Klimatförändringen är en fråga som barnen tar på stort allvar och som engagerar dem starkt. I deras diskussioner använder de sina kunskaper för att hitta lösningar som leder till
minskade utsläpp av växthusgaser. Ibland kolliderar dessa lösningar med deras egna prioriteringar och önskningar om det goda livet. De gäller möjligheten att åka på semester, hälsa på vänner och släktingar, att bli skjutsad med bil till
idrottsträning eller tillgång till importerad frukt. Det finns en konflikt mellan att kunna leva ett bra liv och samtidigt ta ansvar för framtiden och miljön och ta sina kunskaper på allvar, till exempel när det gäller vilka transportmedel som är miljövänligast. Konflikterna får dem att förhandla om sina liv på ett personligt plan, om vilka uppoffringar de är beredda att göra. Men det finns också en konflikt mellan eleverna som är produktiv och som kommer till uttryck när de argumentera för sina ståndpunkter. Då använder de kunskaper och erfar- enheter som stöd. På det viset blir konflikten en drivkraft som ger förutsättningar till fördjupade kunskaper och förändrade förhållningssätt. Barnen använder sig av kunskaper på ett skickligt sätt men ibland behöver den fördjupas. Under- visningen får därför en viktig funktion för att få eleverna att utveckla sina kunskaper, bland annat genom att hjälpa dem att ställa rätt frågor.
Diskussioner som pedagogiskt redskap
Det är intressant att se hur eleverna använder den kunskap som finns inom gruppen för att lösa ett aktuellt samhälls- dilemma. Elevernas aktivitet i grupperna skiljer sig markant från den aktivitet som är vanlig i helklass. En
helklassundervisning kan ofta karaktäriseras som ett spel där läraren och eleverna har olika roller och möjlighet att komma till tals. Läraren ställer frågor, eleven svarar och läraren
utvärderar svaret. Det kan till exempel låta så här under en lektion om global uppvärmning:
Läraren: Vad heter den gas som bilar släpper ut och som kan bidra till global uppvärmning?
Elev 1: Koldioxid.
Läraren: Rätt, det är bra. Känner nån till en annan växthusgas? Elev 2: Metan.
Osv…
Den här typen av dialog ser man ofta i skolan, till exempel vid läxförhör eller vid genomgångar. Sättet att samtala visar tydligt att de spelregler som finns inom skolans väggar är speciella. I hur många andra sammanhang ställer man frågar om sådant man redan vet svaret på? Om vi nu jämför det korta exemplet från samtalet i helklass med de samtal eleverna har haft under gruppdiskussionerna kan vi se att de skiljer sig markant. I barnens diskussioner uppträder ett helt annat mönster. I en grupp såg samtalet ut så här:
Casper: Varje familj ska ha en bil! Tilde: Nä!
Casper: En!
Tilde: Nä! Högst två! Ellen: Högst två, ändå.
Miranda: Tänk när folk skiljer sig? Ellen: Ja, tänk när man skiljer sig…
Tilde: De kanske inte jobbar på samma jobb då måste man ha två bilar, man kan inte bara köra till jobbet, hämta den andra till jobbet.
Ellen: Ja, ändå.
Casper: Men vet du hur mycket det tar, om alla ska ha två bilar? Tilde: Högst två! Är man rik så…
Casper: Så du tycker om du är rik så ska du få förstöra världen för andra, tycker du?
Tilde: Nä men…
Casper: Tänk om du var den enda som hade två bilar. Alla andra i Malmö hade en, och så hade det blivit översvämning i Malmö bara för att temperaturen hade höjts. Antarktis och det… Ellen: … Tänk på 2012
Casper: … hade blivit översvämning i Malmö, folk hade drunk- nat, det hade blivit värsta kaos – då hade alla skyllt på dig! Hade det känts bra? Nä, just det!
Tilde: Jae…
Ellen: Tänk på 2012! Men det är inte bara hon som har två bilar? Casper: Nämen ändå.
Ellen: Du, tänk på 2012. Har du sett den filmen? Inte jag. Jag vågade inte. (Bäckagård 1)
Här pratar barnen med varandra. De är engagerade i en
diskussion som handlar om hur man kan begränsa antalet bilar per familj för att minska utsläpp av växthusgaser. Deras sätt att tala skiljer sig från samtalet i helklass på flera sätt. Det är inte läraren som är samtalsledare och samtalet är inte
strukturerat enligt principen fråga – svar – utvärdering. Barnen ställer inga frågor om sådant de redan vet och behöver inte visa hur duktiga de är eller tänka på att de blir bedömda
utifrån om de kan läxan tillräckligt bra. Istället tar barnen själva ansvar för samtalet. Men det de ansvarar för är inte att visa upp kunskap utan för att hitta en lösning på ett problem de
brottas med. De är inne i en meningskapande process och skapar samtidigt gemensam kunskap om problemet. När de gör det ser de på problemet från olika infallsvinklar och bygger upp sina argument med hjälp av de kunskaper de har till förfogande i just den här situationen. De hänvisar till exempel till katastroffilmen 2012. Exempel på de infallsvinklar de tar upp är att om föräldrarna skiljs behöver de två bilar. Eller att
föräldrarna kan ha jobb som kräver två bilar. De behandlar också sambandet mellan att bilar släpper ut växthusgaser som leder klimatförändringar som i sin tur kan leda till över-
svämningar. I samtalet visar de också vikten av att förstå och ta ansvar för de konsekvenser deras handlingar för med sig.
96 Se till att lyssna på oss! Se till att lyssna på oss! 97
Demokratisk handlingskompetens
I debatten om skolan framförs ofta vikten av djupa
ämneskunskaper. Men det läggs inte lika stor tyngd på att dessa ämneskunskaper får betydelse först när de används för att lösa problem man ställs inför eller för att lära sig nya saker. Barnen behöver kompetenser för att klara av saker som de kommer att möta utanför skolan i framtiden. Det är
kompetenser som handlar mer om att göra än kunna, om att lösa problem man ställs inför snarare än att återge det som läraren eller läroboken berättar. Det innebär till exempel att kritiskt granska information, ta informerade beslut och uppvisa handlingskompetens – när det gäller att konsumera eller förändra sina vanor. Med att vara handlingskompetent menas att ha kunskap om det problem man ställs inför, men man behöver också känna till hur problemet kan lösas. Det kommer till uttryck i hur barnen hanterar kunskap om vilka drivmedel som är bäst, vilka transportmedel som är att föredra och hur man skulle kunna lagstadga för att reglera utsläppen. Eleverna pratar om normer som styr människors handlingar till exempel när de diskuterar hälsosamma frukter. Gruppens betydelse för att kunna genomföra förändringar eller lösa problem är också en del av handlingskompetens, detta kommer bland annat till uttryck i hur eleverna hanterar frågor de kan vara med att lösa själva och frågor som behöver lösas gemensamt med andra eller av samhället. I dialogen ovan, men också i många av de dialoger som redovisas i den här boken, visar barnen tecken på handlingskompetens.
Den här kompetensen kan utvecklas, till exempel genom att arbeta med den här typen av komplexa samhällsfrågor. Det är också ett sätt att ta barnen på allvar och visa att skolan inte bara ska förbereda dem på att bli ansvarstagande samhälls- medborgare utan istället ge dem verktyg så att de kan delta i samhällsfrågor, stora som små, och att de också behöver ta ställning.
Att lära sig lära
Samtidigt som eleverna är engagerade i att ta ställning och lösa problem skapar de tillsammans gemensam kunskap om den globala uppvärmningen. Precis som alla andra, vuxna såväl som barn, har de med sig personliga erfarenheter i den här situationen. Deras erfarenheter utgör grunden för att bygga ny kunskap. I samarbete och växelverkan med
varandra läggs ny information till som blir pusselbitar i deras gemensamma kunskapsbygge. Målet är att de ska förstå problemet på ett bättre sätt genom att använda varandras erfarenheter och kunskaper. Men för att göra det räcker det inte med att de accepterar varandras uttalanden. De behöver också vara kritiska till varandras uttalanden och ställa frågor som: Kan man lita på det? Vad har du fått det ifrån? Hur kan vi kolla att det stämmer? Dessutom behöver de träna på att ta reda på hur man kan hitta källor och veta om de är tillförlitliga.
Vi tror att den här typen av frågor kan vara en viktig
utgångspunkt för att få barnen att lära sig lära. Men det går inte med vilka frågor som helst. Det första man ska tänka på är att man utgår från ett problem som eleverna bryr sig om och känner sig motiverade att arbeta med och som de har
möjlighet att påverka.
Deras egna idéer och erfarenheter ska kunna användas, men de ska också kunna förbättra kvalitén och användbarheten av sina idéer. För att få barnen att våga ge och ta kritik och föra fram omogna idéer som kan testas behöver de känna sig trygga med varandra. Ofta är det när eleverna inte håller med varandra, när de har olika åsikter och erfarenheter som det händer något med gruppens kunskapsbyggande. Olikhet och konflikt kan vara en resurs. Men det handlar inte bara om åsikter. För att gruppen ska komma vidare i kunskaps- byggandet behöver de använda relevanta källor och förstå i vilken grad man kan lita på dem. Det blir nästa steg i arbetet. De diskussioner som vi kan följa i den här boken visar att barnen väcker väldigt många frågor som de kan arbeta vidare med för att utveckla det som är skolans viktigaste uppgift, att öka elevernas kompetens att lära sig nya saker och möta okända problem.
Malin Ideland och Claes Malmberg
Den här skriften handlar om hur tioåringar i Malmö diskuterar hur de kan minska koldioxidutsläpp med hjälp av olika vardagshandlingar. När projektet sattes igång stod frågan om klimatförändringar högt på massmediernas dagordning. Klimattoppmötet i Köpenhamn hade ännu inte misslyckats och tidningarna var sedan länge fyllda med tips om hur man själv kan minska på koldioxidutsläppen.
Tioåringarna fick ett uppdrag som gick ut på att väga fördelar mot nackdelar och ta ett beslut. De stod inför ett dilemma utan rätt svar, men med alternativ som skulle vägas mot varandra. Detta är en kompetens som har stor betydelse i ett modernt samhälle där individen själv måste välja och agera.
Innehållet i boken är byggt kring elevernas diskussioner. Vår förhoppning är att citat från deras samtal ska spegla dels hur kompetenta elever är att diskutera den här typen av komplexa miljöfrågor, dels hur vardagslivet blir en del i diskussionerna och har betydelse för hur de argumenterar och tar ställning. Skriften syftar till att inspirera lärare och andra vuxna till att lyssna på barns röster när det gäller miljöfrågor och lita på att barn kan ta del i diskussioner om samhällsdilemman.
Författarna Malin Ideland och Claes Malmberg arbetar som forskare och lärare på Lärarutbildningen, Malmö högskola.