3. Allmänt om påföljdsbestämning
5.15 Domstolens bedömning av artvärden
Om det finns svårigheter med att finna enhetlighet kring vilka brott som utgör artbrott så kan det, om möjligt, anses vara ännu svårare att finna enhetlighet i resonemangen kring olika brotts artvärden. Detta faller sig naturligt eftersom det handlar om abstrakta värden som talar med olika styrka för att en frihetsberövande påföljd ska väljas. I vissa fall hänvisar domstolen till statistik på antalet fängelsedomar för att avgöra om brottet är ett artbrott, vilket med Martin Borgekes resonemang egentligen skulle åsyfta artvärdet.126 Emellertid saknar denna
typ av resonemang tyngd vad gäller bedömningen av de specifika gärningarna, eftersom den generaliserar samtliga brott som faller under samma rubricering. Detta medför svårigheter med att se hur domstolen bedömer artvärdet för en specifik gärning, det vill säga hur stark presumtionen för fängelse är på grund av just det brottets art. Till viss del torde svårigheterna med att finna klara riktlinjer för brottets artvärde kunna förklaras med att det till skillnad från brottets straffvärde inte kan bestämmas utifrån någon skala med konkreta värden.
Genom att studera praxis kan man vidare se att domstolen tenderar till att endast konstatera att brottslighetens art är, eller inte är, tillräckligt stark för att vid den samlade bedömningen medföra att fängelse ska ådömas. Risken finns därför att artvärdet används som en slags utfyllnad när brottets straffvärde inte ensamt motiverar ett fängelsestraff, i det fall det skulle uppfattas som stötande att välja en icke-frihetsberövande påföljd. Att resonera kring olika brotts artvärden likt en säkerhetsventil för att motverka otillfredsställande resultat och för att möjliggöra undantag från de huvudregler som annars gäller vid påföljdsbestämning tenderar dock till att framstå som godtyckligt. Man kan vidare ifrågasätta om det inte skulle gå att nå samma resultat genom att se ettårspresumtionen som uppställs i lagens förarbeten127 för brottets straffvärde som just en riktlinje och inte en definitiv gräns för när ett brotts straffvärde ska medföra en presumtion för fängelse.
I praxis kan man även se att domstolen i många fall gör kopplingen att grova brott har ett högre artvärde än samma brott av normalgraden.128 På samma sätt tycks faktorer som påverkar straffvärdet även påverka artvärdet.129 Det går emellertid inte att utröna några
riktlinjer som domstolen alltid utgår ifrån vid bestämmandet av ett visst brotts artvärde, eftersom det till stor del är omständigheter som hänför sig till det specifika brottet. Den närmsta sanningen man tycks kunna komma är således att domstolen först beaktar brottstypen som sådan på ett generellt plan med hur det brukar vara innan den går vidare för att se om omständigheterna i det enskilda fallet motiverar en annan slutsats. Vid det sistnämnda steget tycks domstolen beakta såväl brottsinterna omständigheter (29 kap. 1 § BrB) som
124 Se NJA 2002 s. 265.
125 Thunberg, M., På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?, SvJT, 1999, s. 263. 126 Se vidare under avsnitt 4.5.
127 Prop. 1987/88:120 s. 100.
128 Se exv. NJA 2002 s. 265 och NJA 2003 s. 307. 129 Se exv. NJA 2006 s. 339.
36 brottsexterna omständigheter (29 kap. 2 och 3 §§ BrB). Några konkretare riktlinjer än så för att bedöma hur högt artvärdet är verkar alltså inte gå att utröna ur dagens praxis. Detta är även ett synsätt som Martin Borgeke tycks ställa sig bakom.130
5.16 Sammanfattning av kapitlet
Att finna gemensamma nämnare för hur domstolen bedömer brottslighetens art är allt annat än en enkel uppgift. Det finns vissa återkommande argumentationslinjer som bygger på den i förarbetena givna vägledningen om att främst, men inte uteslutande, allmänprevention ska ligga bakom särbehandlingen i påföljdshänseende och att detta i sin tur kan motiveras av att brottsligheten har blivit mer utbredd eller har antagit mer elakartade former. Utöver det nyss nämnda tycks domstolen ofta återkomma till att brottsligheten är särskilt svårupptäckt. Andra argument som ofta används i praxis är att brottet innefattar ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och dess företrädare och som försämrar möjligheterna att upprätthålla systemets effektivitet, eller att brottet innefattar ett angrepp på den personliga integriteten. I övrigt tycks domstolen i många fall även beakta omständigheter som påverkar brottets straffvärde vid bedömningen av brottets art.
Ovan nämnda argument för att särbehandla brott i påföljdshänseende är dock öppna och oprecisa. Vid en närmare eftertanke kan därför i princip alla brott tänkas uppfylla ett eller flera av de uppställda kraven, eftersom alla brottstyper till exempel kan tänkas öka i omfattning under vissa perioder. På senare tid tycks domstolen dock ha intagit en mer
restriktiv ställning till att utöka institutet till att omfatta nya brottstyper utan uttryckligt stöd i förarbeten. Hur domstolen sedan ska bedöma med vilken styrka presumtionen för fängelse talar i det enskilda fallet, det vill säga hur högt artvärdet är, är om möjligt ännu svårare att finna svaret på. Svårigheterna beror på att artvärdet inte bestäms utifrån några givna kriterier och inte heller kan återges med konkreta värden. Det enligt gällande rätt korrekta sättet att möta problematiken på tycks vara att först studera brottstypen som sådan innan
omständigheterna i det enskilda fallet beaktas för att se om det finns skäl för att avvika ifrån den ”normala” bedömningen för brottstypen. Vilka skäl som ska föreligga för att avvika från normen är emellertid oklart.
130 Borgeke, M., Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse, SvJT, 1999, s. 222-224 samt
37
6 Kritik mot artbrottsinstitutet
6.1 Inledande kommentarer
Att artbrottsinstitutet till synes kan anses ha utvecklats med bristande struktur och enhetlighet framgår av föregående kapitel. Detta har medfört att åsikterna kring institutet är många och författare till artiklar och böcker på området har inte varit sena med att framföra sina egna ståndpunkter i frågan. Kapitlet avser därför att presentera frågor och åsikter, relaterade till ämnet, som har framförts i debatten. I avsnittet följer därefter en analys och till sist en kortare sammanfattning.