Artikel 12 hur förhåller sig tjänstemännen till principen om bar nets rätt att höras?

Tjänstemännen tycker att det är svårt att prata med barn. En del av de mer erfarna känner sig mer trygga med det, medan en del av de yngre tjänstemännen tycker att det är det svåraste momentet i hela asylprövningen. Centralt för diskussionen om barns rätt att höras är om barns egna skäl kommer fram i samtalet eller inte och där har tjänstemännen återigen olika erfarenheter. Den bild som framträder är att tjänstemän- nen snabbt glider över till att tala om problemet hur de ska tala med barnen.

Berit och Barbro talar om att det behövs tillräckligt med tid för att kunna ”prata med barnen på riktigt”, den tiden saknas oftast. Även Filippa och Felicia tycker att det är svårt att prata med barn. De har sällan tid att bygga upp ett förtroende hos barnet och det är oftast föräldrarna som har asylskäl så de tar barnen sist. Berit ger ett exempel på en gång då ett barn hade kommit med vuxna till Migrationsverket som inte varit dess riktiga föräldrar, och det var ingen som hade ställt frågan till barnet vilka de vuxna var. Det är en konsekvens som bristen på tid och fokus på att höra barn kan få. Enligt Filippa och Felicia är en viktig aspekt av att ändå höra barn att se till att de inte far illa. Även Annelie säger att hon främst talar med yngre barn ”lite för att kolla av att barnet mår bra överlag”. Göran och George ser samtalet med barnen bl.a. som en möj- lighet att förklara för barnet vad asylprocessen handlar om.

Camilla har inget exempel på att barns berättelser gjort någon skillnad för familjen mer än att de bekräftat föräldrarnas berättelser. Emma och Erik har inte heller några exempel på när barns berättelser gjort skillnad, utan de har fått vända sig till landin- formation i slutändan ändå. George har inte kommit på något fall då han inte trott på föräldern men där han sedan trott på barnet så att det varit avgörande för en utred- ning. Även Doris har en mer skeptisk syn på de praktiska implikationerna av barns rätt att höras. Visserligen kan de väga in det barn berättar när det gäller t.ex. könsstymp- ning och det kan då ge ”en känsla åt något håll”, men samtidigt är syftet i stort med att höra framför allt små barn otydligt enligt Doris.

Utredare: Vad tänker du är syftet med att höra barnet i stort? Doris: Nej men det är ju deras rättighet att bli hörda.

Utredare: Men om det ändå inte kommer till besluten om de till exempel är under en viss ålder?

Doris: Ja egentligen så har det inget syfte, det har bara syftet att det är deras rättighet.

Speciellt när det gäller skyddsskäl så ”blir det väldigt sällan anledning att ta in vad barnet sagt”, säger hon, utan då ”räcker det ju att vi tar upp vad föräldrarna har sagt”. Däremot i frågan om synnerligen ömmande omständigheter föreligger så är det barnet som är ”det största fokuset”. Doris hävdar att om föräldrarna inte vill att de pratar

med deras barn så kan de ”nästan utgå från att barnet inte har egna skyddsskäl”, hon fortsätter:

Doris: Om föräldrarna inte är medvetna om att det hänt barnet någonting då har det antagligen inte hänt barnet någonting. Så jag vet inte vilken situ- ation det skulle kunna vara där föräldrarna inte är medvetna om att barnet har skäl.

Detta uttalande kan jämföras med ett av fallen (Didreks) där mamman uttalar att hon vill skydda sitt barn från asylprocessen genom att inte involvera honom i familjens problem. Ett förhållningssätt liknande det Doris har framträder som problematiskt i att det inte tar hänsyn till de fall där föräldrarna försöker skydda sina barn från asylpro- cessen och därför inte tar upp aspekter av barnens livssituation som skulle kunna vara till fördel för utredningen. En sådan inställning riskerar att leda till att asylhandläggar- na brister i sin utredningsskyldighet.

Endast två av tjänstemännen har något exempel på där barns berättelse har fått avgö- rande betydelse för ett bifallsbeslut. Hanna berättar om en flicka på 6-7 år som kunde berätta hur det var att sitta i fängelset tillsammans med en förälder på ett helt annat sätt än föräldern kunde. Även Ida har ett exempel på när barnets berättelse gav asyl, men säger att det är ett undantag. Det gällde en 13-14årig flicka som berättade i över en timme och sen kom mamman in och hon kunde inte berätta om sina asylskäl, så ”då tror jag att de fick uppehållstillstånd baserat på det flickan säger därför att hon var så bra”.

Tjänstemännen problematiserar också hur de faktiskt pratar med barn på bästa sätt. Emma och Erik har fått olika besked genom åren på olika utbildningar om på vilken nivå de ska lägga sig när de talar med barn. Diana pekar på att olika åldrar på barnen påverkar mycket hur de talar med dem och vad de kan få ut av samtalet. Likt Doris så bidrar samtalen med små barn sällan något till utredningen, medan hon ”inte riktigt tänker på [15-17åringar] som barn”. Barn ”mellan 11 och 14 typ” är de svåraste bar- nen att höra, eftersom de kan vara svåra att tala med samtidigt som deras berättelser kan påverka utredningen. Jenny och Johanna ser också tendenser att det är svårare generellt att tala med barn från länder med lägre utbildningsnivå där barn ofta ”fått lära sig att vara tysta helt enkelt och inte säga något till vuxna”. Camilla sticker ut i mängden då hon har en annan utbildning än de flesta på Migrationsverket, och tidi- gare erfarenheter av att tala med barn genom exempelvis lekterapi. Hon påpekar att många som jobbat länge på Migrationsverket är mer skeptiska till att tala med barn och tycker att det många gånger räcker att tala med föräldrarna.

Kommentar: Den främsta orsaken till brister i att barn hörs uppges vara brist på tid. Många talar om att de framför hör allt yngre barn närmast som en terapeutisk åtgärd för barnet, så att barnet får information om vad som händer och tjänstemännen kan försäkra sig om att barnet inte far illa. I dessa fall verkar barn höras av formella skäl, och inte för att ta reda på egna asylskäl. Sättet som tjänstemännen talar om barninter- vjuer i asylprocessen ger också bilden av att samtalet har en terapeutisk funktion även för tjänstemännen själva i det att man genom att träffa barnen kan försäkra sig om att man gjort det som krävs, eller om man så vill ”har ryggen fri” i att ha utfört sin skyl- dighet att tala med barnet. En rimlig slutsats är att tjänstemännen inte själva fokuserar

på varför det är viktigt för barnens egen skull att få komma till tals. En av tjänstemän- nen säger uttryckligen att samtalet med barn inte har något syfte, ”det har bara syftet att det är deras rättighet”, men detta förhållningssätt genomsyrar hur flera av intervju- personerna talar om barns rätt att höras.

Två av tjänstemännen har exempel på när barns berättelser har haft en väsentlig på- verkan i utredningen. Barnets berättelse, säger de, kan eventuellt ha större tyngd i be- dömningar av om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter att bevilja up- pehållstillstånd, men ger inte något konkret exempel på detta. Förmodligen har fler än dessa två av alla de barn som tjänstemännen mött under sina år på Migrationsverket haft något att berätta som skulle kunna påverka utgången på ett avgörande sätt. 6.2.8 Vilka skillnader ser tjänstemännen mellan utlänningslagens och

barnkonventionens formulering av barnets rätt att höras?28

Under intervjun fick tjänstemännen även läsa och kommentera utlänningslagens for- mulering om rätten att höras i 1 kap. 11 § och jämföra med barnkonventionen art. 12. I det här fallet har tjänstemännen inte reflekterat eller diskuterat särskilt mycket men de är tämligen överens. Erik tycker spontant att de ”är ganska lika”. Annelie tycker att de följer barnkonventionens krav på att barn ska höras. Berit ser inte så stora skillna- der, och tycker att båda är problematiska i hur de ska bedöma ett barns ”ålder och mognad”. Diana och Doris tycker att de spontant säger samma sak men att ”den här brasklappen om det inte är olämpligt” finns i utlänningslagen som inte finns i barn- konventionen. Ida upplever att ”barnkonventionen på något sätt ger mer en form av rättighet för barnet och det känns som att utlänningslagen är mer en uppmaning till Migrationsverket”, men hon tror ändå inte att det skulle påverka hur barn hörs om barnkonventionen blev lag. Inte heller Jenny och Johanna tror att det skulle bli någon skillnad.

Helena är den enda som tänker på ett exempel där barnkonventionens ordalydelse skulle kunna göra att de faktiskt pratade med ett barn de inte pratar med nu, det gäller fall där de riskerar att skrämma upp barn. Hon tänkte som exempel på ett fall där en flicka i nioårsåldern riskerade könsstympning vid ett återvändande men där biträdet inte tyckte att hon skulle prata med flickan om detta för att inte skrämma upp henne ifall en utvisning skulle bli följden av beslutet.

Kommentar: Då ordalydelserna i utlänningslagen och barnkonventionen om barns rätt att höras är tämligen lika, bortsett från det olämplighetsrekvisit som återfinns i utlän- ningslagens formulering, så är det inte förvånande att tjänstemännen spontant inte ser någon skillnad mellan dem. Intervjusvaren visade att ingen av de intervjuade personer- na hade reflekterat över frågan tidigare, och de diskussioner som uppkom kring olämp-

28 _{Utlänningslagen 1 kap. 11 § ”När frågor om tillstånd enligt denna lag skall bedömas och ett barn}

berörs av ett beslut i ärendet skall, om det inte är olämpligt, barnet höras. Den hänsyn skall tas till det barnet har sagt som barnets ålder och mognad motiverar.”

Barnkonventionen art. 12 ”Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. …”

lighetsrekvisitet fick endast en av tjänstemännen att uttrycka att det skulle bli någon skillnad om barnkonventionen vore lag i Sverige.

6.2.9 Vilka brister ser tjänstemännen i dagens tillämpning av barnkon-