Att avvärja tvister

Termen ”fredsavtal” för lätt tankarna till ett avtal som föregås av en full- skalig väpnad konflikt, men så var inte alltid fallet. Motsatsen till ”fred”

112 _{DS 3503 (Sdhk 4665); DS 3537 (Sdhk 4664).}

113 _{“Hortatur non mediocriter recte racionis discursus, ut ea, que ad pacem sunt et}

concordiam regnorum, precipue vicinitate sibi coherencium ac regum ipsorum prouide [ordinantur] viis et modis ad hoc accommodis, irrefragabili stabilitate perpetuo soli- dentur...” DS 3537 (Sdhk 4664).

114 _{“…ut firma pax et stabilis concordia, inter ipsum dominum regem, suos heredes et}

successores, ac nos, nostros heredes et successores, decenter conseruetur…” DS 3503 (Sdhk 4665).

innebar ett mer allmänt tillstånd av ofred som inte behövde innebära några storskaliga krigshandlingar. I det ovanstående avtalsbrevet utfärdat av Magnus Eriksson lovade han att aldrig mer återkalla i minnet någon av de ”skador, oförrätter, osämja, meningskiljaktigheter, skymfer eller agg” (”dampna, injurias, dissensiones, displicentias, offensiones et ran- cores ” som begåtts av någon av Eriks män mot honom själv och hans anhängare under det nyligen utkämpade ”kriget och osämjan” (”guerrae et discordiae”).116 _{Ordet ”krig” (”guerra”) användes här i begreppsdub-}

lett med ordet ”discordia”, dvs. ”osämja” (negationen av ordet ”concor- dia”, dvs. ”endräkt”). Konfliktperioden som åsyftas hade vid tillfället varat i 8 månader: Från oktober föregående år, fram till april 1357, då freden slöts.117 _{Där emellan hade då båda kungarna ingått ett stillestånd i}

januari.118 _{Perioden av öppen fiendskap var alltså på sin höjd 4 månader,}

även om det framgår av avtalstexten att fientligheter hade förekommit även efter stilleståndet. Men även om denna period av ofred alltså be- nämns som ett ”krig”, finns det inga uppgifter om några storskaliga sammandrabbningar.119 _{Sådana hörde till ovanligheterna i medeltida}

krigföring rent allmänt, vilket även var fallet i Norden under den aktuella tidsperioden. Krigshandlingar tog sig oftast uttryck i härjningar, skär- mytslingar och belägringar.120

Att medeltiden var så präglad av väpnade konflikter hör förvisso ihop med att de logistiska och organisatoriska förutsättningarna gjorde det svårt för någon statsmakt att upprätthålla ett effektivt våldsmonopol. Men samma begränsningar gjorde också att konflikter tenderade att bli kortlivade. Över huvud taget präglades medeltida väpnade konflikter av perioderna av öppen våldsanvändning oftast var relativt korta. Krigföring var en både kostsam och osäker verksamhet. Ofta avslutades ett krig in- nan någon öppen drabbning hade ägt rum, som Ericus Olai beskriver Erik Menveds fälttåg mot Sverige efter håtunakuppen år 1306: Den danska hären stötte på den svenska i närheten av Bogesund (Ulrice- hamn), men ”ett års vapenstillestånd blev fastställt genom plikttrogna och kloka mäns försorg.”121

Tvister mellan furstar och deras respektive anhängare kunde uppstå till följd av spänningar som kvarstod även efter en ingången fred. Freds- avtalen deklarerade att alla former av tvister mellan alla inblandade skulle betraktas som ”fullständigt uppryckta med roten och utsläkta”, och ”ald-

116 _{DS 5730 (Sdhk 7171).} 117 _{DS 5656 (Sdhk 7087).} 118 _{DS 5688 (Sdhk 7127).} 119 _{Sjöstedt 1954, s. 4–11, 36–48.} 120 _{Fagerland 2006, s. 65–69.}

121 _{”Agentibus autem vsiris industrios et sagacibus, unius anni inter eos induciae sunt}

rig återkallas i minnet”.122 _{Stilleståndsavtal stipulerade också som regel}

att köpmän och invånare från båda sidor fritt skulle kunna besöka varandras domäner, utan rädsla för övergrepp. Detta var dock i praktiken omöjligt att garantera. De händelser som ledde till konflikt var sällan möjliga för en ensam härskare att kontrollera. Ofta framstår furstarnas konflikter som perioder av mer allmän social oro. Ett exempel på detta återfinns i klagoskrifterna mellan Håkon Magnusson och Erik Menved från år ca 1300.123 Överlag beskyller kungarna varandra och deras re-

spektive män för samma saker: Övergrepp, olaga skatteuppbörd, att hålla varandras män fångna mot lösen, tvångsgifte; i strid mot givna löften om fred, som straff för deras trohet till den andre kungen. Det hela vittnar om allmänt tillstånd av social oro i gränslänet Halland, där invånarna råkar i konflikt med varandra till följd av sina band till respektive kung. Detta stämmer överens med hur Philip Contamine har beskrivit kriget och fredens dynamik under medeltiden, att dessa företeelser inte bara var resultatet av politiska beslut, utan även sociala fenomen. Krig kunde uppstå både på överhetens initiativ och som en rörelse ”underifrån”, en följd av konflikter och spänningar i samhällslagren.124 _{På samma sätt}

förekom så kallade ”bondefreder” där undersåtarna till tvistande furstar slöt ”privat” fred med varandra utan sina herrars medgivande.125

George Duby har beskrivit kriget som en levnadssätt för de vapenför- ande skikten av befolkningen under medeltiden, både ett existensberätti- gande och en inkomstkälla.126 _{Det senare demonstreras med all tydlighet}

i det aktuella källmaterialet av det frekventa omnämnandet av krigsfångar och lösensummor. Många fredsavtal innehåller en särskild klausul som rör fångars frigivning. I Helsingborgsfreden 1310 stipulerades att ”…de som tagits till fånga på båda sidor skall släppas fria; så att den som [ännu] inte har betalat lösen för sin frigivning, framgent inte skall vara bunden att betala.”127 _{I Roskildestilleståndet 1318 kungjordes att alla fångar på}

båda sidor skulle släppas fria, dock undantaget de som redan lovat att betala lösen för sin frihet; dessa skulle släppas fria så länge stilleståndet varade, förutsatt att de lämnade brev eller annan försäkran på att de skulle återvända till sin fångenskap när stilleståndet var över.128 _{En något}

122 _{DS 1688 (Sdhk 2373); DS 2555 (Sdhk 3389); DS 3720 (Sdhk 4902).} 123 _{DD II:6 nr.147 1300. s121-123.} 124 _{Contamine 1984, s. 242.} 125 _{Rosén 1959.} 126 _{Duby 1990, s. 13.}

127 _{“Item captivi utriusque partis libere dimittantur; Ita quod quidquid pro sui}

liberatione in parato non exposuerunt de cætero nullatenus exponere teneantur.” DS 1688 (Sdhk 2373).

128 _{alle Fanger skal være ledige, undtagendis de som hafue sonet for Penninge, oc}

lofuet for deris Fengsel, de skal nyde for neffnde Anstand, dog at de paa ny skal lofue eller sende deris obne Breff til Varberg eller Calmarn, At de effter Anstanden er end, skal inddrage. DS 2173 (Sdhk 2899).

svårtydd formulering angående samma sak förekommer i Jönköpingsfre- den 1357, där de båda kungarna lovar att de av ”våra män och tjänare, både från Sverige och andra länder, särskilt kung Magnus kansler, som väntar i krigsfångenskap, skall släppas fria och skadeslösa, och även de [fångar] skall släppas fria för vilka vi har utverkat lejd och förlikning i Lödöse…”129 _{Det verkar av dessa beskrivningar att döma som om furs-}

tarnas vapenförande anhängare tog varandra som gisslan mot lösen så fort de fick chansen. När Magnus Eriksson och hans son Håkan tillkän- nagav sin avsikt att förlikas förbjöd de strängt sina män att ta den andra sidans män tillfånga eller röva deras egendom, eller hindra dem att resa till sin herre om de hade blivit kallade.130 _{Detta stärker intrycket furstar-}

nas konflikter som en sorts ”öppen säsong” där folk på bägge sidor har tagit tillfället i akt att berika sig genom plundring och gisslantagande.