Att tala till eller om barnet

Olika kommunikationsmönster bidrar till att positionera aktörerna i samtalet och vanligt förekommande är att en av de vuxna pratar till barnet och den andre om barnet.

P: Hej, min prinsessa! Allt bra med dig idag? B: Hej!

F: Ja, det är bra med X.

P: Så skönt, X, att det är bra (pedagogen tittar på barnet). […]

I samtalet ovan är det pedagogen som initierar samtalet genom sitt yttrande och därigenom väljer att fokusera barnet med direkt tilltal; ”Hej, min prinsessa! Är allt bra med dig idag?”. Pedagogens tilltal och fråga verkar för att bjuda in barnet i samtalet, medan föräldern, genom att svara på frågan istället för barnet, positionerar barnet direkt utanför samtalet. Pedagogen fortsätter att fokusera barnet genom att svara och tilltala barnet återigen.

I samtalet nedan svarar inte syskonen, när pedagogen tilltalar dem, utan föräldern svarar för dem alla tre, sedan ställer pedagogen ytterligare en fråga för att återigen invitera det ena syskonet i samtalet, men föräldern svarar;

P: God morgon! God morgon, X! God morgon, XY! (XY är ett spädbarn) F: God morgon!

P: Hur är läget, X? Är det bra? F: Ja. Han cyklar till förskolan nu. […]

P: Är du så duktig, X, på att cykla? Va? (frågar och tittar samtidigt på X, som en signal)

F: Så vi tänkte cykla mer till förskolan sen när det är hennes tur att gå här också på förskolan. Så har man henne bakom sig.

[…]

F: Ja, vi ses sen, gubben. Busa mycket! B: Ja!

P: Ja (skrattar). Hejdå!

Föräldern fortsätter att prata om cyklingen och ignorerar pedagogens försök. Det är inte förrän i slutet som föräldern inviterar barnet genom en hälsningsfras och tillägger ”Busa mycket!” och barnet svarar med ett glatt ”Ja!”. Precis som i sekvensen ovan, synliggörs hur en av de vuxna pratar till barnet och den andre om barnet. Barnet positioneras utanför här också och får vänta tills slutet av samtalet innan det får bli delaktigt igen.

5.2.3 ”Nej, vill inte!” – att ha makten eller inte

Vid några tillfällen utspelar sig scener då de inblandade, enligt min tolkning, samspelar utifrån att koder sänds och avkodning av dessa meddelanden sker, likt en viss ”känslighet och sensibilitet”, inför olika, både verbala och icke-verbala, meddelanden och signaler i situationer då barnet till exempel inte vill gå hem. Röst- och tonlägen förändras, olika gester, minspel och ögonkontakter används för att ge tilläggsinformation till det som sägs. Genom skiftande beteenden, manövreringar och uppmaningar används olika strategier/tekniker för att styra och/eller lirka med motparten.

Sekvensen nedan är från en utdragen hämtningssituation under sen eftermiddag och alla är igång med att plocka iordning och städa. Föräldern kommer in på avdelningen och letar upp sitt barn;

F: Hej, älskling! Åh, puss fick jag också! Åh, vad gosigt! (barn och förälder kramas och pussas). P: Hej! (pedagog och förälder får ögonkontakt med varandra, föräldern vänder sig till barnet igen).

F: X, vi ska hämta storasyster snart! Har ni haft det bra idag? (föräldern tittar först på barnet och sedan på pedagogen).

B: Ja.

P: Ja, vi har varit ute på en promenad. De var så duktiga på att gå i led.

F: Aahh. Så bra. X, kan du inte städa? (föräldern frågar eftersom barnet inte plockar upp leksakerna). B: Nej, vill inte!!

F: Nej, men jag sa till storasyster att vi skulle hämtade henne 16.30. Men det är bra att du trivs här (föräldern ler).

P: Vi ses imorgon igen ju, X. F: Ja, det gör ni. Snälla X, kom nu! B: Nej!! (svarar barnet med hög röst).

F: Storasyster börjar få koll på klockan (föräldern vänder sig mot pedagogen, de får ögonkontakt). P: Ja, hon börjar bli stor nu. Det kan jag förstå.(svarar med ett leende).

F: Ja,.. så snälla X, kom nu! Storasyster väntar på oss ju!! B: Nej, vill leka här!!

P: Men X, vi ska städa här för att gå ner!...Vet ni vad allihopa!! Nu ska vi städa! (pedagogen uppmanar även övriga barn på avdelningen och alla hjälps åt).

[…]

F: Kom nu, X!!

B: Nej!!(barnet gråter och stannar upp).

F: Titta! Nu vinkar dom andra barnen till dig. Så bra… Hejdå säger vi! (De tittar och vinkar mot pedagogen och barnen).

P: Hejdå! Ha det så bra! F: Detsamma!

I ovanstående möte sker det dialoger och komplicerade samspel på olika samtidiga kommunikationsnivåer mellan aktörerna; de gör sig förstådda på olika sätt genom sina ordval, olika icke-verbala signaler, som tilläggsinformation och feedback, sänds mellan dem, de intar olika roller och relationer i sammanhanget och olika tillvägagångssätt och strategier används för att både försöka uppnå målet och verkligen uppnå målet, samt maktpositioner fördelas och intas dem emellan. Föräldern säger i sekvensen ovan; ”X, vi ska hämta storasyster snart!” som en slags förtäckt uppmaning; ”vi har bråttom, skynda dig!”. Föräldern lägger över orsaken på tredje part, storasystern, som inte är närvarande. Barnet vill inte följa förälderns uppmaningar, utan stretar emot på olika sätt, både verbalt och fysiskt för att försöka påverka situationen utifrån sitt önskemål. Pedagogens förhållningssätt i kommentarerna tycks vara en vilja att fungera som ett stöd till föräldern genom olika svar, ageranden och uppmaningar. Föräldern, men även pedagogen, står i maktförhållande till barnet som de vuxna och bestämmande, med sina övertalningsförsök och uppmaningar. Föräldern försöker hålla en låg ton medan de närmar sig det som måste ske, att de ska lämna förskolan så fort de kan och så trevligt som möjligt. Ytterligare samtal kring makt-och rollfördelning utspelar sig exempelvis då ett barn protesterar högljutt mot de vuxnas frågor och uppmaningar; ” Har du städat nu?”. Barnet svarar med betoning; ”Nej, jag vill inte!!”,”Jo, det måste du göra innan vi går hem! Det är viktigt!”, svarar föräldern. Föräldern fortsätter prata om närvarotider med pedagogen, medan barnet förväntas plocka undan. Föräldern återkommer till barnet och frågar; ”Har du städat nu? varpå barnet svarar; ”Jag har städat!”, ”Bra, ska vi gå då, X?”. Att städa och plocka undan efter sig syns vara en viktig norm eller regel inom verksamheten, som de vuxna i sammanhanget vill följa, men som barnet protesterar mot.

I detta sammanhang utövar de vuxna en så kallad repressiv makt över barnet, då det sätts tydliga gränser över vad som måste göras innan hemgång, som är ”målet” för föräldern.

I materialet återfinns också sekvenser då barnen får tillfälle att påverka utfallet av interaktionen. Här följer ett exempel då barnet uttalar sin önskan till pedagogen redan innan föräldern gått iväg;

”Jag vill rita”, ”Javisst, absolut, det går bra”, svarar pedagogen och syskonet replikerar ”Jag vill också!”. Föräldern försöker påkalla sina barns uppmärksamhet med ”Hej då, tjejer!”, men de har redan siktet inställt på ritandet, så det blir pedagogen som svarar med ”Hej då!”.