Artbrottens förhållande till rättssäkerhet

Ett viktigt krav för rättssäkerhet är en enhetlig rättstillämpning, eftersom det är ett kvitto på klara och tydliga bestämmelser, lagstadgade eller utvecklade i praxis, som inte lämnar utrymme för godtycke och skönsmässiga bedömningar. Eftersom det finns vissa svårigheter med att jämföra brott på grund av alla olika omständigheter som påverkar en specifik gärnings klandervärdhet så måste en viss tolerans även finnas i en rättsstat för olikheter. Genom att studera praxis blir man dock inte särskilt mycket klokare på hur brottslighetens art faktiskt ska bedömas och tillämpas. I många fall tycks det även fungera som en säkerhetsventil för att undvika stötande resultat när straffvärdet inte ensamt är tillräckligt högt för att motivera ett frihetsberövande straff. Därtill verkar det finnas vissa skillnader mellan hur olika domstolar förhåller sig till brottslighetens art, vilket gör att man kan förstå att det finns en verklig problematik med att förstå och tillämpa institutet. Detta är ett tecken på att legalitetsprincipen brister i form av att bestämmelsens ordalydelse och dess bakomliggande motiv inte är

tillräckligt tydliga och preciserade.

Man skulle kunna hävda att legalitetsprincipen är uppfylld så länge som fängelse finns med i straffskalan för det aktuella brottet. Enligt min mening räcker det dock inte för att tillgodose legalitetsprincipen till fullo, eftersom bedömningen inte slutar när domstolen har avgjort vilket brott som gärningen ska rubriceras som. Påföljdssystemet är i sig komplext och kräver att olika avvägningar och bedömningar görs. Emellertid är de avvägningar som domstolen gör beträffande till exempel brottets straffvärde i de flesta fall förståeliga, eftersom resonemanget hänför sig till lagreglerade omständigheter och en därtill tydlig presumtion för när fängelse ska utdömas. Det kan därför framstå som, i vart fall relativt, klart för en enskild hur domstolen har resonerat kring straffvärdet. När det istället kommer till brottslighetens art och styrkan för presumtionen är det däremot inte lika tydligt. I många fall är även resonemanget kring

brottslighetens art endast kortfattat återgivet i domen. Risken finns därför att en dom som utdöms förvisso håller sig inom den lagstadgade straffskalan, men inte inom de förväntningar som resten av påföljdssystemet uppställer.

Att grunda ett steg i påföljdssystemet i allmänprevention kan även ifrågasättas utifrån

proportionalitetsprincipen. Grundtanken i påföljdssystemet är att brottets klandervärdhet och straffets stränghet ska stå i rimlig proportion till varandra. Även om återfall, vilket inte hör till gärningen i sig, kan motivera en straffskärpning så är det en omständighet som ligger innanför gärningsmannens egen kontroll. Det finns även skäl att anta att gärningsmannen vid återfall inte har ”lärt sig av sina tidigare misstag” och att det därför kan krävas en strängare påföljd för att avhålla denne från fortsatt brottslighet. När det kommer till brottslighetens art kan omständigheter som ligger helt utanför gärningsmannens kontroll påverka påföljdsvalet, till exempel att brottstypen i allmänhet har blivit mer elakartad eller mer utbredd. Frågan är således om det verkligen är försvarbart att ”statuera exempel” på detta sätt i en rättsstat. För att det ska vara försvarbart torde det krävas att en avskräckande effekt som resulterar i att folk i allmänhet är mindre benägna att begå brott faktiskt kan påvisas. Dessutom kan man fråga sig om det inte snarare är kriminaliseringen som sådan och vetskapen om att en lagöverträdelse kan medföra någon slags påföljd som för de allra flesta fungerar avskräckande och inte att påföljden riskerar att bli just ett kortare fängelsestraff. Det sistnämnda kräver dessutom

44 vetskap om vilka brott som är artbrott och vad det innebär, vilket inte torde höra till

vanligheten hos allmänheten.

Att institutet artbrott har utvecklats utan tydliga riktlinjer gör att det även kan ifrågasättas utifrån förutsebarhetsprincipen, eftersom den bedömning som domstolen gör i varje enskilt fall inte är särskilt förutsebar. Av den praxis som i avsnitt 5 har presenterats, och därtill all annan praxis som har studerats, går det inte att utforma ett ramverk inom vilket institutet enhetligt platsar. Att särbehandla vissa brott i påföljdshänseende är i sig ett avsteg från likabehandlingsprincipen, eftersom två gärningsmän som har begått likvärdigt klandervärda handlingar riskerar att få olika stränga straff. En sådan särbehandling torde kräva ordentliga underlag i och med de negativa effekter som ett frihetsberövande kan medföra för den

enskildes mående och dennes framtida arbets- och familjeliv. Att bedömningen har lämnats så öppen till rättstillämparen kan därför ifrågasättas, inte nödvändigtvis för att domstolen inte kan fatta lämpliga beslut utan för att bedömningen till viss del kommer att baseras på

domarens intuition och känsla av vilka brott som ska betraktas som artbrott. Även domare är människor med olika bakgrund och utan tydliga riktlinjer kommer således olika slutsatser att nås, vilket kan framstå som något godtyckligt. Mot bakgrund av detta är det viktigt att inte se rättspraxis som den enda ”rätta sanningen” som ska kopieras rakt av, utan att i vart fall granska det kritiskt.

Man kan mot bakgrund av det framförda ifrågasätta hur rättssäkert institutet verkligen är för den tilltalade. Emellertid handlar rättssäkerhet även om skyddet för den enskilde mot att utsättas för brottslighet av andra individer. Om en allmänpreventiv effekt verkligen kan påvisas finns det således inte enbart negativa aspekter med institutet för rättssäkerhet. Det kan tänkas finnas vissa brottstyper som under perioder utvecklas till stora samhällsproblem, till exempel kvinnomisshandel som på senare tid har blivit särskilt uppmärksammat. Om det kommer till allmänhetens kännedom att det faktiskt kan leda till fängelse kan man tänka sig att det i vart fall avhåller ett par personer från att handla lagstridigt. Fördelen med att behålla institutet så oreglerat som det är i dagsläget kan alltså vara att det blir mer flexibelt och således kan följa med i samhällsutvecklingen snabbare än vad lagstiftaren ofta har möjlighet att göra.

7.4 Sammanfattning av kapitlet

Trots att institutet artbrott inte är någon ny företeelse så går det inte att uppställa ett ramverk inom vilket det enhetlig platsar. Det går således inte att utröna några kriterier som domstolen konsekvent tillämpar och de argument som återkommer för att motivera att brottslighetens art ska medföra fängelse är öppna och oprecisa. Det går därför inte att se en tydlig enhetlighet och röd tråd i praxis. På senare tid tycks domstolen emellertid kräva stöd i förarbeten för att utveckla institutet till att även omfatta andra brottstyper. Att sådant stöd numer krävs kan i och för sig sägas gynna förutsebarheten, men samtidigt också åsidosätta

likabehandlingsprincipen. Det sistnämnda på grund av att två lika klandervärda gärningar kan bedömas helt olika på grund av att domstolen endast hann ta ställning till det ena brottets art innan den alltmer restriktiva inställningen växte fram.

Användningen av artbrott kan även ifrågasättas utifrån proportionalitetsprincipen eftersom en gärningsman bestraffas hårdare än vad den egna gärningen egentligen motiverar. Vidare kan man ifrågasätta om man verkligen ska få ”statuera exempel” i en rättsstat på detta sätt. Otydligheterna i praxis tyder även på att legalitetsprincipen brister. Förvisso kan

legalitetsprincipen sägas vara uppfylld om fängelse finns med i straffskalan för det aktuella brottet. Enligt min mening räcker inte detta, utan även påföljdssystemets bestämmelser bör vara tydliga och precisa för att göra tillämpningen mer förutsebar och mindre godtycklig.

45 Institutet är emellertid inte enbart negativt för rättssäkerheten, eftersom det i vissa fall kan tänkas ha faktiskt allmänpreventiva effekter och således skydda individer från att utsättas för brott.

46

8 Slutsats

Påföljdssystemet är ett komplext system bestående av många olika beståndsdelar som till sin natur inte är helt okomplicerade att bedöma och tillämpa. Ett av de mest komplexa inslagen är begreppet brottslighetens art i 30 kap. 4 § BrB som på grund av sina många oklarheter under lång tid har varit ett hett diskussionsämne. Frågan om hur artbrott förhåller sig till

rättssäkerhet och de rättsstatliga principerna kan därför inte med enkelhet besvaras kortfattat. Till grund för problematiken ligger otydliga riktlinjer i lagens förarbeten och att ett stort ansvar, som i normala fall ligger på lagstiftaren, har överlämnats till domstolen. Därtill råder en viss förvirring kring huruvida begreppet hänför sig till brottstypen som sådan eller till den specifika gärningen, liksom kring vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandla ett brott i påföljdshänseende.

De många oklarheter som råder gör att bedömningen kan framstå som något godtycklig och oförutsebar, eftersom brottslighetens art är någonting som domstolen i sitt dagliga arbete måste ta ställning till, trots att ingen riktigt tycks veta hur det exakt ska göras. Även andra faktorer, till exempel brottets straffvärde, är upp till domstolen att bedöma. Den bedömningen är dock både lättare att förstå sig på och att kontrollera i efterhand, eftersom det dels baseras på lagstadgade omständigheter, dels kan återges i konkreta värden som kan jämföras utifrån ettårspresumtionen. Vad gäller brottslighetens art finns det endast en knapp vägledning för tillämpningen att finna i lagens förarbeten och den utveckling som har skett i praxis är därför långt ifrån enhetlig och entydig. Eftersom det finns situationer då ett hot om strängare straff faktiskt kan tänkas få allmänpreventiva effekter är dock brottslighetens art inte enbart negativt för rättssäkerheten. Varje gång någon avhålls från att handla lagstridigt skyddas samtidigt andra individer ifrån att utsättas för brottslighet, vilket också är en viktig del av

rättssäkerheten. Man kan dock ifrågasätta om det inte går att åstadkomma sådana avskräckande effekter på ett mer förutsebart sätt, till exempel vid bestämmandet av

straffskalor för olika brott eller genom att införa någon slags artvärdeskala i lagstiftningen. Kanske vore det till och med mer ändamålsenligt eftersom dagens system förutsätter att allmänheten har koll på hur artbrottslighet bedöms, något som inte ens de mest kunniga på området tycks vara eniga om.

Att domstolen på senare tid har visat sig vara mer restriktivt inställd till att klassificera nya brottstyper som artbrott kan tänkas gynna förutsebarheten. Det kan emellertid även leda till svåra gränsdragningsproblem eftersom brott som till sin karaktär är lika och skyddar likvärdiga intressen kan komma att bedömas helt olika, enbart på grund av att domstolen endast tog ställning till ett av brotten innan den mer restriktiva inställningen växte fram. Dessutom riskerar det att leda till listor över vilka brottstyper som utgör artbrott, vilket gör bedömningen mindre individualiserad och går emot tanken att varje gärning ska bedömas individuellt. Därtill uppkommer frågan om vilka kriterier som måste uppfyllas för att en specifik gärning ska, eller inte ska, behandlas enligt den uppställda normen. Ytterligare problem uppstår vid bedömningen av presumtionens styrka, det vill säga brottets artvärde, eftersom det inte bestäms utifrån några givna kriterier eller någon numerisk skala. Risken finns därför att artvärdet används som en slags säkerhetsventil för att motverka stötande resultat när straffvärdet inte är tillräckligt högt för att ensamt motivera fängelse.

Förutom den osäkerhet som råder kring bedömningen av brottslighetens art och artvärde, vilket tyder på bristande legalitet, så kan institutet även ifrågasättas utifrån

proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen. Det sistnämnda på grund av att en gärningsman delvis bestraffas för någonting som ligger utanför dennes egen kontroll. Således kommer gärningsmän att behandlas olika, även om deras respektive brottslighet anses vara likvärdigt klandervärda och skadliga. Huruvida sådan särbehandling och att ”statuera

47 exempel” är motiverat och försvarbart lämnar jag till läsaren att själv avgöra. Målet bör alltid vara att en nyanserad bedömning ska göras i varje enskilt fall. Tydliga riktlinjer behöver emellertid inte betyda att dessa nyanser går förlorade. Det kan dock konstateras att dagens system lämnar utrymme för en stor dos av godtycklighet och rättsosäkerhet, vilket enligt min mening inte hör hemma i en rättsstat.

48

9 Källförteckning

Litteratur

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1980/81:44 Om sänkt minimitid för fängelsestraff.

Prop. 1987/88:120 Om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning och påföljdsval m.m.). Prop. 1992/93:141 Om ändring i brottsbalken m.m.

Prop. 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. Prop. 1997/98:45 Miljöbalk.

Prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet. Prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m.

Prop. 2004/05:69 Bokföringsbrott och andra brott mot borgenärer.

Prop. 2014/15:37 Strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet.

Statens offentliga utredningar

SOU 1986:14 Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig

frigivning m.m.

SOU 1995:91 Ett reformerat straffsystem. SOU 2012:34 Nya påföljder.

Böcker

Borgeke, Martin & Heidenborg, Mari, Att bestämma påföljd för brott, 3:e uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2016.

Borgeke, Martin & Månsson, Catharina, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 6:e uppl., Jure, Stockholm, 2018.

Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 5:e uppl., Wolters Kluwer, Stockholm, 2017.

Lundberg, Konrad; Schüldt, Johan; Rother-Schirren, Teddo; Lagerstedt, Anders; Calleman, Catharina; Nordell, Per Jonas; Persson, Annina H; Radetzki, Marcus; Zila, Josef, Juridik;

49 Peczenik, Aleksander, Juridikens teori och metod, 1:a uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 1995.

Ramberg, Christina; Besher, Alexander; Carlsson, Laura; Croon, Adam; Granmar, Claes; Kleist, David; Leviner, Pernilla; Norée, Annika, Rättskällor: en introduktion till kritiskt

tänkande, 1:a uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2018.

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare: ämne, material, metod och

argumentation, 4:e uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2018.

Artiklar

Asp, Petter, ”Brottslighetens art” — kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs

uppsatser, Svensk Juristtidning, 2003, s. 136-153.

Borgeke, Martin, Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse, Svensk Juristtidning, 1999, s. 218-240.

Naarttijärvi, Markus, Kvalitativ legalitet: Ett demokratiskt perspektiv, Tidsskrift for Rettsvitenskap, 2018, s. 206-234.

Ollén, Marie-Louise, ”Artbrotten från praktisk synpunkt” — kommentarer till Anders

Perklevs artikel, Svensk Juristtidning, 2003, s. 168-172.

Perklev, Anders, Artbrotten från praktisk synpunkt, Svensk Juristtidning, 2003, s. 154-167. Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, Tidsskrift for Rettsvitenskap, 2005, s. 648- 656.

Thunberg, Malin, På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?, Svensk Juristtidning, 1999, s. 259-263.

Victor, Dag, ”Artbrotten” och de korta fängelsestraffen — teoretiska frågor, Svensk Juristtidning, 2003, s. 121-135.

Victor, Dag, ”Straffmätningsvärde” och påföljdsval, Svensk Juristtidning, 2015, s. 173-198. Von Hirsch, Andrew & Påle, Karin, Artbrott, Svensk Juristtidning, 1999, s. 241-258.

Zila, Josef, Om rättssäkerhet, Svensk Juristtidning, 1990, s. 284-305.

Rättsfallsregister

Högsta domstolen NJA 1980 s. 435 NJA 1982 s. 17 NJA 1983 s. 786 NJA 1988 s. 156 NJA 1989 s. 870 NJA 1992 s. 190

50 NJA 1994 s. 153 NJA 1996 s. 757 NJA 1997 s. 522 NJA 1998 s. 300 NJA 2000 s. 314 NJA 2001 s. 86 NJA 2001 s. 397 NJA 2001 s. 570 NJA 2001 s. 913 NJA 2002 s. 265 NJA 2003 s. 307 NJA 2004 s. 97 NJA 2006 s. 79 I NJA 2006 s. 221 NJA 2006 s. 339 NJA 2006 s. 610 NJA 2008 s. 653 NJA 2009 s. 559 NJA 2012 s. 307 NJA 2012 s. 1038 NJA 2014 s. 559 NJA 2015 s. 386 NJA 2015 s. 1008 NJA 2016 s. 540 NJA 2016 s. 553 NJA 2020 s. 216 Hovrätterna RH 2005:73 Tingsrätterna

Västerås tingsrätts dom 1996-0807, mål nr B 1516-96

Övrigt

Brottsförebyggande rådets kortanalys 3/2017, Enhetligt dömande i tingsrätter: En statistisk

analys av andelen fängelsedomar.

Lagen.nu, Legalitet. Tillgänglig: https://lagen.nu/begrepp/Legalitetsprincipen (hämtad 2021- 04-11).

In document Brottslighetens art : Artbrottens förhållande till rättssäkerhet (Page 43-50)