Rättvisa: Fredens förutsättning

Det finns ett ofta upprepat generellt påstående att den medeltida rätts- uppfattningen vilade på föreställningen om en universell, objektiv rätt- visa. Detta påstående har dock aldrig besannats för det nordiska 1300- talsmaterialet. Det återfinns i den moralnormativa litteraturen från peri- oden, och även i själva avtalshandlingarna.

Normen illustreras av det faktum att ordet aemulus i medeltidslatinet är både ett adjektiv som betyder ”avundsam”, och ett substantiv som betyder ”fiende”. Det används även som en synonym för Djävulen.94

I den moralnormativa litteraturen förklaras girighet som upphovet till tvister mellan människor. Konungastyrelsen ägnar en stor del av sitt inne- håll åt att diskutera detta fenomen. Strid inom ett rike förklaras uttryck- ligen som resultatet av att människor kliver över den naturliga rättens råmärken och griper efter mer än vad som tillkommer dem. Giriga män liknas vid djur som saknar självkontroll. Detta är ett genomgående tema för hela boken, men uttrycks kanske mest pregnant i följande metafor:

mutuæ sinceritatis unitatem futuris perpetuis temporibus duraturam[.]”DS 5730 (Sdhk 7171).

92 _{Benham 2011, s. 44–45.}

93 _{“…omnes dissensiones et [inimicicie] que vsque in presentem diem inter eamdem}

dominam nostram, fautores, et familiares suos quoscumque, ex vna parte, domino. k.[d.v.s.: kanuto] porsæ duntaxat excepto, necnon et nos, aliosque regni incolas, ac nos- tros fautores, ex altera. mote et suborte fuerant, sopite sint penitus et sedate…” DS 2555 (Sdhk 3389).

För den kung som åstundar sina undersåtars gods, han är mer lik en rö- vare än en kung, och tar farväl av sitt vett, och dygd och visdom, och lik- nar inte bara onda män, såsom rövare och rånare, utan även grymma och fula djur, såsom björnar och vargar, som river och dödar allt de förmår, till stor sorg och skada för alla män.95

Rovdjursmetaforen är en känd retorisk bild under 1300-talet. Den före- kommer också i en känd passage ur Libellus Erici Magno Rege, för att illustrera hur Valdemar Atterdag konspirerade tillsammans med Magnus Eriksson för att erövra Skåne:

”En kung, som på sådant sätt överger sina får, kan man med rätta kalla förrädare, och den som så i övermod och maktbegär lägger under sig en annans får, må kallas mördare av värsta sort.”96

Girigheten som osämjans upphov är även ett genomgripande tema i Er-

ikskrönikan, som förklarar osämjan mellan Birger Jarls söner och sonsö-

ner genom girighet och avund. När arvet har skiftats efter Birger Jarl och äldste brodern Valdemar blivit kung, är yngre brodern Magnus likväl inte nöjd, han har fler män under sig och vill också ha mer av riket.97

När striden mellan bröderna står för dörren försöker rikets biskopar medla mellan dem, och främst av dem den tredje kungabrodern Bengt, biskop av Linköping, som erbjuder dem sin del av riket att dela på om de vill låta sig nöja med det: ”Jag vill er min del av riket giva/ om ni vill med nåd leva.”98

Samma tema går igen i krönikans skildring av arvskiftet efter kung Magnus. Perioden omedelbart efter hans söners arvskifte beskrivs som ett tillstånd av harmoni i riket, som i berättelsen tjänar som en kontrast till den omedelbart följande berättelsen om kung Birgers misstro och osäm- jan mellan bröderna. Här är det just den rättvisa uppdelningen av kunga- sönernas arvedelar som beskrivs som fredens förutsättning. Kungasönerna prisar herr Tyrgils Knutsson för att han så väl har vårdat deras arv och hållit god ordning på var gränsen går mellan domänerna som tillhör kronan och de som tillhör tillhör hertigarna: ”Vi har ingen som så väl

95 _{“Ty at huilkin kunungur sum wardr girughr å sina undidåna gods, han är likare}

röuare än kununge, ok gångr burt af skiälum sinom, ok af aldre dyghd ok snille, ok lika sik ey ålenast vith onda män, suå som äru röuara ok rånsmän, utan likar ok lik vidh grym ok fwl diur, suåsom äru biorne ok ulua, som riua ok slikta alt thet the få wald om, allom mannom til sorgh ok skadha.” Bureus & Moberg 1964, s. 28–29.

96 _{”Talis itaque rex qui sic oues suas dimittit bene dici potest proditor, qui vero alte-}

rius oues sic sibi propter superbiam et cupiditatem suam usurpat interficiendo innocen- tes, mörderator [sic] vocari potest et homicidia.” Fant & Annerstedt 1871, s. 15.

97 _{“Hertogans rothe wart tha mere/ Oc riddara ok swena wordo tha flere/ The ther}

hertoganom til hörde/ ok han mz sik til torney förde/ Hertoghin ville tha mere radha/ tha took them först skilia badha/ Ok konungen wilde han ekke lata/ radha meer än wäl til matho.” Pipping 1963 vv 546 – 553.

98 _{“Jak vil ider myn deel aff rikit giffua/ ther til i vilin mz nade liffua.” Pipping 1963}

kunde/ sköta om riket som han/ för han är en klok man./ Han ser till kungens bästa./ Kronans ägor är stora och vida/ han vet väl var de slutar/ och vad som hör till hertigarna.”99

Dessa bilder lämnar föga utrymme för tvivel: En kung eller annan härskare som strävar efter allt han förmår att vinna är mer lik ett djur än en människa och själva sinnebilden av en tyrann. Men girigheten är i ovanstående exempel inte definierat i förhållande till ett asketiskt ideal. Snarare definieras girighet som att gripa efter mer än vad som tillkommer

en. Relevansen av denna rättvisenorm i sammanhanget är att den inte

bara är ett litterärt motiv. Den är även aktiv i avtalsbreven.

Ett brev i det svenska diplomatariet som föregår den egentliga under- sökningsperioden men som tydligt visar på rättviseidealets aktiva roll härrör från påven Alexander IV år 1255, adresserat till de främsta svenska biskoparna. Birger, ”Svearnas hövding”, har hört av sig till kurian och berättat att han vill tilldela sina söner vissa delar (”certas portiones”) av Sveriges rike, som lagligen har tillfallit honom:

eftersom han önskar fred och lugn för (Sveriges) invånare, […] då han sålunda önskar fullständigt undvika den trohetens död och fara för själarna [min kursiv] som skulle kunna uppstå efter hans död, om han inte gjorde detta.”100

Alexander önskade bifalla detta, under förutsättning att Birger gjorde sin förordning efter att ha inhämtat kloka råd, och tillhöll biskoparna att de skulle se till att uppdelningen efterlevdes med påvlig auktoritet. Här är det bärande antagandet att om en rättvis uppdelning inte görs av riket, så riskerar avunden att leda till strid mellan kungasönerna. Samtidigt förut- sätts att en klok och rättvis fördelning av kungsarvet är ett verksamt sätt att försäkra sig om fred. Uppdelningen av riket mellan kungasönerna beskrivs som ett sätt att förhindra konflikter. Det är tvärtemot hur feno- menet beskrivs i litteraturen, där man oftast beskriver uppdelningen mel- lan kungasönerna som en beklaglig följd av ”arvsrättens tillämpning på statsrättens område”.101

99 _{”Wi haffwom engen then swa kunne/ wel for rikit se som han/ for thy han er en}

sniäller man./ Han see fore konungenom fram a leed/ kronnona äghor äro lang ok breed./ Han wet wel hwar hon atskil/ ok thz hertogomen hörer til.” Pipping 1963 vv 1998 – 2009.

100 _{“...incolatum eius pacificum statum cupiens & tranquillum intendit certas in Reg-}

no ipso assignare suis filiis portiones, nolens per hoc fidelium stragem & animarum pericula, quæ si hoc non fieret, post ipsius obitum accidere possent, salubriter euitare.” DS 429 (Sdhk 724).