktionell kommentar till citaten ur Söderbloms tal skrev förbundet:

Vi hafva icke sett en sådan tanke så tydligt uttalad af någon af vår kyrkas ledande män under de senaste årtiondena! […] Med riktig känsla af det betydelsefulla i sådana ord skrifver Sv. Kyrkotidning, att ”man kan beteckna dagen såsom en märkesdag ej blott i Vadstenas utan ock i vår kyrkas historia”. Och detta genom ”den kyrkliga prägel, som sattes därpå genom kyrkans eget handlande, icke minst genom ärkebiskopens mäktiga tal, där han kraftigt framhöll, att Birgitta är vår, att hennes tid lika väl som reformationens och vår egen tid blott äro epoker i vår kyrkas lif”. Då vi alltså funnit oss hafva åtminstone en anhängare med auktoritet i vårt land, så kunna vi icke upphöra. Ännu ett år vilja i hålla ut.486

483 ”Till våra vänner!” SKFT 6 nr 1 (1916), 11–12.

484 ”Till våra läsare” SKFT 6 nr 8/9 (1916), 61.

485 ”Till våra läsare” SKFT 6 nr 8/9 (1916), 61.

105

Talet vid Birgittas minnesdag blev alltså motivationen att fortsätta med tidskriftens utgivande ännu ett år. Denna sista årgång gavs sju nummer ut. I det sista numret 1917 skriver redaktionen i inledningen:

Härmed uttala vi vår djupt kända tacksamhet till alla som under gångna sju år omfattat vår lilla tidskrift med sitt intresse. Svenska Kyrkoförbundets styrelse har beslutat nedlägga tidskriften, dels därför, att de idéer, för hvilka vi kämpat, numera ingalunda intaga någon tillbakasatt ställning i vårt kyrkliga lif utan tvärtom synas arbeta sig fram mer och mer. Den uppgift, för hvilken vi verkat, synes alltså icke längre fordra, att vi arbeta på detta sätt. 487

Kilström menade att det var en fråga för undersökning vad som föranledde detta påstående om att förbundets idéer inte längre intog någon tillbakasatt ställning, vilket jag har lyft ovan.488

Det framstår som ett rimligt antagande att påståendet var kopplat till Söderbloms tal på Birgittadagen 1916. I och med detta tal hade förbundet fått bekräftelse på sina tankar om ett kontinuitetsperspektiv på reformationen och svenska kyrkans evangeliska katolicitet på ett sätt som de inte tidigare hade fått erfara. Söderblom fick på så sätt en central roll för förbundets självuppfattning, då hans tal blev ett slags symbol för att det arbete de lagt ned i tidskriften inte hade varit förgäves.

Detta kan styrkas av en kort sammanfattning över hur Söderblom tycks ha influerat förbundet och dess riktning. För det första var Söderblom och Schröderheim gamla vänner och Söderblom hade en avgörande betydelse för Schröderheims studieresor till England. För det andra tycks Söderblom också ha präglat förbundets förståelse av den romersk-katolska kyrkan, då han förde resonemang om gammalkatolicism, gammalprotestantism, modern katolicitet och modern protestantisk teologi. För det tredje var förbundets användning av begreppet evangelisk katolicitet, med all sannolikhet influerat av Söderblom.

Sven-Erik Brodd skriver i sin avhandling om begreppet evangelisk katolicitet och förståelsen av det under 1800- och 1900-talen.489 Utan att göra någon komparativ, systematisk studie kan det konstateras att det finns likheter mellan det som framgår av min undersökning om Svenska Kyrkoförbundet och Söderbloms synsätt enligt Brodds framställning. Söderbloms tankar om evangelisk katolicitet utvecklades inte i programmatisk form förrän först 1919. Tidigt hos Söderblom, åren 1910–1911, kan spåras en uppfattning där han använde begreppet evangelisk katolicitet som ett slags motstånd mot romersk-katolska kyrkan. Det handlade om att rena den katolska kyrkan från det romerska; att katolskt och romerskt stod i motsats till varandra. På samma sätt menade Söderblom

487 ”Till våra läsare” SKFT 7 nr 7 (1917), 49.

488 Se ovan, avsnitt 1.6 samt 4.1.3.

489 Sven-Erik Brodd, Evangelisk katolicitet: Ett studium av innehåll och funktion under 1800- och 1900-talen (Uppsala: CWK Gleerup, 1982).

106

också att den protestantiska teologin led av en historisk reduktionism som inte såg sambandet och kontinuiteten mellan Luther och medeltiden.490

Detta går hand i hand med Söderbloms historiesyn så som den framställdes exempelvis i Svenska kyrkans kropp och själ (1916). Utan att göra någon jämförande analys kan det konstateras att Söderbloms synsätt på många sätt liknade förbundets. Precis som förbundet framhävde Söderblom Svenska kyrkans egenhet av att ha bevarat en konservativ liturgi efter reformationen och han framställde Johann III på ett mer positivt sätt än många andra, samtidigt som han också pekade på att den romersk-katolska kyrkans kyrkosyn aldrig förverkligades helt i Sverige, även om kyrkans episkopala ordning kom att få ett starkt fäste.491

Söderblom betraktade sig inte som högkyrklig, vilket delvis berodde på den negativa inställning som funnits bland den anglikanskt inspirerade högkyrkligheten gentemot de reformerta. Dock var Söderblom, skriver Brodd, öppen för sådant som kan kallas högkyrkligt. Han kunde uttrycka att han hyste en viss beundran för denna inriktning som hade en förmåga att göra anspråk på och kämpa för kyrkans katolicitet.492 I och med att Söderbloms historiesyn och tankar om evangelisk katolicitet utvecklade samtidigt som SKFT gavs ut är det rimligt att peka på att ett samband mellan dem möjligtvis kan ha funnits.493 Oavsett hur detta samband såg ut är det tydligt att förbundet i Söderblom såg en allierad för en nationell och historiskt grundad kyrkosyn. Hans riktning gav uppenbarligen förbundet kraft att fortsätta sin utgivning av tidskriften ett sista år. I slutet av 1916 skrev redaktionen för tidskriften följande:

Vi hoppas, att vår ärkebiskop nu skall leda oss vidare på den säkra väg han visat oss, en vidsynt evangelisk kyrklighets väg, sådan Birgitta och de fromma i medeltiden sågo den, sådan Luther i sina bästa stunder och hans bästa efterföljare sett den. Det är den kyrkliga trohetens väg. I denna förhoppning vilja vi också fortsätta ännu ett år i Jesu namn.494

490 Brodd, 105, 132–134. Jfr ”Möten och konferenser” SKT 7 nr 48 (1911), 574.

491 Se exempelvis Söderblom, 10, 19, 28, 42.

492 Brodd, 130.

493 Det ska dock tilläggas att det kan ha funnits flera rimliga skäl till att Svenska Kyrkoförbundet började hänvisa till begreppet evangelisk katolicitet. Brodd skriver att begreppet hade använts av den tyska högkyrkligheten under 1800-talet, delvis influerat av den anglikanska högkyrkligheten. Men hans avhandling visar också att begreppet användes på ett mångfacetterat vis och det är svårt att slå fast vilken betydelse som skulle ha influerat Svenska Kyrkoförbundet. Brodd, 102. De olika aktörerna inom Svenska Kyrkoförbundet hade, som jag ovan har visat, ett stort intresse för det kyrkliga livet i andra europeiska länder och i tidskriften hade det hänvisats till både Adolf von Harnack och Wilhelm Löhe, varför begreppet kan ha nått dem på olika sätt. von Harnack beskrivs som en viktig förebild för exempelvis Friedrich Heiler som han kom att bli en viktig röst, påverkad av den anglikanska och lutherska högkyrkligheten, för den evangeliska katoliciteten i Tyskland och Sverige senare på 1920-talet. Heiler gav uttryck för en liknande definition om evangelisk katolicitet som Söderblom, men blev mer explicit högkyrkligt programmatisk. Brodd, 186ff, 210–212.

107