Arbetssätt för att stimulera språkutveckling och flerspråkighet

5.3.3.1 Intervjuer och analys

De intervjuade pedagogerna använder i arbetet med flerspråkighet bilder och konkreta föremål för att underlätta en konkretisering och samtal kring dem med barnen. Genom konkreta föremål lockar pedagogerna barnen till att benämna dem på sitt modersmål och samtidigt lära sig namnet på svenska. ”Kims lek” är ett bra exempel där barnen får sätta ord på saker på alla språk. Användning av barnens alla sinnen vid möte med nya saker leder till utveckling av språk. Pedagogerna använder också teckenspråk som kallas TAKK (tecken som alternativ kompletterande kommunikation). TAKK hjälper alla barn att förstå och sätta ord på allt samt kommunicera på ett enkelt och roligt sätt oberoende av barnens språknivå och språk. De intervjuade pedagogerna samt andra flerspråkiga pedagoger i förskolorna läser och berättar sagor på barnens respektive språk för att stimulera och utveckla deras flerspråkighet. Pedagogerna menar att det finns många tillfällen under hela dagen att utnyttja för att stimulera flerspråkigheten hos barnen. För att stimulera barnens flerspråkighet tar pedagogerna i intervjuerna reda på barnens språkliga kunskaper i respektive språk med hjälp av modersmålstränarna och föräldrarna. Intervjuerna visar att pedagogerna upplever en positiv inställning från föräldrarna till pedagogernas flerspråkiga arbete vilket är tilltalande utifrån Arnbergs (2004) tankar om att både förskola, skola och samhälle bör stödja den enskilda familjen i barnets språkutveckling. Pedagogerna behöver sällan förklara för föräldrarna hur viktigt det egna modersmålet är och att de bör prata på modersmålet så mycket som

möjligt med sina barn. Samarbete kring flerspråkighet sker mellan förskola och hemmet genom att böcker på svenska och på barnens modersmål skickas hem så att föräldrarna får läsa böckerna och sedan diskuterar pedagogerna tillsammans med barnen böckerna i förskolan. Dessutom görs biblioteksbesök där det finns sagoläsning för barn på olika modersmål. Andra projekt som har gjorts är att ordböcker har tillverkats med hjälp av föräldrarna på svenska och barnens modersmål som ligger framme som barnen kan använda när de vill.

De intervjuade pedagogerna menar att barngruppens sammansättning påverkar arbetet med flerspråkigheten genom att det blir naturligt att flera språk används i barngruppen. En av pedagogerna, pedagog B som har svenska som modersmål, menar att barn inte tänker på vilka språk de talar. Om någon inte förstår vad barnen säger ändrar de språk. Pedagogerna uttrycker att de på förskolan inte förespråkar grupper med bara två språk eller endast ett språk eftersom det begränsar barnen i sitt språkutbud. Vidare menar pedagog B att ”i vårt samhälle idag finns det olika kulturer och olika språk och då är det viktigt att även ha det i förskolan”. Pedagogens yttrande visar på en positiv inställning till flerspråkighet samt kan kopplas samman till tankarna kring modersmålets betydelse vid införandet av modersmålsundervisningen i svensk skola 1977. Hyltenstam och Tuomela (1996) beskriver två orsaker till införandet av modersmålsundervisningen. Man ville nämligen stärka den etniska och kulturella identiteten samt ge stöd för språklig, kognitiv och kunskapsmässig utveckling. Detta är någonting som fortfarande är aktuellt i dagens förskola och skola.

5.3.3.2 Observation och analys

Ett exempel på att flera språk används naturligt i barngruppen kan utläsas i observationen av en påklädningssituation. En grupp barn i blandad ålder befinner sig i kapprummet och ska ta på sig för att gå ut och leka ute på gården. De äldre barnen, två pojkar i fyraårsåldern, står och diskuterar vid en av klädhängarna, kring en spidermanfigur som gett inspiration till samtal och lek. Den ena pojken visar en spidermanfigur för den andre pojken. De säger någonting på sitt modersmål till varandra. En pojke säger sedan på svenska ”titta, trycker du här så den göra så...”. Den andra pojken säger ” jag också har en sån hemma… när jag kommer ut jag ska göra så

här” och visar med båda händerna hur han flyger. Pedagogen som befinner sig i kapprummet säger till pojkarna ”pojkar, nu får ni faktiskt ta och klä på er. De andra barnen är ju snart klara. Lägg undan leksaken nu.” Samtidigt hjälper en femårig flicka en tvåårig pojke att ta på sig sin sko. Flickan talar sitt modersmål till den yngre pojken. Flickan får inte på den ena skon och ber pedagogen om hjälp. Pedagogen säger ”ja visst, nu ska vi se här. Hur ska vi få på den här lilla fina skon?” och tar på skon. När pedagogen har fått på skon säger pedagogen till den yngre pojken ”så där ja. Nu kan du gå ut och leka”.

Ur observationen kan utläsas enligt observationsfrågorna (se bilaga 3) att pojkarna samtalar spontant med varandra och blandar både sitt modersmål och svenskan i samtalet. Pojkarna använder inte fullständiga meningar när de talar med varandra på svenska och korrekt grammatik. Anledningen till att de inte talar med fullständiga meningar kan bero på att de både är insatta i ämnet samt att de använder både sitt kroppsspråk och leksaken som verktyg i kommunikationen. Pojkarna använder sig inte av en korrekt grammatik i sina uttaladen vilket tyder på att de är i inlärningsfasen av det svenska språkets ljudsystem och hur man sätter ihop ord till meningar (Arnberg, 2004). Det sker ett socialiserat samtal som Piaget (1973) skriver om eftersom där det sker ett verkligt tankeutbyte. Pedagogen blir delaktig i barnens samtal genom uppmaningar om att de ska klä på sig fortare vilket sker i fullständiga meningar. Även i samtalet mellan flickan och den yngre pojken finns det plats för modersmålet och det svenska språket används vid tilltal till pedagogen. Det är flickan som tar initiativ till samtal med pedagogen genom att be om hjälp. Samtalet som sker mellan pedagogen och den yngre pojken är i form av ett kort samtal. Skillnaden mellan tilltal av den yngre pojken och de två äldre pojkarna är att det sker mer uppmaningar om att klä på sig i yttrandet till pojkarna och ett mer beskrivande samtal till den yngre pojken genom att samtala mer i frågor och lyfta fram pojkens sko samt hur fint det blev med skon på. Pedagogen använder sig dock av fullständiga meningar i båda uttalanden.