Berättelser om pojkar och flickor

Kön blir ibland ett relevant tema när lärare diskuterar sin arbetsplanering. Det kan handla om vardagliga kategorier som ”strulpelle” eller ”slarvmaja” som har en tydlig anknytning till genus men där man naturligtvis kan diskutera huruvida just pojkar strular eller flickor slarvar eller vilken genusbakgrund som benämningarna egentligen står för. När pojkar och flickor diskuteras är det trots allt vanligt att individer fångas upp genom sitt kön snarare än utifrån könsrelaterade egenskaper de har som individer. Det finns kategorier som förekommer genomgående och det får konsekvenser. Pojkar och flickor beskrivs som väldigt olika. Det finns visserligen utagerande flickor, men för majoriteten gäller att de är tysta. Det här sättet att kategorisera märks i samtal om hur könsroller märks i undervisningen:

Alltså, nu …….pojkar och flickor är väldigt olika, om man säger så. Och pojkarna är mer utåtagerande, helt klart. Och flickorna är, många utav dem, det finns ju både och flickor, men många är ju så att om man uppmärksammar dem själv, då glömmer man bort dem, de sitter tysta och så. Det märks ju. Helt klart.

Det framhålls att det är lätt att glömma bort flickorna, åtminstone de som sitter tysta. I den här typen av diskurs om uppträdande framstår genus som något man kan använda för att förklara beteenden. Det finns en förväntan på hur pojkar och flickor skall vara. Det verkar inte finnas något tydligt samband här mellan hur man ser på att vara utagerande och tyst när det gäller vilka som har särskilda behov. I vart fall framställs inte skillnaderna i behov som könsrelaterade. Vi kan se hur intervjuaren är drivande i att föra in samtalet på skillnader i kön:

Ehm… behandlar du pojkar och flickor lika?

Det gör jag säkert… Eller, jag tror inte att jag behandlar dem lika, det tror jag inte, men jag strävar efter att jag gör det, och tänker på det ibland att ”Nu ska jag ge flickorna frågorna här” och… för man har hört talas om på många sätt att, lärare som påstått att Nej, jag behandlar dem lika”, så har man gjort undersökningar och så har pojkarna fått sjuttiofem procent av alla frågor, och flickorna sitter tysta och det är pojkarna som är i centrum. Jag försöker göra det, så mycket jag kan. Jag vet faktiskt inte, det är ingen som har… liksom kollat upp det här med mig, så jag kan inte svara riktigt.

Frågan skapar svårigheter av dilemma-karaktär. Är det här ett samtal om att inte favorisera någon eller om att ta hänsyn till individen och hur förhåller lärarens yttranden sig till evidensbaserad kunskap i professionen? Läraren glider mellan olika sätt att förhålla sig. Först kommer en försäkran om likabehandling, sedan en deklaration om avsikt, om förekomsten av en plan som innebär att ge flickor fler frågor. Den koppling som görs är alltså att flickor får mindre frågor och som lärare måste man därmed tänka på att jämna ut förhållandet. I nästa steg skapas distans genom ett resonemang som involverar andra lärare. Dessa lärares tro på likabehandling ställs nu mot vetenskapen där undersökningar visar att pojkar får frågorna och flickorna sitter tysta. Samtalet svänger sedan tillbaka till hur läraren själv beter sig med sin vetskap med en försäkran om att läraren gör så gott den kan men hur ska den kunna veta om den gör rätt. Det är faktiskt inte enkelt att kontrollera sig själv. Det står alltså klart här att läraren ansluter sig till ett sätt att beskriva skolverksamhet som utgår från skillnader mellan könen och där det främst handlar om att läraren måste bana väg för tysta flickor.

I en annan intervju berättar läraren om de särskilda behov olika elever har. Det blir intervjuaren som återigen för in kön som kategori.

Sen har jag två elever i årskurs fyra och dem är det rent social-emotionella skäl, inga inlärningssvårigheter alls. Och sen är det ytterligare en elev i trean som jag hjälper inne i klassen, eller i anslutning till klassen. Där det också handlar om, kan jag säga, en elev som är omogen i förhållande till sin ålder, va. Som behöver då specialundervisning för detta. Så kan man uttrycka det.

Bara för mitt eget lilla intresse, alla är pojkar förstår jag? Nej, Så är det inte. Det är nästan fifty-fifty

Vilka fördomar jag har,

Man kan säga att de som inte har de här… som är specialpedagogelever de är nästan genomgående tjejer. Medan de som då har de social-emotionella problemen de är genomgående, utan undantag killar.

När kategoriseringen sker efter antal uttrycks det alltså inte som om det egentligen är någon skillnad i behov. Läraren behövs som resurs för elever som är i socioemotionella svårigheter. Det görs relevant att socioemotionella svårigheter och inlärningssvårigheter inte alltid går hand i hand men att det räcker med socioemotionella svårigheter för att det skall behövas en särskild insats. Det finns också en glidning mot att likställa omognad med socioemotionella svårigheter. Det är återigen intervjuaren som för in ett genusperspektiv som sitt eget lilla intresse och utgår från att kategorin pojkar hör ihop med socioemotionella svårigheter och omognad. Lärarens svar att det är fifty-fifty möts med ett nästan generat konstaterande om fördomar. Läraren verkar emellertid rätta in sig i en diskurs kring särskilda behov som grundar sig på elevers kön.. Direkt följer ett klargörande som tycks relateras till specialpedagogens uppgifter. De som inte har socioemotionella svårigheter men ändå är specialpedagogelever, de är flickor. De som har socioemotionella svårigheter däremot är genomgående pojkar. Genus-diskursen får därmed en särskild prägel genom att kategoriseringen ansluter till såväl en institutionell diskurs som nämner ”specialpedagogiska elever” och en vetenskaplig diskurs som benämner socioemotionella svårigheter ofta förankrad i discipliner som har släktskap med psykologi. Flickor nämns som individer ett fåtal gånger, till exempel i ett samtal om en lite speciell tjej som har lite svårt för att passa in. Eller så här:

ja, om man nu tar det som ligger närmast, det som har hänt nu. Det har ju varit en flicka som… ja, fått under felaktiga grunder placerades i [xxxx] klass, [XXXX] den nye i klassen. Det var för att hennes mor pressade på att hon skulle komma ifrån en negativ tjejgrupp, där hon kommer från, den skolan, va. Ville att hon skulle komma i en positiv klass som en [xxxs]klass är och ska vara. Men tjejen var inte alls med på det, utan revolterade och bunkade till sig totalt. I liten bokstav. Det krävs besvär och tid, ju. Få henne att byta till en annan klass. Där är ju en elev till med problem i min klass, då, som jag egentligen inte är mentor för, som vi ska träffa, jag borde egentligen inte vara involverad, men… De andra har vänt sig till mig för att jag känner den här eleven. på det viset, det involverar den matte vi ska ha för att det är den trettonde idag.

Läraren tar upp en reaktion från en flicka som har fått byta till en klass med särskild profil mot sin vilja. Hon hamnar på grund av detta i det specialpedagogiska fältet som en problemelev. Genus lyfts inte fram som en viktig kategori från lärarens sida. Det framgår inte om placeringen sker för att hon är flicka, däremot framgår det att förflyttningen sker på grund av hennes beröring med en negativ tjejgrupp. Vad en negativ tjejgrupp står för förblir oklart men det är uppenbart att negativa tjejgrupper kan skapa problem och att en tjej kan revoltera så kraftigt att hon ”bunkar” till sig utan att det kategoriseras som socioemotionella svårigheter. Det som också framgår är att läraren och flickans mamma har skilda utgångspunkter. Mamman ser utifrån kategoriseringen negativ tjejgrupp en placering i en klass med positiv stämning som en lösning på problemet trots att klassen har en särskild ämnesprofil. För läraren är vare sig kategoriseringarna eller lösningarna självklara de tjänar emellertid för att tydliggöra hur det påverkar arbetet. Genom omflyttningen får läraren ytterligare ett problem att hantera, dessutom ett problem som läraren menar har uppstått genom en placering på felaktiga grunder.