Vilket arbete kategoriseringen gör för att göra delar av lärararbetet begripligt?

För att i sitt dagliga arbete med eleverna kunna diskutera dessa med sina kollegor behöver lärare kategorisering. Med utgångspunkt i Foucault kan man säga att dessa kategorier samlar kunskap om vissa elever som gör dem till objekt för en teknik som syftar till att göra dem till subjekt som passar i en skola för alla. De kategorier jag har identifierat är alltså inte avskiljande kategorier. Precis som när det gäller Popkewitz (1998)”rural children” och ”urban children” handlar det om kategorier som håller barnet kvar i den vanliga skolan. När en lärare går in och hjälper en kollega tas kategoriseringen stökig klass i bruk för att vi ska förstå varför läraren behöver hjälp. För att alla skall kunna hållas kvar behövs extra stöd. I ett större perspektiv behövs också kategoriseringarna för fördelning av resurser (Sandén, 2000). I intervjuerna diskuteras var eleverna egentligen ska vara. Specialundervisning och smågrupper nämns då som alternativ. En del av de elever som har diagnoser verkar finnas i dessa smågrupper. I övrigt nämns inte diagnoser i empirin i någon större utsträckning i förhållande till lärares planeringstid. Det tycker jag är anmärkningsvärt eftersom min egen erfarenhet av elever med olika diagnoser är att arbetet med dessa elever kräver mycket planeringstid. Jag tror att en del lärare inte nämner det för att de inte gör någon speciell planering för elever med diagnoser eftersom de inte vet hur de ska lägga upp den undervisningen. Diagnosen blir då bara en förklaring till en elevs beteende eller inlärningssvårigheter. Inte ett stöd för lärares möjlighet att förändra sin undervisning eller lärandemiljö. Frågan är hur klyftan mellan det allmänpedagogiska fältet och det specialpedagogiska fältet ska överbryggas och kanske även klyftan mellan vetenskaperna och det specialpedagogiska fältet. Lärare vill bli av med de elever som behöver extra stöd. Måldokumenten däremot pekar mot att eleverna ska vara kvar i sina

klasser. Här har specialpedagogen en viktig roll, att stötta lärare och elever genom att handleda lärare och initiera adekvata pedagogiska lösningar för elever. Alla lärare som har en elev tycks inte alltid känna till elevens diagnos. Vilket kanske inte spelar någon roll eftersom det ändå inte verkar hända något. En annan förklaring till att diagnoser inte nämns kan vara att elever med diagnoser anses ha tydliga och bevisade förklaringar till sina brister och därför inte behöver diskuteras. Mehan (1993) bekräftar i sin studie att diagnoserna är bestämda av experter och blir därför inte föremål för diskussioner. Kärfves (2001) studie däremot talar för att det borde bli diskussion kring diagnoser eftersom det inte verkar vara helt enkelt att ställa säkra diagnoser. En del kategoriseringar som till exempel koncentrationsstörningar kan ses som mer otydliga än en diagnos som till exempel dyslexi. Det är också både möjligt och troligt att eleverna nämns under flera kategoriseringar i materialet.

I övrigt så nämns inte kön så många gånger i studien. Kanske finns flickor även i grupperna av strulpellar och jobbiga klasser.

När det gäller kunskapsnivå diskuteras motsatserna begåvad/ obegåvad i förhållande till de uppnående-mål som finns i skolan. Både begåvade och obegåvade ställer höga krav på lärare att anpassa undervisningen. Detta löser lärarna i vissa fall genom gräsrotsbyråkrati och inför nivågruppering. Ett citat som kan verka stötande är det som handlar om att i Norrby är de minst sagt bisarra eller möjligtvis dumma i huvudet. Läser jag det noga så ser jag att det inte gäller just denne lärares elever, de kallas bisarra, inte dumma. Vad läraren lägger i ordet bisarr är inte helt klart. Men i Svenska akademins ordbok, som ger en etymologisk beskrivning av ordet, finns ett antal betydelser av ordet bisarr uppräknade. Ingen av betydelserna antyder att det skulle betyda dum utan går mera åt att beskriva personer som företer ”öfverraskande o. frappanta afvikelser från det vanliga l. normala; sällsamt egenartad, underligt egendomlig, besynnerlig, kuriös, fantastisk” (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/). Helt klart tycker jag det är att eleverna från Norrby faller utanför det som läraren anser är det normala men kanske inte på ett negativt sätt. Läraren letar efter en kategori för att kunna beskriva eleverna från Norrby. Inte med ett enda ord antyder läraren att de skapar några problem utan beskrivningen av dagen handlar bara om att det planerade arbetet genomförs som det var tänkt från början. Kategorin bisarra elever leder tydligen inte till några svårigheter för läraren att genomföra sina planerade lektioner.

Kategorisering av större grupper av elever är vanligt förekommande i personalrum på skolor. Dagligen hör jag om jobbiga/störiga klasser eller årskurser som till exempel sexor. En aspekt på det är att det ändå måste finnas elever i dessa klasser som inte faller in under dessa kategorier. För dessa elever betyder det kanske att de blir orättvist och negativt kategoriserade och det kan inverka negativt på deras lärande.

Andra problem som elever beskrivs utifrån består av en stor grupp av elever där det finns en del elever som lärare anser inte ska vara i vanliga klasser utan ska placeras i speciella miljöer med kvalificerad personal vilket jag antar är speciallärare/specialpedagog. Dessa elever behöver inte bara kvalificerad hjälp de måste också enligt läraren bort för att skydda övriga elever. Motiven för kategorisering visar sig vara många och skiftande.