Det har ibland hävdats att själva termen “Asien” kan vara ett falskt begrepp som ger en konstlad homogenitet åt regionens mycket varierande ekonomiska och politiska geografi.
Men beteckningar betyder mindre än verkligheten bakom dem och det är verkligheten i Asien som är viktig för EU. Detta dokument handlar om länderna från Afghanistan i väster till Japan i öster, och från Kina i norr till Nya Zeeland in söder, samt allt däremellan. Det omfattar därför de länder i Sydasien, Sydostasien och Nordostasien som skulle motsvara alla vanliga definitioner på Asien (och som omfattades av 1994 års strategi). Det omfattar också för första gången Australasien – eftersom Australiens och Nya Zeelands ekonomiska och politiska band med deras grannar i norr, och deras geografiska närhet, är tillräckligt starka för att de här skall behandlas som en del av den vidsträcktare regionen Asien och Asien-Stilla havet3.
Asien i korthet4
Befolkning 3,3 miljarder BNP $7,440 miljarder CO2-utsläpp 7,4 miljarder ton (56 % av världens) (26 % av världens) (33 % av de sammanlagda utsläppen sammanlagda befolkning) sammanlagda befolkning) i världen)
Inkomst per capita Kambodja $260 Indien $450 Kina $780
Malaysia $3 400 Sydkorea $8 490 Japan $32 230
Antal människor som lever på mindre än $1 per dag 800 miljoner (66 % av världens fattiga)
Asiens andel av världshandeln 25,3 % (utvecklade Asien 14,2 %, tillväxt-Asien 11,1 %) Asiens andel av EG:s export & import 21,1 % & 31,2 % (utvecklade Asien 10,6 % & 13,0 %, tillväxt-Asien 10,5 % & 18,2 %)
EU:s export till Asien i % av EU:s BNP 2,3 %
3 Detta dokument omfattar emellertid inte vissa andra regioner eller länder som geografiskt kan betraktas som en del av ett vidare Asien och Asien-Stillahavsområde – ryska Stillahavskusten, Centralasien, utvecklingsländerna i Stillahavsområdet, inte heller länderna runt Persiska viken eller Främre Orienten.
I olika grad har alla dessa regioner eller länder betydande politiska (och ibland ekonomiska) förbindelser med Asien i dess helhet, och förståelse för dessa är en väsentlig del av förståelsen för Asien i ett vidare sammanhang. I allmänhet är dock deras intresse riktat åt annat håll och våra förbindelser med dessa länder behandlas i ett annat sammanhang.
4 Dessa uppgifter och de som återfinns under "EU i korthet" längre fram härrör från Världsbankens rapport om utvecklingen i världen 2000/2001 (befolknings- och inkomstsiffror för 1999 och utsläppssiffror för 1996) och från Eurostat (handelssiffror för år 2000).
Förutom Asiens demografiska och ekonomiska betydelse har flera av de större världsreligionerna uppstått i regionen, och dess kulturella rikedom saknar motstycke.
Regionen har också varit skådeplats för många och långvariga spänningar och konflikter (t.ex. i Kashmir, Sri Lanka, vid Afghanistans gränser, i Aceh och Mindanao, över Taiwansundet, i Sydkinesiska havet och på Koreahalvön). Flera asiatiska stater har kärnvapenkapacitet, och vissa länder fortsätter att skapa oro när det gäller spridning av massförstörelsevapen. Asien hyser också två tredjedelar av världens fattiga, med 800 miljoner människor som lever på mindre än 1 US-dollar per dag, med ständiga problem när det gäller livsmedelsförsörjning, hälsovård och tillgång till grundläggande samhällsservice i de flesta av regionens låginkomstländer, och bristen på jämlikhet är fortfarande allvarlig när det gäller inkomster och möjligheter i många medelinkomstländer. Asien har också en avgörande uppgift att fylla när det gäller att komma till rätta med miljöproblemen på global, regional och lokal nivå mot bakgrund av regionens geografiska, befolkningsmässiga och industriella tyngd, dess betydande naturtillgångar och biologiska mångfald samt den snabba ekonomiska och befolkningsmässiga förändringen i regionen. Det kan exempelvis nämnas att regionen svarar för ca 33 % av de globala CO2-utsläppen5 och frågor som rör klimatförändringar, energiförbrukning och energieffektivitet, skyddet av skogar och avrinningsområden samt den biologiska mångfalden står av nödvändighet högt på den regionala och den globala dagordningen.
De senaste årtiondena har vissa delar av Asien med hjälp av skiftande men effektiva utvecklingsstrategier upplevt en ekonomisk omvandling som förbättrat levnadsstandarden för hundratals miljoner människor (trots de senaste årens kris i Ostasien). Åtgärder för att helt och hållet komma till rätta med de sociala kostnaderna och miljökostnaderna för en så snabb förändring behöver fotfarande vidtas och Asien står inför samma globala utmaningar som Europa – vare sig det gäller ekonomisk osäkerhet, miljöförstöring, AIDS-plågan eller gränsöverskridande brottslighet. Ändå har Asien också dragit nytta av de möjligheter globaliseringen erbjuder och många länder i regionen har visat sin förmåga att tillfullo utnyttja dessa möjligheter.
Det finns också en mycket stor mångfald i Asien. I regionen återfinns tre av de fem till folkmängden största länderna i världen (Kina, Indien och Indonesien), och några av de minsta (Brunei, Bhutan och Maldiverna) - samt två länder med den största respektive den minsta befolkningstätheten i världen (Singapore respektive Mongoliet). Där finns några av världens rikaste länder (Japan, Singapore, Australien), och några av de fattigaste (från Afghanistan till Nordkorea)6. Regionens kulturella och religiösa mångfald är oerhört rik och avspeglar de historiska civilisationerna i Sydasien, Sydostasien, Kina, Japan och Korea, och även Australasiens mångsidiga kulturarv. Denna mångfald kan dock också ge upphov till spänningar, med akuta etniska eller religiösa klyftor som hotar att slita sönder samhällsstrukturen i en del länder. Det finns också en omfattande politisk mångfald i Asien, med Indonesien som först nyligen kommit ut ur en lång period av “styrd demokrati”, och andra länder som ännu lyder under militära eller teokratiska diktaturer. Man bör inte heller
5 1996 svarade Asien i sin helhet för ca 33 % av de globala CO2-utsläppen (jämfört med 23 % för USA och 14 % för EU). De fem största industriländerna eller länder som håller på att industrialiseras (Kina, Japan, Indien; Sydkorea och Australien) svarade för 85 % av den sammanlagda mängden för Asien.
6 FN har klassat åtta asiatiska länder som ”minst utvecklade länder” (Least Developed Countries, LDC):
Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Maldiverna, Nepal, Burma/Myanmar, Kambodja och Laos (förutom
glömma bort den betydande mångfalden (etnisk, social eller kulturell) inom vissa länder i regionen som Indien, Kina, Indonesien, Filippinerna och Burma/Myanmar.
Sedan 1994 års strategi skrevs har Asien förändrats avsevärt, såväl ekonomiskt som politiskt.
Den växande ekonomiska optimism som hade kännetecknat Ostasien under flera decennier fick sig en hård törn av den finansiella och ekonomiska kris som uppstod 1997. Krisen började med ett finansiellt sammanbrott i Thailand och spred sig snabbt över hela regionen.
Över större delen av Ostasien låg upphovet till krisen såväl i inre problem med styrningen av finanser och företag, skuldhantering och demokratisk ansvarighet som i yttre problem som hade att göra med cyklisk efterfrågan på viktiga exportvaror, och i kortfristiga kapitalflödens rörlighet och flyktighet. Både de sociala och de politiska effekterna av krisen har varit omfattande, vilket lett till att flera regeringar i regionen har fallit och särskilt Indonesien har upplevt mycket allvarliga ekonomiska och sociala spänningar.
En relativt snabb ekonomisk återhämtning har bekräftat den underliggande ekonomiska dynamiken i Ostasiens tillväxtekonomier. Europas eget bidrag till denna återhämtning, särskilt genom att hålla våra marknader öppna och bygga på den “handels- och investeringsutfästelse” som gjordes vid det andra ASEM-toppmötet i London i april 1998, har haft avgörande betydelse. De förändringar i handelsflödena som orsakades av krisen innebar att EU:s handelsunderskott med Asien steg från 13,3 miljarder euro 1996 till 121,5 miljarder euro år 20007. Likväl har krisen understrukit det tvingande behovet för alla berörda länder (Japan såväl som Kina och andra tillväxtekonomier i regionen8) att fortsätta med en långsiktig reformagenda i den finansiella sektorn, företagssektorn och inom socialpolitiken9. I Sydasien och särskilt i Indien har nyligen genomförda reformer gynnat ekonomin och gett stöd åt en blygsam men regelbunden tillväxttakt. Sådana reformer måste fortsätta och spridas mera allmänt över regionen för att dessa länder helt skall kunna utnyttja de handels- och investeringsmöjligheter som står till deras förfogande.
Den politiska scenen i Asien har också förändrats avsevärt under senare år. På subkontinenten har de pågående spänningarna mellan Indien och Pakistan om Kashmir nu fått en kärnvapensdimension. I Sydostasien har den politiska omställningen och den ekonomiska krisen i Indonesien medverkat till att lägga grunden för demokratisering och förbättrat styre, men också till att öka trycket på ytterområdena, vilket kan hota landets integritet. Asean har utvidgat sitt medlemsantal till att innefatta Burma/Myanmar, Kambodja och Laos, medan Östtimor, som håller på att bli en oberoende stat, inom kort kan ansöka om att bli Aseans elfte medlem. I Nordostasien har president Kim Dae Jungs “solskenspolitik” medfört en betydande förändring av utsikterna till fred på Koreahalvön medan Kina fortsätter att genomföra sina interna ekonomiska och sociala reformer och att utöva ett ökande ekonomiskt
7 År 2000 hade EU ett handelsunderskott på totalt 86,9 miljarder euro, sammansatt av ett underskott på 121,5 miljarder euro i handeln med Asien (plus 26,7 miljarder euro med OSS, 4,9 miljarder euro med AVS-länderna och 1,0 miljard euro med Syd- och Centralamerika), och ett överskott på 67,2 miljarder euro i handeln med världen i övrigt.
8 Den fortsatta lågkonjunkturen i Japan har gjort att landet inte kunnat spela sin traditionella roll som motor genom att ta emot export från andra delar av regionen, en roll som åtminstone för tillfället till stor del har tagits över av EU och USA.
9 I det sammanhanget har EU också lämnat ett betydande bidrag i form av politisk rådgivning efter krisen i Asien, särskilt via ASEM:s förvaltningsfond och det europeiska nätverket av finansexperter (EFEX).
och politiskt inflytande över regionen och blir mera självsäkert i hävdandet av sina regionala och globala intressen.
Under senare delen av 1990-talet har även insatserna för att skapa dialog och samarbete ökat markant på det regionala planet, särskilt i Ostasien, genom att dialogen “Asean plus 3”
tillkommit (och att Ostasien tidigare engagerat sig i ASEM), genom en gradvis förstärkning av ASEAN Regional Forum (ARF) som ett förtroendeskapande forum, och genom ökade tecken på en starkare känsla av östasiatisk identitet (kanske till stor del påverkad av gemensamma erfarenheter under finanskrisen). Samtidigt verkar Asean självt ha förlorat något av sin drivkraft under senare år, vilket dels avspeglas av Indonesiens bekymmer med interna problem, dels de grundläggande svårigheterna i vissa av de frågor Asean har ställts inför (t.ex. att fullborda Asean Free Trade Area (AFTA), komma till rätta med finanskrisen och ta upp tre nya medlemmar). I Sydasien, som i många avseenden fortsätter att skilja sig från regionen i övrigt, erbjuder Sydasiatiska sammanslutningen för regionalt samarbete (South Asian Association for Regional Cooperation, SAARC) möjlighet till ett brett regionalt samarbete med olika syften, även om politiska spänningar fortsätter att hindra inrättandet av ett föreslaget “sydasiatiskt frihandelsområde”, ett väsentligt steg mot en inplacering av regionen i den internationella ekonomiska miljön.
2.2. Europa
Europa har en total ekonomisk tyngd av samma storleksordning som Asiens, men den delas av en betydligt mindre och rikare befolkning. Europa, liksom Asien, drar fördel av en rik mångfald av kulturella och språkliga traditioner, men vårt gemensamma arv (av konflikter såväl som samarbete) har fått oss att genomföra den mest långtgående regionala integrationen i världen, med en inre marknad som förenar det europeiska ekonomiska området, och sedan 1999 en gemensam valuta av global betydelse. Denna integration har också gjort det möjligt för oss att njuta mer än 50 år av inre fred och att nu förbereda återföreningen av ett vidare Europa som tidigare delades av ideologier. Under 1990-talet inträffade emellertid också vid unionens gränser en serie etniska konflikter vilka krävde många liv och vilka utgör det allvarligaste hotet mot Europas fred och säkerhet sedan det kalla krigets slut.
EU i korthet
EU 15 Befolkning 375 miljoner BNP $8,213 miljarder CO2-utsläpp 3,1 miljarder ton (6 % av världens ((28 % av världen) (14 % av de sammanlagda utsläppen sammanlagda befolkning) sammanlagda befolkning) i världen)
Kandidatländer Befolkning 168 miljoner BNP $556 miljarder CO2-utsläpp 1,0 miljarder ton EU +Befolkning 544 miljoner BNP $8,769 miljarder CO2-utsläpp 4,1 miljarder ton
kandidatländer (9 % av världens) (30 % av världens) (18 % av de sammanlagda sammanlagda befolkning) sammanlagda befolkning) ( utsläppen i världen)
Inkomst per capita EU 15 $21 877 Kandidatländer $ 3 306 EU + kandidatländer $16 131
EU 15, andel av världshandeln
Handeln inom EU 23,3 % EU:s yttre handel 14,4 % EU:s totala handel 37,7 %
Europa har i sig genomgått betydande förändringar under senare år. Tillkomsten av Europeiska unionen genom Maastrichtfördraget 1992 sammanföll med fullbordandet av den inre marknaden vilken lanserades under 1980-talet. Sedan dess har en fullständig ekonomisk och monetär union omfattande flertalet av våra medlemsstater skapats genom att euron lanserades 1999 och att en stor ny världsvaluta skapades. EU:s ekonomiska resultat har också förbättrats i hög grad under senare år, med en stadig, om än måttlig ekonomisk tillväxt och låg inflation, som avspeglar dels en ny anda av liberalisering och förnyelse i det europeiska näringslivet, dels den ekonomiska och monetära disciplin som krävs för en penningpolitisk integration (och även föresatsen att dra nytta av de möjligheter som det framväxande kunskapssamhället erbjuder). Med sin stabila makroekonomiska grund och de strukturreformer som pågår kommer EU och dess medlemsstater att utgöra en betydelsefull stomme för tillväxt och stabilitet i den globala ekonomin.
Förberedelserna är för närvarande i full gång inför utvidgningen av unionen från och med 2003 och så småningom med sikte på en europeisk union med upp till tjugoåtta medlemmar och med en befolkning av 544 miljoner. EU:s yttre förbindelser har också fått ny form som en följd av Maastricht- och Amsterdamfördragen i och med att en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik skapades år 1993 (och förstärktes från år 1999 genom att en europeisk säkerhets- och försvarspolitik tillkom), och genom att vikten av rättsliga och inrikes frågor i våra yttre förbindelser ökat (både inom den första och den tredje pelaren). Nicefördraget kommer, när det ratificerats, att ytterligare stärka EU:s institutioner och bereda vägen för en utvidgning. Även kommissionen har genomgått stora förändringar under senare år genom att våra prioriteringar och resurser omorienterats och genom den omfattande reform av förvaltningen av vårt bistånd till tredjeland som pågår.
2.3 Det globala sammanhanget
Det har skett en utveckling i Asien och Europa liksom i det globala sammanhang vi verkar inom. “Globaliseringen” som sådan är knappast något nytt fenomen, utan organisationen av världsekonomin undergick snabba och långtgående förändringar även under 1700- och 1800-talen. Det nya under senare år är den hastighet med vilken händelserna i en del av världen påverkar förhållandena i en annan, och intensiteten i vårt ömsesidiga ekonomiska, politiska och sociala beroende. Den östasiatiska krisen kan ha fått länderna i regionen att inse sitt beroende av internationella kapitalflöden och har återigen understrukit betydelsen av internationell handel som motor för tillväxt och återhämtning. Europa lyder emellertid också under samma marknadsdiscipliner och får inte vara mindre vaksamt på behovet av sunda styrelseformer i finans- och företagssektorn eller på den väsentliga betydelsen av en lyhörd och ekonomiskt överkomlig socialpolitik.
Detta ökande ömsesidiga globala beroende för också med sig ett ökande globalt ansvar. EU och dess samarbetsparter i Asien har ett gemensamt intresse av att främja fred och säkerhet på global nivå, att stärka FN:s effektivitet och att ta itu med globala miljöproblem. Det ligger också i vårt gemensamma intresse att angripa “globaliseringens avigsida”, dvs. att bekämpa gränsöverskridande brottslighet (bl.a. handel med kvinnor och barn, smuggling av illegala invandrare, narkotikahandel och penningtvätt) och terrorism, samt att ta itu med globala hemsökelser som fattigdom och epidemiska sjukdomar. Särskilt HIV/AIDS sprider sig snabbt i delar av Asien, med potentiellt allvarliga ekonomiska följder förutom de fruktansvärda kostnaderna i form av dödsfall.
Globaliseringen skapar givetvis såväl möjligheter som utmaningar. Många asiatiska länder, särskilt i Ostasien, har under flera årtionden i hög grad gynnats av en kraftig tillväxt, ledd av
export och utländska investeringar (den östasiatiska krisen var sannolikt bara en tillfällig korrigering av denna process). Europas egen historiska tillväxt, som är långsammare och mognare än Asiens, har även den varit starkt beroende av utrikeshandel och utländska investeringar och av framgången i det öppna och regelbaserade multilaterala handelssystem som inrättats genom GATT och numera WTO.
Det är av största intresse för båda regionerna att detta system fortsätter att stärkas och i synnerhet att en ny multilateral runda av handelsförhandlingar snarast inleds. Genomförandet av dessa förhandlingar med utgångspunkt från en allsidig dagordning, som bl.a. innefattar sådana nyckelfrågor som investeringar och konkurrens, kommer att få avgörande betydelse för att tillväxten i Asien på nytt skall kunna stimuleras i efterdyningarna av finanskrisen och i synnerhet för att ett ökat flöde av utländska direktinvesteringar skall kunna uppmuntras. Det är ännu viktigare för de fattigare länderna i Asien att det multilaterala handelssystemet stärks, eftersom dessa skulle förlora mest på en eventuell förskjutning av tonvikten från multilaterala mot plurilaterala eller bilaterala handelsordningar - i synnerhet om sådana ordningar visar sig vara mera avledande än nyskapande för handeln eller om de fattigaste länderna helt enkelt lämnas utanför.
Det kommer därför att vara av gemensamt intresse för EU och dess samarbetsparter i Asien att verka för en ytterligare förstärkning av WTO och för en fortsatt minskning av såväl tariffära som icke-tariffära handelshinder världen över. En framgångsrik integration av Kina i WTO kommer att bli avgörande i detta avseende. Samtidigt kommer det att bli väsentligt för regionens utvecklingsländer (i minst lika hög grad som för de utvecklade länderna) att skapa en sund politisk ram för att maximera de möjligheter globaliseringen erbjuder. Annars finns det risk för att de 800 miljoner människor som lever under fattigdomsstrecket i Asien kommer att marginaliseras ännu mera.
Det ligger likaså i vårt gemensamma intresse att EU och dess samarbetsparter i Asien samverkar för att skärpa de globala insatserna när det gäller klimatförändringar, och industriländerna och de länder som håller på att industrialiseras (särskilt Japan, Kina och Indien) har en central uppgift att fylla när det gäller att föra den globala dagordningen på miljöområdet framåt. Det måste erkännas att de större länderna i Asien redan vidtar betydande åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, till och med utan formella åtaganden om minskningar eller begränsningar enligt Kyoto-protokollet. EU bör, tillsammans med andra industriländer, fortsätta stödja dessa insatser vid behov genom tekniköverföringar och liknande stöd. Fortsatta insatser för att åstadkomma ett övergripande globalt åtagande att bekämpa klimatförändringar kommer att ha avgörande betydelse för att kommande generationers intressen i såväl våra regioner som runtom i världen skall kunna tillvaratas.
Informationen har också blivit global under 1990-talet genom Internet och e-post. De fulla effekterna av denna informationsrevolution har ännu inte förverkligats, men de möjligheter den erbjuder till direkt och omedelbar kontakt håller redan på att förvandla våra förbindelser med även de mest avlägsna regionerna i världen. Tillgången till information kommer att bli en avgörande faktor för varje samhälles förmåga att reagera inför dessa nya möjligheter och överbryggningen av den “digitala klyftan”, både inom och mellan våra samhällen, kommer att få helt avgörande betydelse i detta sammanhang.
3. FÖRBINDELSERNA MELLAN EU OCH LÄNDERNA I ASIEN: EN