Trumset och slagverk

Är det någon skillnad på trummor och trummor? På trumset och slagverk? De tillhör ju trots allt samma instrumentfamilj. Men kanske är det så att det, när det gäller trummor och slagverk, inte är så att det är instrumentens klang som spelar störst roll vid ett instrument- val såsom bland annat Fortney m.fl. (1993) beskriver, utan hur instrumenten används. Många av de instrument som används av slagverkare används ju även av trummisar och vice versa. Bella förklarar några av hennes känslor gentemot slagverket:

Det är mer fokus på att man är tjej om man är trummis. Mer fokus på det. Och mer fokus på spelet nu, upplever jag i alla fall, när jag spelar slagverk. [Jag har bara] gått med killar på skolor och sånt […] [men ändå] på nåt sätt så har jag mer kommit in i gänget och det har inte riktigt varit samma machokultur [som när jag spelade trumset] och jag kunde vara med att leda utan att det var något konstigt. […] [D]är känns det mycket mer som en konstform medan trumset känns macho.

Jämställdhetskulturen inom den klassiska musiken verkar alltså, enligt Bellas erfarenheter, ha kommit längre än bland det som kallas för afromusik (pop, rock, jazz, latin, med mera). Detta är dock något som förändrats över tid och trumläraren berättar bland annat att när han studerade på musikhögskolan fanns det endast en tjej i Sverige på högskolenivå som studerade slagverk som han kände till. Han berättar vidare angående kvinnors och mäns olika spelstil att:

[…] jag kan få för mig att tjejer oftare har ett mjukare uttryckssätt medan killar ofta har ett brutalt uttryckssätt. Eller brutalt. Det ena kan bli klumpigt och det andra kan bli för snällt. Men jag tror att kombinationen kan ofta vara vinnande om man pratar musik. Och som i en symfoniorkester eller i en kammarorkester, det kan vara en väldigt vinnande kombination. Och även i ett band. Och de här två tjejerna som jag har haft här på musikhögskolan. Den ena – otroligt bra sväng och liksom lekfullhet Den andra – bättre time:ing än jag hört på länge. Alltså jag tror inte att jag har haft någon som har haft

så bra time:ing som henne. Men de är ju... de här två, de är ju glada och snälla. Kanske lite för snälla i den här grabbiga. Alltså om man nu pratar rocksammanhang.

Passar då kvinnor bättre in i sammanhang som inte har den här »grabbiga», »brutala» atmosfären? Bland de intervjuade männen blev detta också ett diskussionsämne och Christian nämner att han:

[…] har någon vag tanke om att det är väl ändå inte riktigt lika ovanligt om man tittar på klassiskt slagverk. Där finns det väl fler kvinnor än det finns på trumset? […] Och det är ju lite finlir på sätt och vis kanske. Det känns som att rockinstrumenten har blivit manligt forum på nåt vis.

Trumläraren utvecklar det hela genom att även involvera percussion i samtalet:

Det känns som om percussion har blivit lite en sån grej där tjejer har fått lite mera... ah känner att de liksom trivs och funkar. Jag vet inte om det har att göra med att de inte har den chefsrollen.

Bella nämner i och för sig att hon kan leda utan att det känns konstigt på ett helt annat sätt när hon spelar slagverk än när hon spelar trumset, men att leda som slagverkare och att leda som trummis är två vitt skilda saker. Trumläraren nämner till exempel vid ett tillfälle att för att leda ett band som trummis så måste en nästan ha en diktatorsroll. Han fortsätter:

Det kan bli ett hårt uttryckssätt på trumset. Det kräver fysik i vissa musikstilar. Det kräver en hård attityd, eller vad man ska säga. Och man ska dessutom som trummis i vissa sammanhang gärna vara lite den som bestämmer. […] det är möjligt att killar är mer bekväma i den situationen. […] Och tjejerna är lite mera sociala och mjuka och känner in.

Att spela klassiskt slagverk eller percussion kräver inte denna diktatorroll, hårda attityd eller att vara den som bestämmer, utan det handlar mer om time:ing och finess. Kan det då vara som trumläraren säger, att kvinnor trivs bättre i roller där de inte behöver ha »chefs- rollen»? Minns Baytons (1997 s. 39) ord om att »[l]ead guitarist are made, not born». Anledningen till att det finns så få kvinnliga elgitarrister att de helt enkelt vuxit upp i tron om att de inte kan spela. Det går inte att låta bli att dra paralleller till hur trumsetet och de kvinnor som spelar detta instrument framställs och behandlas i samhället. Det är även intressant att lägga märke till att även här, likt under 5.3 Trummisar och tjejtrummisar, är män som beskriver hur män och framför allt kvinnor som grupp är. När Bella pratar om att spela slagverk kontra att spela trumset så beskriver hon istället mer om det sociala klimatet överlag.

teorier om manlig dominans att kvinnlighet inte är:

[…] något absolut utan utvecklas i samspelet mellan män och kvinnor i vårt samhälle. Haavind menar att det ser ut som om detta sociala förhållande har förändrats från öppet försvarat och rättfärdigat till ett dolt dominansförhållande. Kvinnlighet är en social värdering av en kvinnas sätt att förhålla sig till sin omgivning som kvinna. Kvinnor bestämmer inte själva när och i vilken grad deras kön har

betydelse för hur de uppfattas och bedöms som personer [förf. kurs.]. (Friberg 1990 s. 85)

Haavinds ord fångar passande nog de meningar med vilka de kvinnliga trummisarna har beskrivits. Friberg fortsätter:

Kvinnligheten kan vara både positiv och negativ. Eftersom könstillhörigheten är en viktig del av identiteten söker både män och kvinnor få en positiv bekräftelse på sitt kön i deras inbördes samspel. Den positiva kvinnligheten i vårt samhälle med dess egalitära ideologi bidrar till att kvinnor försöker dölja ojämlika och förtryckande relationer. Det är ett samspel mellan man och kvinna, där kvinnan accepterar underkastelsen och vinsten är den personliga bekräftelsen. Positiv kvinnlighet är därför detsamma som en dold underordning, att få det som är ojämlikt att se likvärdigt ut. I det positiva kvinnliga och det positiva manliga samspelet framstår det kvinnliga och manliga som positiva egenskaper hos de involverade personerna. Kvinnors kvinnlighet värderas alltså efter på vilket sätt de underordnar sig män. (Friberg 1990 s. 85f)

Är det då så att det som Bella beskriver är just detta? Hon har gjort intrång på en annan mark, en arena som i sig självt är mjukare än populärmusikens, och tar här plats. Hon, liksom de manliga trummisarna och trumläraren anser att, eller beskriver i alla fall en verklighet där kvinnor passar bättre i en icke-dominant roll. Bella beskriver det fortfarande som att det finns en viss machokultur och att begreppet »bra för att vara tjej» fortfarande existerar – men inte lika mycket. Hon trivs bättre – så pass att hon helt bytte huvud- instrument. Minns att Bella på ett mer öppet sätt talade om det sociala klimatet överlag när hon diskuterade slagverksvärlden (och även många erfarenheter även från trumsets- spelandet). Hon trivdes inte med att spela trumset och gick därför över till att spela den mjukare (mindre, om än fortfarande, manligt kodade) instrumentgruppen slagverk. Här beskriver hon själv ett socialt klimat som verkar mer jämlikt än i »trumsetsvärlden». Men enligt Haavinds teori är Bella fast i ett system av manlig dominans. Hon är fast i en dold underordning – en könsmaktsordning, men har nu gått från att öppet utmana normerna som kvinnlig trummis till att acceptera underkastelsen och på så sätt vunnit personlig bekräftelse. Bellas värde som kvinnlig slagverkare värderas alltså efter på vilket sätt hon underordnar sig sina manliga spelkamrater.