5. Analys och resultat
5.3 Arkitektur och format
Under denna studie, som handlar om interaktion och kommunikation mellan föräldrar, pedagoger och barn, har jag utifrån valda teoretiska utgångspunkter och begrepp kunnat se hur karakteristiska aspekter kring samtalets struktur – dess arkitektur – utformats mellan de samtalande i min empiri.
De kännetecknande elementen och aspekterna är till exempel; hur samtalen inleds och avslutas, frågor, tilltal och turordning, olika fraser, uttryck och ord, samtalens längdförhållanden, olika antal turbyten och replikskiften, lyssnande och feedback, språket/språkanvändning och icke- verbala signaler. Här nedan kommer jag att diskutera mönster eller skillnader i löpande text utifrån dessa olika aspekter och infallsvinklar, som skrivs kursivt. Under lyssnande och feedback mellan de samtalande sker även olika verbala och icke-verbala koder, som avkodas, då budskapet i samtalet/samspelet förs fram.
5.3.1 Samtalens struktur och utformning
Samtalen och diskussionerna mellan olika sändare och mottagare i materialet, följer de
samtalsregler som finns kring vilka element ett samtal består av, och hur svar och replikskiften
kommer omgående och avlöser varandra i realtid, som Nilsson (1993) beskriver. Både det
verbala och det icke-verbala språket återfinns i empirin och används som verktyg av
samtalsparterna i samtalandet och interaktionen. För att få inleda ett samtal måste den ena personen fånga uppmärksamheten hos den andre, som i sin tur visar sin vilja att samtala eller inte. Detta tillvägagångssätt skedde i alla samtalen.
Angående hur samtalssekvenserna inleds och avslutas såg jag att både lämnings- och hämtningssamtalen hade mycket gemensamt. Vid inledning av samtalen var hälsningsfrasen företrädesvis ”Hej” ofta åtföljt av ett tilltalsord, som i rubrik 5.1.2 ”Hej, min prinsessa!”, eller ett namn sagt av pedagog eller förälder. Hälsningsfrasen ”Hej då” förekom ofta i avslutningen av samtalen, ibland följt av namn eller pappa/mamma om barn och förälder var involverade tillsammans. Emellanåt förekom även hälsningsfraser som ”God morgon!”, ”Tjena, tjena!”, och ”Hej då, ha det så trevligt idag!”, ”Detsamma!”. De sista fraserna utdelades mellan de vuxna. Här synliggörs det hur de vuxna använder olika hälsningsfraser till barn respektive vuxna.
Jag kunde urskilja ett tydligt mönster angående samtalens längd, turbyten och replikskiften. Vid lämning av barnet tenderade samtalen att bli kortare än vid hämtning, med mellan fem och tjugo turbyten och repliker. Det förekom även längre samtal, men de längsta skedde vid hämtning av barn och dessa kunde innehålla upp till 60 repliker.
Samtalen inleddes som sagt av olika hälsningsfraser, eller så kallade standardfraser, därefter kom antingen en fråga ställd till barnet; liknande ” Vad har du med dig?”, ” Hur är läget?”, ”Är allt bra idag?” eller så blev det direkt samtal kring något annat. Frågor ledde samtalet vidare och användes för att få olika slags information. Om barnet inte svarade den som uttalat en fråga eller hälsningsfras gick, som vi tidigare sett, en vuxen in med en replik som svar.
Under samtal sker olika turordningar i replikskiftena utifrån ett aktivt lyssnande och feedback, antingen verbalt eller kroppsliga signaler typ gester, ögonkontakt, nickningar eller leenden. Utifrån empirin kunde jag även konstatera att en person talar i taget och inte samtidigt och
talandet/interaktionerna övergick oftast smidigt från en person till nästa med olika verbala och icke-verbala signaler, som till exempel med frågor som inbjuder till svar; ”Ska du berätta, gubben?”, ”Nä, jag vill inte!”, ”Ska vi gå då?”, ”Ja” eller med de ovannämnda icke-verbala signalerna.
5.3.2 Snabba avslut och långa hämtningar
Överlag är lämningssekvenserna ganska korta med litet antal repliker mellan de inblandade och kännetecknas av högt tempo, brådskande samtal och snabba avslut. Det förekommer också längre samtal, men då har föräldern inte bråttom iväg. På morgonen karaktäriseras som sagt samtalen och samspelet av jämförelsevis korta överlämningar av barnen mellan förälder och pedagog, jämfört med hämtningarna, som kan bli väldigt långa och utdragna likt sekvensen ovan då pappan vill gå, men inte barnet. Vid några morgonsekvenser uppenbaras och exponeras mycket stress och anspänning från förälderns sida, som till exempel;
F: Nu har jag bråttom! Skynda dig in! Hejdå! B: Hejdå, mamma! (Barnet gnyr missnöjt).
F: Men gå till fröken, så ses vi sen (Föser barnet milt framåt med ena handen). P: (Vänder sig mot barn och förälder). Hej X! Kom till mig, så kan vi mysa lite. F: Hejdå!
P: Hejdå! (Ler mot föräldern).
Men det är inte alltid föräldrar som känns stressade över vad som ska hända, utan det kan även vara pedagoger som genom sin fråga vill verka för ett snabbt avslut innan förestående aktivitet;
F: God morgon, god morgon! P: God morgon! Hej, Vännen! F: Hur är det med er idag?
P: Det är bra tack. Är det bra med dig, X? B: Mmm.
P: Strax börjar samlingen… F: Ja, just det. Så mysigt.
[…] (Samtalet fortsätter kort med hälsningsfraser, sedan går föräldern)
I ett samtal försiggår hela tiden olika verbala och icke-verbala koder och mottagaren avkodar budskapet i det som meddelas. I ovanstående samspelssituationer mellan föräldrar, pedagoger och barn förs olika budskap fram och tolkas sinsemellan av de inblandade, till exempel då pedagogen i första sekvensen hörsammar, avkodar, situationen mellan mamman och barnet både genom de verbala koderna; bland annat tonfall, barnets gnyende, replikernas innehåll av att det är bråttom och de icke-verbala koderna, som syns i ansiktsuttryck och rörelsernas tempo. Pedagogen tilltalar barnet och avleder med;