Arbetslösheten har under 1990-talet i flera av de nordiska länderna utan tvekan spelat en mycket betydelsefull roll för minskad sysselsättning bland befolkningen över 50 år.
Den dominerande ersättningsformen vid arbetslöshet är dagpenning från arbetslöshetsförsäkringarna. Dessa försäkringar är, förutom i Norge, inte några allmänna försäkringar. Arbetslösa som inte är försäkrade eller har bli-vit utförsäkrade kan i Sverige få kontant arbetsmarknadsstöd och i Finland arbetslöshetsstöd. I Danmark och Island är dessa arbetslösa hänvisade till kontanthjälpen.
Tabell 2. Arbetslösa 50-64 år i procent av befolkningen 1991 och 1997. Fördelning efter kön. Åldersstandardiserade tal
Danmark Finland Island Norge Sverige
Män 1991 6,2 4,2 0,9 2,2 1,5 1997 4,1 7,5 1,9 1,3 4,8 Kvinnor 1991 7,3 2,9 2,2 1,8 1,0 1997 4,7 7,1 3,1 2,1 2,9
Källa: AKU samt när det gäller Danmark RAS.
Statistiken över dagpenningutbetalningar när det gäller arbetslöshet har varie-rande kvalitet i de olika länderna och en jämfövarie-rande redovisning är därför me-ningslös. Uppgifter från arbetskraftsundersökningarna kan däremot illustrera hur omfattande problemet är i de olika länderna (tabell 2). Under 1990-talet har
arbetslöshetsnivåerna ökat framförallt i Finland och Sverige, men även i Island. Den minskning som kan iakttas för Danmarks del torde i huvudsak kunna hän-föras till att många långtidsarbetslösa i åldrarna 50-59 år erhållit övergångser-sättning. Endast i Norge har arbetslösheten inte ökat under 1990-talet.
Permanenta ersättningsformer
Pensioner och andra permanenta ersättningsformer som kan ges vid ar-betslöshet finns eller har funnits i Finland, Danmark och Sverige. I samtliga förekommande fall finns åldersvillkor knutna till ersättningarna. Arbets-löshetspensionen i Finland har tidigare kunnat utgå fr.o.m. 55 års ålder men ges numera endast till personer 60 år och äldre. Den tillfälliga övergångser-sättningen i Danmark avsåg under åren 1992-1993 enbart långtidsarbetslösa i åldern 55-59 år men utvidgades under år 1994 till att även omfatta ålders-gruppen 50-54 år. Rätten till denna ersättning upphörde från 1996. Den svenska förtidspensionen av arbetsmarknadsmässiga skäl har endast avsett långtidsarbetslösa i åldrarna 60-64 år, och upphörde at gälla fr.o.m. 1992.
Tabell 3: Personer med permanent ersättning p.g.a. arbetslöshet i
pro-cent av befolkningen i respektive åldersgrupp 1987-1997 i
Danmark, Finland och Sverige
År Danmark Finland Sverige
Män Kvinnor Män Kvinnor Män +kvinnor 50-59 50-59 55-59 60-64 55-59 60-64 60-64 1987 10,5 15,4 10,6 17,0 .. 1988 8,1 17,5 8,3 18,9 .. 1989 4,6 19,2 4,8 20,3 .. 1990 0,7 20,2 0,8 21,2 .. 1991 17,8 19,1 2,4 1992 0,3 0,7 16,7 17,3 .. 1993 0,5 1,3 17,2 16,9 .. 1994 1,1 3,1 17,7 17,0 .. 1995 4,3 9,4 16,3 15,7 .. 1996 4,2 9,0 17,2 16,8 0,1 1997 3,7 7,9 18,2 18,8 ..
Pensioner och andra permanenta ersättningar på grund av arbetslöshet har och har haft större betydelse enbart i Finland och Danmark.
Diskussion
I de nordisika länderna finns en kraftig spännvidd när det gäller sysselsätt-ningen bland de äldre. Även om tre av länderna toppar sysselsättningssta-tistiken i ett europeiskt perspektiv, finns också noteringar som ligger nära botten. Utan en avsevärt mer omfattande analys är det omöjligt att ange skälen till dessa stora skillnader. Några påpekanden kan dock vara på sin plats.
Det finns en tendens att vilja betrakta de nordiska länderna som relativt homogena. Även om det finns en på många punkter gemensam syn när det gäller välfärdens utformning är länderna heterogena i sina naturliga förut-sättningar, sin historia, sin näringslivsstruktur och även när det gäller sina politiska vägval. Förändringen från ett agrart land till ett modernt industri- och servicesamhälle började i Finland mycket senare och förverkligades snabbare jämfört med de övriga nordiska länderna. Detta har krävt stora anpassningar, varvid det sociala skyddsnätet har spelat en betydande roll. Danmark blev hårt drabbat av 1970-talets oljekriser med bland annat höga arbetslöshetsnivåer som följd. Norge är det enda land som inte drabbats av någon större arbetslöshet under de senaste decennierna och är också det en-da land som har kunnat öka sysselsättningen bland de äldre.
Skälen bakom ökande förtida avgång från arbetsmarknaden är inte klar-lagda och forskare redovisar olika uppfattningar i frågan. Det finns interna-tionellt sett ett politiskt behov av att begränsa den öppna arbetslösheten bland äldre. Men det förekommer också en ganska utbredd, positiv attityd bland arbetstagare till att kunna dra sig tillbaka från förvärvsarbetet medan krafter fortfarande finns för att ägna sig åt annat. Troligen är det dock före-tagen som driver på mest i denna process.
Förtida utträde från arbetsmarknaden är vanligast i Finland och Dan-mark, de två länder som också har de mest omfattande ersättningssystemen för förtida avgång. Även om det är sannolikt att vissa typer av ersättningar ökar avgången från arbetsmarknaden oberoende av rådande sysselsättnings-situation, bör de välutbyggda ersättningssystemen inte nödvändigtvis anses ha givit upphov till den låga sysselsättningen bland de äldre i dessa två län-der. Finlands stadigt ökande arbetskraftstal bland äldre tyder på att det inte så mycket är trygghetssystemen som arbetsmarknadssituationen som avgör hur många äldre som finns kvar i sysselsättning.
Av de andra tre länderna innehar Sverige den svagaste positionen med en abrupt minskad sysselsättningsnivå under 1990-talet. Ersättningssystemet är med avseende på möjligheter till förtida avgång något mer utbyggt än i Norge och Island. Men varken delpensionering eller förtida uttag av
ål-derspension är ekonomiskt särskilt attraktiva alternativ. Den kraftigt ökande betydelse som avtalslösningar har fått i Sverige för de äldres försörjning un-der 1990-talets första hälft, kan möjligtvis ge en fingervisning om vad som kan komma att ske när de offentliga trygghetssystemen inte motsvarar be-hoven på arbetsmarknaden.
Avslutningsvis kan sägas att det finns en stark politisk vilja i flertalet län-der att stoppa den förtida avgången av arbetskraften. Denna vilja dokumen-teras genom de senaste årens ingrepp i de berörda trygghetsanordningarna. Mot bakgrund av de svenska tendenserna under 1990-talet och av framväx-ten av det norska avtalssystemet kan man fråga sig om den förtida avgången kommer att fortsätta att öka men att utbetalningen helt enkelt sker i annan regi. Internationella erfarenheter tyder på detta.