Arbete och sysselsättning för SÖ-Ln-gruppen 1992 och 1994

Nedan beskrivs SÖ-Ln-gruppens ställning på arbetsmarknaden under maj månad 1992 och 1994, när knappt ett respektive tre år hade gått sedan SÖ-Ln avveck-lades. Ca 0,5 respektive 2,5 år hade då förflutit sedan SÖ-Lns avvecklingsorga-nisation hade upphört. Tidsangivelserna utgör maximala arbetslöshetsländerna (något längre tid för dem med kort uppsägningstid). För dem, som svarat på alla enkäterna fram till 1994, lämnas även uppgifter om position på arbetsmarknaden 1992, och hur den förändrades för gruppen mellan 1992 och 1994. Uppgifterna 1992 har samlats in via telefonintervjuer, därav det stora antalet svarande (se Figur 5), medan uppgifterna från 1994 har insamlats på vanligt sätt via enkäter. Vissa uppgifter om hur det nya arbetet uppfattades, samt om den ekonomiska situationen under våren 1992 respektive 1994, presenteras även.

11.2.1. Verksamheter och arbetsmarknadspositioner

En intressant konsekvens av SÖ-Lns avveckling var att en betydande andel av de SÖ-Ln-anställda ägnade sig åt flera verksamheter samtidigt. Två eller fler verk-samheter kombinerades, exempelvis arbete på deltid med studier, arbetslöshet, pension, etc. Ca 15 procent kombinerade verksamheter på detta sätt både under 1992 och 1994, som framgår av Figur 5. Övriga procentandelar, som redovisas i figuren, anger den andel som enbart befann sig i en enda verksamhetskategori, dvs oftast på heltid, under år 1992 och 1994.

80 60 40 20 0 Fast arbete Tidsbegränsat arbete Pension Sjukskrivning Studier Arbetslöshet Kombinationer+övr 62 6 14 0,3 1 1 16 57 7 7 4 5 6 14 1994 1992 P r o c e n t

Figur 5. SÖ-Ln-anställda i olika verksamheter på heltid våren 1992 och 1994. Procent. N=364, 310.

Nettoförändringarna mellan verksamheterna över de två åren var små. 1994 hade 62 procent fast arbete jämfört med 57 procent 1992. Omkring sex procent hade tidsbegränsade, tillfälliga anställningar både 1992 och 1994. Drygt två tredjedelar hade således fast eller tillfälligt arbete på heltid våren 1994. Fjorton procent hade erhållit pensionsersättning eller ålderspension 1994, dubbelt så många som 1992. De arbetslösas, långtidsjukskrivnas och studerandes andelar var en, noll respektive en procent, totalt drygt två procent. De öppet arbetslösa hade minskat från sex till en procent på två år. Tolv procent hade 1994 uppnått pen-sionsåldern 65 år, jämfört med fyra procent 1992.

De som hade fast arbete på hel- eller deltid 1992 och 1994 uppgick till 62 respektive 70 procent. Dessa personer har tilldelats arbetsmarknadspositionen "fast arbete". Övriga SÖ-Ln-anställda, 38 respektive 30 procent, har därmed tilldelats arbetsmarknadspositionen "ej fast arbete" enligt en av de två kategori-seringar som använts (EFA1). Enligt den andra kategoriseringen (EFA2) av "ej fast arbete", när sjukskrivna och pensionerade uteslutits, ingick 30 procent 1992 och 14 procent 1994 i denna kategori. För gruppen om 139 personer, som svarat på symtomfrågorna vid alla fyra tillfällena, var motsvarande andelar enligt EFA2 33 respektive 18 procent.

Figur 6 visas bruttoförändringarna mellan fast arbete och ej fast arbete för en av de två definitionerna av ej fast arbete. Figuren är baserad på EFA2-kategorise-ringen, där pensionärer och sjukskrivna ej ingår. Totalt ca 13 procent av gruppen hade bytt arbetsmarknadsposition mellan 1992 och 1994. Flertalet av bytena gick

från ej fast arbete till fast arbete (10%), medan tre procent gick i motsatt riktning. Sjuttiosju procent hade fast arbete både 1992 och 1994, medan 11 procent sakna-de fast arbete vid båda tillfällena. Av sakna-de 211 som hasakna-de fast arbete 1994 hasakna-de 89 procent fast arbete 1992, och av de 33 personer som saknade fast arbete 1994 saknade 79 procent fast arbete även 1992. Sistnämnda andelar enligt EFA1 var 88 respektive 87 procent. Stabiliteten i positionerna var således betydande. I Figur 7 anges rörligheten på arbetsmarknaden från 1985-89 till 1994 enligt EFA1- och EFA2-kriterierna för dem för vilka fullständiga symtomdata erhållits.

Fa92-Fa94 Fa92-EFa94 EFa92-Fa94 EFa92-EFa94 0 20 40 60 80 100 77 3 10 11 Position 92-94 (EFA2) P r o c e n t

Figur 6. Positioner på arbetsmarknaden 1992 och 1994 (EFA2). Tretton procent hade bytt position. N=244.

Fast arbete Fast arbete Fast arbete

Ej fast arbete 1985-89 1991 1992 1994 139/114 88/87 51/26 82/82 40/15 6/5 11/11 Anteci-pation

Fast arbete Fast arbete

Ej fast arbete

Ej fast arbete

Figur 7. Övergångar mellan olika arbetsmarknadspositioner från 1985-89 till 1994 för

dem för vilka fullständiga symtomdata föreligger. Den första siffran anger antalet personer enligt EFA1, den andra enligt EFA2. (Skillnaden 88/87 år 1992 beror på att en person, som hade tillfälligt arbete 1994, var långtidssjukskriven 1992.)

1 5 - 4 4 4 5 - 4 9 5 0 - 5 4 5 5 - 5 9 6 0 -0 20 40 60 80 100 Kvinnor-92 Män-92 Kvinnor-94 Män-94 Ålder P r o c e n t

Figur 8. Andelar av män och kvinnor i olika åldrar från SÖ-Ln som fått nytt fast arbete på hel- eller deltid 1992 och 1994 (EFA1). N-1992: 119 respektive 243; N-1994: 102 respektive 214.

Andelen i fast arbete är relativt hög efter avveckling jämfört med vad som tidi-gare rapporterats. Gonäs (75) fann att under 1980-talets industriomvandling hade 47 procent inom två år erhållit fast arbete, medan 15 procent var öppet arbetslösa. Det var ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män i andel fast anställda under 1992 eller 1994 (Figur 8), även om skillnaden visade tendens till signifikans 1992 (p <0,10). Andelarna med fast arbete enligt EFA1 var 1992 69 procent för männen och 59 procent av kvinnorna. 1994 var andelarna lika stora, 71 procent. Motsvarande andelar enligt EFA2 var 1992 76 respektive 68 procent, medan andelarna hade svängt en aning till 1994: 85 respektive 87 procent. 1992 var åtta procent av männen och sex procent av kvinnorna öppet arbetslösa på hel-eller deltid, medan motsvarande andelar var fyra procent för både män och kvinnor 1994.

Ålder hade ett statistiskt säkerställt samband med fast arbete enligt EFA1- och EFA2-kriterierna 1992. 1994 var sambandet enbart signifikant när pensionärer och sjukskrivna ingick (EFA1). Den äldsta åldersklassen, över 59 år hade i lägre grad arbete än övriga kategorier. Varken under 1992 eller 1994 var det något signifikant samband mellan ålder och fast arbete fram till 60-årsåldern, vilket betyder att personer i övre medelåldern i relativt hög grad hade fått en fast förank-ring på arbetsmarknaden. Det var heller ingen signifikant skillnad i fast arbete med hänsyn till socialgruppstillhörighet, även om tjänstemän på mellannivå i något högre utsträckning hade fast arbete än både lägre tjänstemän och högre tjänstemän (enligt både EFA1 och EFA2). Sammanboende/gifta hade i högre grad fast arbete än ensamstående. Andelarna var 1992 76 respektive 57 procent enligt

EFA2 samt 90 respektive 79 procent 1994. Skillnaderna var statistiskt signifikanta (p<0,05).

11.2.2. Uppfattningar om det nya arbetet

Uppfattningarna om det nya arbetet var positiva, både under 1992 och 1994. Under 1992 uttryckte 70 procent ganska hög eller hög tillfredsställelse med sitt arbete och åtta procent låg tillfredsställelse. Motsvarande andelar 1994 var 67 och åtta procent. Arbetstillfredsställelsen och arbetsengagemanget bedömdes även högre i det nya arbetet än i det gamla inom SÖ-Ln före beskedet om avveckling (43 respektive 41%), medan knappt var femte menade att arbetstillfredsställelsen och engagemanget var lägre. Fyrtio procent hade 1992 enligt egen uppgift erhållit högre lön än tidigare, medan 14 procent hade fått lägre lön. 1994 uppgav två av tre att de erhållit högre lön än tidigare, medan 14 procent hade fått lägre lön (Figur 9). Kvalifikationskraven hade också huvudsakligen ökat. Nästan hälften rapporte-rade 1992 att det nya arbetet innebar ökade utvecklingsmöjligheter jämfört med det gamla, medan 21 procent rapporterade minskade utvecklingsmöjligheter. Som framgår av Figur 9 var bedömningarna av utvecklingsmöjligheterna 1994 nästan de samma. Det var inga skillnader i dessa retrospektiva bedömningar med hänsyn till kön, ålder, socialgrupp eller sammanboende.

Resultaten pekar således på att de, som hade erhållit nya arbeten, i huvudsak hade fått minst lika gott arbete som de hade inom SÖ-Ln. Utfallet överensstäm-mer med dem som Wanberg (232) rapporterat, men de stämöverensstäm-mer ej med resultaten från andra undersökningar, som visat att personer som förlorat sina arbeten och/ eller blivit arbetslösa, ofta får kvalitativt sämre arbeten (40, 160).

Lön Kval.krav Utv.möjl. 0 20 40 60 80 14 11 21 20 41 32 67 49 ₄₈ Lägre Lika Högre Förändringar av arbetet P r o c e n t

Figur 9. Jämförelse av arbetet 1994 med det tidigare SÖ-Ln-arbetet gällande lön, kvalifikationskrav och utvecklingsmöjligheter. Procent. N=214-216.

Två ytterligare aspekter relaterade till arbetsmarknadsposition kan beröras här. En gäller ekonomin, där svaren från två frågor sammanslagits. Arbetande, som angav lägre lön efter avvecklingen än före, har ansetts få en försämrad ekonomi, medan frågan om försämrad ekonomi sedan avvecklingen direkt ställdes till dem som saknade arbete. En fjärdedel av hela SÖ-Ln-gruppen bedömde både 1992 (24%) och 1994 (25%) att deras ekonomi hade försämrats eller blivit svår efter avvecklingen, något fler kvinnor (26% respektive 28% 1992 och 1994) än män (19 respektive 18%). Skillnaden var dock inte riktigt signifikant 1994. Denna negativa utveckling av ekonomin var i hög grad beroende av arbetsmarknads-position. De som ej hade fast arbete 1992 bedömde att ekonomin försämrats i högre grad än de som erhållit fast arbete (39% respektive 11%). Motsvarande andelar 1994 var 53 respektive 14 procent. Det ekonomiska genomslaget av svag arbetsmarknadsförankringen tycks ha förstärkts något från 1992 till 1994.

En annan aspekt gällde handlingsutrymmet i det nya arbetet. En indelning i "stort" respektive "litet handlingsutrymme" i arbetet gjordes efter medianen för bedömningarna. 1992 hade männen bedömt handlingsutrymmet som större än vad kvinnorna gjorde. Skillnaden hade dock minskat 1994 och var ej längre signifi-kant. Fyrtiofyra procent av kvinnorna ansåg enligt detta kriterium att de hade erhållit ett arbete med stort handlingsutrymme, medan motsvarande andel för männen var 53 procent. Sammanboende bedömde handlingsutrymmet som större 1994 än vad ensamstående gjorde (52% vs 33%, (χ2(1)= 5,75; p<0,05).

Sammanfattningsvis: Sjuttio procent hade erhållit nya fasta arbeten knappt tre år efter avvecklingen, men förändringen i arbetsmarknadsförankring mellan 1992 och 1994 var begränsad. Tretton procent befann sig i olika arbetsmarknadspo-sition 1992 och 1994, av vilka flertalet hade erhållit nya, fasta arbeten. Drygt sex av sju, som hade fast arbete 1994, hade fast arbete redan 1992. De nya arbetena bedömdes positivt både 1992 och 1994, och det fanns inga generella tecken på, som i andra studier, att karriärgången huvudsakligen blev negativ för nyanställda. Andelen öppet arbetslösa var lägre 1994 än vad som gällde för befolkningen i övrigt. Kvinnor och män hade fått nytt, fast arbete i ungefär samma utsträckning. Tjugofem procent angav att deras ekonomi hade försämrats, vilket var betydligt vanligare bland dem som inte fått fast arbete.