Att accepteras som musiker

[…] de hävde öl och drog snuskiga skämt och alla tittade på mig och såg rädda ut – »åh, nej, vad händer nu?» och jag, jag kom aldrig in i gänget. Även om vi skulle spela musik så var det mycket runt omkring som jag inte passade in i.

Bella berättar om hennes upplevelse av att spela som enda tjej i ett band med endast killar. Liknande erfarenhet av att inte passa in, inte komma in, har Cecilia som berättar om sin tid som aspirerande musiker:

Jaa, jag minns i högstadiet att killarna hade sina band och det var svårt att komma in liksom. I det gänget. Det var ju bara killar som spelade. Där hade man kanske kunnat utvecklas lite mer. Från början liksom. Spelat i lite mer band. Det känns som att det var lite könsrelaterat. Jag tycker nog inte att jag var nåt sämre än någon annan.

Att vara kvinna och spela trummor innebär på många sätt att lämnas utanför – antingen som Cecilia att en inte alls får plats i det manliga rummet, eller som Bella som ges plats men som istället förväntas vara något som hon inte är. Alternativet för dem båda blev att starta så kallade »tjejband» – ett uttryck som alla respondenter använde, men som alla hoppades någon gång skulle förpassas till det förflutna.

Men inte heller som trummis i ett band med endast kvinnor blev livet som kvinnlig musiker problemfritt. Cecilia berättar själv om det band som hon var med i:

[…] det fanns folk som störde sig på det. Och det tror jag bara har att göra med att vi var tjejer. För, du vet, det finns ju miljarders killband som är så, men det är det ju ingen som tänker på. Men bara för att vi var tjejer och var med i tävlingar och vann och sen var det det vi pratade om mest. Och vi var alltid med varandra och så. Jag tror att folk störde sig lite på det, och att det inte hade varit så om vi hade varit killar.

Bella berättar en liknande historia om det band som hon spelade i:

Sen, jag startade upp ett band där vi bara var tjejer, men vi fick asmycket skit. Och speciellt om vi var på nybörjarnivå som band så fick vi dels jättemycket uppmärksamhet. Och eeh. Bland killgänget då så blev vi helt ratade.

Anna vill däremot inte kännas vid att det varit några problem att vara kvinnlig trummis på samma sätt som Bella och Cecilia berättar men när hon får frågan om hon tror att hennes musikkarriär hade sett annorlunda ut om hon varit man så svarar hon:

Aaah, jag vet inte. Men kanske att man liksom... nä, jag kan inte komma på nåt... svår fråga. Men det är lättare att hitta liksom andra manliga musiker som spelar trummor eller afroinstrument generellt. Om jag skulle vara tjej och skulle vilja starta ett band med enbart tjejer så får jag ju verkligen anstränga mig. Men inte på samma sätt om jag varit kille. Då hade jag haft mer valmöjligheter. Jo, men, vill ni spela? Då kan jag välja fritt. Istället för att liksom leta så.

Det hon här ger uttryck för är alltså att »tjejband» kanske ändå är något som fortfarande behövs. Liksom både Bella och Cecilia erkänner hon alltså att det kanske hade varit lättare att spela i ett band med endast tjejer.

Känslan av att befinna sig mitt i ett manligt område finns dock inte endast bland deras medmusikanter utan som Cecilia beskriver nedan finns det även i andra rum där musiker samlas:

Och till exempel om jag ska gå in på en musikaffär har jag känt nån gång, det kanske inte ens behöver vara nåt trum, utan kan vara vilket teknologiskt som helst så känner jag att de dumförklarar en. Även Bayton (1997) skriver om detta fenomen i sin studie om kvinnliga elgitarrister:

Guitar shops are also 'male' terrain: they rarely employ women as assistants, and the customers are overwhelmingly male. Thus boys tend to feel more at home there. In any of these shops you can observe the assertive way in which young men try out the equipment, playing the beginning of a few well known songs time and again, loudly and confidently, even though these few bars may encompass the sum of their total musical knowledge. In contrast, nearly every one of my interviewees said that guitar shops felt like alien territory. (Bayton 1997 s. 41)

Männen behöver alltså inte ens vara bra eller ha den musikaliska mognaden som behövs för situationen för att passera som potentiella musiker och kunder i en musikaffär. Vilket är i direkt motsats till vad alla kvinnor i Baytons studie kände.

Vad ovanstående visar är alltså att även kvinnor i grupp nedvärderas när det försöker ge sig in på männens domän. För att accepteras som musiker och kunna spela med likasinnade

så var de kvinnliga trummisarna tvungna att söka sig till andra kvinnor – de var tvungna att hitta ett eget rum där män (eller rättare sagt, manlighet) inte existerade. Att detta rum har varit viktigt går inte minst att läsa in i alla de tre kvinnliga trummisarnas berättelser ovan. Detta betyder dock inte att de separata rummen är en lösning på problemet. Alla de intervjuade kvinnorna, men även männen, ger uttryck för att det kanske kan vara en del på vägen. Ett sätt att stärka kvinnors självförtroende. Målet är dock, som vid alla separa- tistiska forum, att de inte längre ska behövas.