Killar har inte kjol – tjejer spelar inte trummor. Alltså det var en väldigt grov... Men alltså... Det blir en sorts. Men vi är så vana vid att. Men det börjar smyga med nån tjej som spelar piano här och var. Kanske nån basist. Men gitarr och trumset, det känns ändå som att det är de sista bastionerna... (Trumläraren)
Är det så att trumset är den sista musikaliska arenan för kvinnor att erövra? Ja, kanske. Jag har i föregående kapitel summerat, utvecklat och analyserat några av de viktigaste argumenten som respondenterna gav för orsak till att det finns så få trummisar, och med dem i ryggen är det inte omöjligt att det är så.
Kapitlet började med att gå igenom den statistik som samlats in från musikhögskolorna och här kom jag fram till främst två saker. Den första är hur få kvinnliga trummisar som kommer in på musikhögskolorna. Mellan år 2009 och 2013 har det antagits tre kvinnor på de fyra musikhögskolor som är med i undersökningen.7 Konstaterat är även att sökration,
baserat på material från Högskolan för scen och musik i Göteborg samt Musikhögskolan i Örebro, är någonstans mellan 7:1 och 20:1. Det går alltså som minst sju män per sökande kvinna. Troligtvis ligger dock siffran närmre 20:1 även om det inte går att definitivt säkerställa något med det underlag som kommit in. Även om detta egentligen inte säger någonting om hur många kvinnliga trummisar det finns i samhället utan endast är en indikator på hur många kvinnor som kan tänka sig att försöka försörja sig som musiker/trumlärare/ musiklärare med trumset som huvudinstrument så kan en anta att ju fler kvinnliga trummisar det hade funnits desto fler kvinnliga trummisar hade sökt.
När trumläraren alltså säger att: »[d]et känns som att från ha varit nattsvart så har det i alla fall blivit bara mörker nu» så ligger det nog någonting i det. Även om han under sina dryga trettio år som lärare haft färre än tio tjejer som spelat trummor som huvudinstrument så har han ändå märkt att de så sakteligen blivit fler. En egen erfarenhet av hur få kvinnliga trummisar det finns fick jag själv ta del av när jag skulle söka trummisar som jag kunde intervjua till den här uppsatsen. De tre jag fann som gick eller hade gått på musikhögskola var de enda jag stötte på, och även de tog tid att få fatt på.
Det diskuterades vidare hur det kom sig att de olika respondenterna började att spela just trumset. Likt beskrivet av Fortney m.fl. (1993) så verkar även respondenternas val att 7 Gäller för musikerlinjer där trumset kan innehas som huvudinstrument på Kungliga musikhögskolan i
Stockholm, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet, Musikhögskolan i Malmö samt för både musikerlinjen och lärarlinjen på Örebro musikhögskola.
spela trumset handla om instrumentets ljud och funktion. Att könskodningen av instrumentet spelat in i kvinnornas instrumentval ville de dock inte kännas vid. Däremot diskuterade de det gärna när det gällde andra kvinnor. De talade om fastnaglade normer och gamla traditioner, men när de själva skulle beskriva varför de började spela trummor så handlade det i två fall om att de hade mycket energi när de var små och därför till slut hittade trummorna. Den tredje kvinnan beskriver däremot sin trumspelande moster som den som övertalade henne att välja trummor framför det mer kvinnligt kodade klarinett. I detta fall är det alltså omöjligt att komma ifrån det faktum att kön spelade roll – och här i form av en förebild.
Förebilder beskrivs i den tidigare forskningen och framför allt av samtliga respondenter som en viktig del för att få fler kvinnor att spela trummor. Men som kortfattat nämndes i analysen så blir det hela ett cirkelresonemang om en endast ser detta som problemet. Att skapa förebilder utan att först skapa kvinnliga trummisar som kan bli dessa förebilder för att skapa kvinnliga trummisar är omöjligt. Därför krävs det att en även tittar på andra saker. Att det finns få kvinnor som spelar trummor är fastlagt, men hur inspirerades de som faktiskt spelar? Vad fick dem att välja trumsetet? I det stora perspektivet är dock frågan felställd och en borde istället fråga sig varför kvinnor väljer att inte spela trumset? Den linje som denna studie drivit är den om könens isärhållande och den manliga normens primat tillsammans med hur olika typer av stereotyper påverkar varandra för att könsmaktsordningen ska hållas intakt och inte släppa in kvinnor på männens arena.
Detta diskuterades bland annat i termer av trummisar och tjejtrummisar; hur kvinnor och män genom denna språkliga diskurs redan här delats in i ett A-lag och ett B-lag. Utifrån Hirdmans (SOU 1990:44) begrepp om normavvikare beskrevs även två av de kvinnliga trummisarnas erfarenheter av hur tjejer ska kunna saker utan att ens ha provat samt att killar, mycket mer än tjejer, vågar spela ut och ta för sig. Killarna har inget att förlora även om det skulle vara så att de inte alls kan spela trummor medan tjejerna inte vill avvika från den norm som säger att tjejer inte ska ta för sig. Trummor är per definition ett instrument som tar för sig – ett väldigt ledande instrument och har i och med det även blivit väldigt manligt kodat.
Under samma tema diskuterades termen »bra för att vara tjej» som även det får ses som en del i en språklig diskurs för att hålla män och kvinnor separerade – och framför allt för
att (medvetet eller omedvetet) nedvärdera kvinnors arbete. I samma anda fortsätter diskussionen om det finns några skillnader män och kvinnor emellan, och speciellt om detta manifesterar sig i deras spelstil. Intressantast i denna diskussion är att det är männen, de som redan äger arenan, som hittar skillnader och sedan även använder kvinnligt kodade ord såsom »mjuk», »social» och »snäll» som negativa egenskaper för en trummis att inneha. Detta leder bland annat till att den deskriptiva könsstereotyp som säger att män är hårda och högljudda medan kvinnor är mjuka och tysta får ännu större fäste.
Att diskutera ovanstående stereotyp utifrån vilken del av slagverksfamiljen en spelar är även det väldigt intressant då det visade sig att slagverk och percussion är, endast utifrån beskrivningen ovan, mer lämpad för kvinnor än trumset där en måste agera ledare och ta kommandot på ett helt annat sätt. Detta bland annat utifrån antaganden om att kvinnor inte kan agera ledare eller att slagverk är mer »finlir» och därmed bättre passar kvinnor.
I samband med detta diskuterades även kort Haavinds teorier om positiv kvinnlighet där detta beskrivs som »detsamma som en dold underordning, att få det som är ojämlikt att se likvärdigt ut» (Friberg 1990 s. 85f). Det fastslås här att trummisarnas syn på den klassiska världen som mer jämlik troligtvis istället handlar om att här har kvinnorna kastat av sig sina normbrytarkläder som kvinnliga trummisar och istället inordnat sig i ledet. De har accepterat underkastelsen och på så sätt vunnit personlig bekräftelse.
När kvinnorna istället fortsätter som normbrytare och blir bättre än männen kan, som trumläraren berättade i sin historia om bruksensemblerna, manligheten krisa och köns- maktsordningen störas. Detta diskuteras även i hur media upprätthåller normerna och hur trumtidningar, likt många andra tidningar inom manligt kodade områden, är extremt homo- gena. Manliga trummisar vill i första hand inte läsa om andra trummisar – de vill i första hand läsa om andra män. Detta är alltså tidningar som säger sig vara till för alla, men verkar anse att jämställdhet, för läsarens (som antagligen är en man) och för vinstens skull, inte är något att satsa på. Tom Tom Magazine diskuterades därefter kort som en motpol till den mansdominerade trumtidningsbranschen med sin nisch om att vara en tidning för kvinnor om kvinnor.
Analysens sista rubrik behandlar separatism och hur och om det är nödvändigt för att få kvinnor att ta sig in på manliga arenor. Det konstateras att alla de rum som av samhället i stort anses neutrala främst är manliga rum och att det därför behövs det sådana här andrum
– ställen för kvinnor att hämta styrka och att lära känna sig själva som musiker och att lära sig ta plats.
Avslutningsvis är det intressant att det verkar som om ingen av männen som reflekterar över att de är normen, att det kanske borde vara deras ansvar att släppa in fler tjejer istället för att det skulle vara tjejers ansvar att hindra killar eller att tränga sig på.
För att kort återknyta till syftet så är alltså den enda frågan som var svår att få ett direkt svar på från de kvinnliga trummisarna om de själva hade några problem som trummisar och hur de då löste dessa. I samtalet kom det dock upp en del problem som de ansåg skulle kunna vara generella för alla kvinnlig trummisar och även hur en skulle kunna lösa dessa; exempelvis hur en dålig (manlig) bandkultur löses med »tjejband». På samma sätt som de manliga trummisarna hade svårt att reflektera över sitt egen inblandning i bristen på kvinnliga trummisar så hade de kvinnliga trummisarna svårt att reflektera över sina egna problem överhuvudtaget. Några av dem kunde direkt efter att ha diskuterat ett tydligt könat problem avsluta med att säga att »det är inte så farligt» eller att »det kanske inte har med kön att göra». Uttalanden av det här slaget påvisar en del av Haavinds teori om den positiva kvinnligheten. Här i form av hur kvinnorna beskriver sig egen (underordnade) position som något som »inte [är] så farligt». Positiv kvinnlighet är, som tidigare beskrivits, detsamma som en dold underordning – att få det som är ojämlikt att se jämlikt ut (Friberg 1990 s. 86).
Att förändra musikbranschen tar tid, speciellt om trumsetet faktiskt är den sista bastionen. Därför är initiativ såsom Popkollo viktiga. Dessa verkar på det som Hirdman kallar för samhällets andra nivå och påverkar därför samhället både uppåt och neråt. Neråt för att de som besöker eller på annat sätt tar till sig av budskapet kan inse att förändring även måste ske på individnivå (Hirdmans tredje nivå [individnivån]). Separatism skapas aldrig för att vara en permanent lösning utan finns för att när ett visst mål är uppnått kunna upplösas – målet är att inte behöva existera. Popkollo (m.fl.) som initiativ är därför även viktig för att påverka uppåt. Genom att förändra synen på hur kvinnor (och män) förväntas vara, och vilka instrument de förväntas spela, så kan även Hirdmans första nivå förändras – även om det är här det kommer att ta längst tid.