2. Löfte
2.1. Löfte och fredsstiftning
2.1.4. Förhandling och skiljedom
Fredsavtal var av två typer: Den tidsbegränsade freden (”treuga”) hade en utsatt tidpunkt för sin utgång, medan den permanenta freden skulle vara giltig ”för evigt”. Ett stillestånd varade antingen till dess att parterna möttes för förhandling, eller att det bröts av endera sidan, varpå proces- sen började på nytt.131
En viktig likhet mellan 1300-talets fredsavtal och fredsstiftning under tidigare perioder är den centrala roll som spelades av förhandlare och skiljedomare. Så gott som samtliga fredsavtal i det aktuella materialet innehåller mer eller mindre detaljerade omnämnanden om om att par- terna har ställt sina meningskiljaktigheter under skiljedomare. Dessa beskrivs med en väldigt omväxlande terminologi, men går i regel att dela in i två typer. Det allra vanligaste var att furstarna utsåg ”nämnder” bland sina högst betrodda och ansedda anhängare (företrädesvis biskopar). Detta skedde både för att avsluta tvistefrågor och under mer fredliga förhållanden. Vanligen utgjordes dessa ”nämnder” av två eller tre perso- ner från vardera sidan, vars beslut furstarna på förhand lovade att rätta sig efter. Men ibland utsåg två tvistande furstar en tredje part åt sig själva att medla mellan dem, såsom i fallet med fredsuppgörelsen i Jönköping
129 ”…homines et familiares dominorum nostrorum regum Sveciæ ex utraque parte et
præcipue regis Magni cancellarius pendente guerra captivati, liberi et quiti dimittentur; captivati vero pendente sona et securitate per nos Ludhosiæ facta liberi etiam dimittentur et præcipue dominus Andreas Niclisson, rebus et bonis ipsorum ipsis ablatis integre restitutis juxta æstimationem quatvor virorum aut superarbitri, prout superius est expres- sum.” DS 5730 (Sdhk 7171).
130 “Eapropter omnibus nobis attinentibus et subiectis firmiter prohibemus . ne
quicumque eorum contra alium rerum depredacionibus seu personarum capcionibus quauis temeritate decetero intendere audeat vel presumat . non obstante si forsan vobis aliud commissum fuerat in mandatis.“ DS 6616 (Sdhk 8114).
1357, där kungarna underställde sig medling från sina släktingar hertig Albrekt av Mecklenburg och greve Adolf av Holstein, som förutom att vara de tvistande kungarnas släktingar också hade varit kung Erik Mag- nussons bundsförvanter i den nyligen utkämpade striden.132
Den centrala roll som skiljedomare spelade i 1300-talets fredsuppgö- relser är på inget sätt okänd av forskningen, men inte gjorts till föremål för någon djupare analys. Detta demonstreras inte minst av hur Jerker Rosén (1959) beskriver fenomenet i KLNM, att ” De stridande parterna enades – eller tvungos att enas – om mer el. mindre neutrala personer såsom medlare.”133 En överblick av 1300-talets fredsuppgörelser ger vid
handen att de personer som begåvades med ansvaret att lösa furstarnas tvister bara i undantagsfall kan beskrivas som ”neutrala”. Detta är ytterli- gare en parallell till konfliktlösning under tidigare delar av medeltiden, där medlare valdes ut just i kraft av sina nära band till de tvistande par- terna. Överhuvudtaget var det få, om ens någon, av 1300-talets furste- konflikter som inte på något sätt drog in fler än de ursprungliga tvistande parterna. Detta avspeglade sig också i hur furstarna slöt sig samman i förbund mot varandra.
Det normala vid fredsavtal under 1300-talet var att furstarna ställde sina tvister under någon form av skiljedom. Hänvisningar till skiljedomare eller någon form av betrodda förhandlare förekommer i nära nog varje avtal om temporär eller permanent fred som har bevarats.
Detta är väl känt av forskningen, men har sällan fått någon större uppmärksamhet. Förfarandet med skiljedom har framförallt uppmärk- sammats för ”privaträttens” vidkommande. I rättsliga sammanhang var det kutym under medeltiden att två oeniga parter skulle lösa sin tvist genom förlikning, vilket fenomen ofta beskrivs i källorna som ”voldgift”. Under denna rubrik i KLNM definierar Sissel Rydman Langseth termen med att ”en rättssak med parternas samtycke avgörs definitivt av en eller flera privata domare.” Flera andra termer förekom, och terminologin varierade så starkt att det ofta är omöjligt att avgöra om avgörandet i en sak byggde på voldgift eller ”rettergang”, dvs. dom enligt lag.134
Vad gäller bruket av skiljedomare eller medlare i interaktionen mellan furstar, vad som traditionellt räknats till ”folkrättens” område, har forsk- ningen i huvudsak konstaterat att den var mycket vanligt förekommande, men inte i någon högre grad problematiserat det. De som undersökt fenomenet har framförallt sett det från en rättsnormativ aspekt, snarare än en politisk. Jan Liedgren härleder ”skiljedomsinstitutets” förekomst i
132 DS 5674 (Sdhk 7111); DS 5675 (Sdhk 7110); DS 5688 (Sdhk 7127). 133 Rosén 1959.
Norden från tyskt rättsinflytande, snarare än den politiska interaktionens sociala förutsättningar.135
Internationellt finns det en högre medvetenhet om medlarskapets cen- trala roll inom medeltida konflikthantering, framförallt under den tidig- mededeltida perioden. Det var med en artikel om just detta ämne (”Suum cuique tribuere”, 1970) som Frederic L. Cheyette kan sägas ha startat traditionen av antropologisk inspirerad konfliktstudier i USA. Cheyette argumenterade i sin artikel för att ”domarens” funktion i rätts- liga sammanhang fram till 1100-talets slut framförallt hade rollen av en medlare, vars uppgift var att lösa tvisten, snarare än döma efter objektiva rättsnormer. Den ideale medlaren var en auktoritetsperson med nära band till en eller båda de tvistande parterna, som förmådde utöva tryck på dem att försonas, och vars förslag till lösning de båda parterna kunde godta med anseendet i behåll.136
En vanligt förekommande beteckning på denna funktion från 1100- talet var tre latinska termer: ”Arbiter”, ”arbitrator”, och ”amicabilis com- positor”. Enligt den justinianska lagkodexen var detta tre distinkta och olika funktioner, men under medeltiden användes de för att beteckna samma sak.137 Termerna spreds norrut genom Europa tillsammans med
romersk lag under 1100- och 1200-talen, men företeelsen var inte ny. Personer som tilldelades dessa titlar utförde bara en uppgift som deras föregångare redan hade utfört utan den.138 Man tog helt enkelt fasta på
romerska rättstermer för att beskriva ett förfarande som i det ”edstagande samhället” var en viktig del i hur konflikter löstes.
I det svenska brevmaterialet dyker dessa termer upp från 1300-talets början. Första gången som termen ”arbiter” förekommer i Diplomata-
rium Suecanum är inte mellan furstar, men bland folk av lägre dignitet.
1310 tillkännagav jordägaren Gjurd Nilsson att han och abbotten Jo- hannes i Nydala hade godtagit en skiljedom i en egendomstvist, som överenskommits mellan tre ”arbitri” från vardera sidan. Dessa personer var inte främlingar, utan snarare närstående till de båda parterna, vilket indikeras av att en av Johannes’ förhandlare var munken Tomas från Nydala kloster.139
En annan tidig förekomst av termen finns i ett brev från 1312, där biskoparna i Trondheim respektive Bergen redogör för påven om en tvist rörande tillsättningen av kyrkliga ämbeten på Färöarna.140 Biskoparna
berättar hur de av gemensam vilja hade önskat lösa sina tvister (”contro- 135 Liedgren 1976. 136 Cheyette 1970, s. 294–295. 137 Whitman 1990, s. 6. 138 Cheyette 1970, s. 291. 139 DS 1698 (Sdhk 2384) 140 DS 1849 (Sdhk 2498).
versiis”, ”questiones”, ”lites”), och av denna anledning förbundit sig till ärkebiskopen av Uppsala ”såsom till en god man, skiljedomare, medlare, och välvillig fredsmäklare” och givit honom fulllmakt att inom 30 dagar från det att han och de båda parterna kommit till Brügge i Flandern, och han fått möjlighet att i lugn och ro undersöka fakta i fallet och vad tidi- gare utsedda skiljedomare i målet hade skrivit (det var en långdragen tvist), fälla avgörande mellan dem.
Dessa båda exempel är på alla sätt jämförbara med förordningarna för konfliktlösning som görs i furstarnas avtalsbrev från samma tid. I ett tidigt och utförligt exempel förekommer en något annan terminologi, men funktionen som beskrivs är den samma. År 1285 utfärdade Eirik ”Prästhatare” av Norge ett brev där han tillkännagav att han och hanse- städerna hade kallat Magnus Ladulås att agera skiljedomare i ett antal tvister mellan dem och deras respektive undersåtar. Varje sida skulle utse två omdömesgilla män till domare (”iudices”), som skulle samlas i Kal- mar för att åhöra mål som fördes inför dem, ”så att skall kunna höra båda parter, dryfta och avgöra med rätt, för att rättvisa må stiftas.”141 Om de
inte kunde komma överens så skulle avgörandet bliva vid vad kung Mag- nus av Sverige ”såsom högste domare (”summus iudex”) rörande dessa ärenden, i varje enskilt fall dömer, efter Gud och sitt samvete.”142 Kung Magnus tillkännagav i ett samtidigt utfärdat brev att han påtagit sig detta ansvar och svurit att utöva det enligt Gud och sitt samvete, och att han inte skulle ge varken råd eller hjälp åt den som inte rättade sig efter den utslagsdom som han utdömde, eller gjorde vad han ålade dem.143
I fredsavtalet från augusti 1343 mellan Valdemar Atterdag och Mag- nus Eriksson placerade de båda kungarna sina mellanhavanden under en kommision bestående av tolv biskopar och stormän vardera, som skulle mötas i Varberg för att komma fram till nödvändiga revisioner av tidigare övrenskommelser mellan kungarna, vilka beslut de förbundit sig att följa.144 De utsedda herrarna beskrevs här som ”arbitros et amicabiles
compositores”, med uppgift att
141 ”…ex utraque parte audire, discutere et iudicaliter decidere possunt, prout iustum
fuerit.” DS 1727 (Sdhk 1308).
142 ”…remedio, quicquid idem dominus rex Swecie, tamquam summus iudex super
hiis factis, de causis singulis, secundum Deum et conscientaim suam, iuste duxerit iudi- candum.” DS 1727 (Sdhk 1308).
143 DS 1728 (Sdhk 1309). 144 DS 3720 (Sdhk 4902).
skilja, uttala dom, komma överens, och med minne eller rätt bilägga alla osämjor, tvister och motsättningar som råder mellan den förutnämnde kungen [Magnus], hans rike, jordar och välde, hans män och undersåtar av varje status och ställning, världsliga eller andliga, å den ena sidan, och oss, vårt rike, jordar och välde, våra män och undersåtar av vadhelst sta- tus eller ställning andlig eller världslig å den andra, hur eller av vilka de än må uppkommit eller påbörjats; och vi ger dem genom detta brev full och fri makt i allt [såsom skrivits till dem eller lovats dem], såsom den- samme kungen av Sverige själv har försvurit sig till sina tolv landsmän vilket beskrivs mer utförligt i breven som upprättats rörande detta.145
Om dessa tjugofyra skiljedomare inte kunde enas så hade både Valdemar och Magnus gemensamt gått med på att ärkebiskopen av Lund skulle ha utslagsröst såsom överdomare (”arbiter superior”).
Senare samma år träffade Valdemar och Magnus ett nytt fredsavtal, på grund av sedan dess uppblossade strider. Här gjordes ytterligare förord- ningar för att lösa framtida tvister mellan kungarna och deras riken. Om ”alltför allvarliga och svåra mål” skulle uppstå mellan kungarna eller de- ras ättlingar, såsom ”majestätsbrott eller borgars och landsändars förrä- deri”, skulle saken avgöras av tre biskopar och tre riddare eller svenne av vapen från vardera sidan.146. Om mindre svåra mål uppstod och fogdar
och domare (”advocati seu iurisdicciones vel iudicia”) inte kunde avgöra dessa så skulle målet föras inför kungen det rörde, som skulle utse två män av sitt råd att inom två månader avgöra frågan. Brottslingar som
145 ”ad arbitrandum, laudandum, concordandum, seu iusticia vel amore,
componendum omnes dissensiones, controuersias, et discordias inter prefatum dominum regem, regna sua, terras et dominia, homines suos ac subditos cuiuscumque condicionis aut status ecclesiastici vel temporalis existant parte ex vna, Et nos regnum nostrum terras et dominia, homines nostros ac subditos cuiuscumque condicionis aut status ecclesiastici vel temporalis existant parte ex altera qualitercumque vel a quibuscumque motas vel subortas, dantes eisdem tenore presencium, plenam et liberam potestatem in omnibus et singulis ad ipsos delatis, seu in ipsos compromissis prout jdem illustris rex swecie in duodecim suos terrigenas validos et discretos compromisit sicut in litteris suis super hoc confectis plenius continetur.” DS 3720 (Sdhk 4902).
146 ”Jtem si ardua nimis, et [difficultate] plena, inter eundem dominum Magnum re-
gem ac Nos, et vtriusque [nostrum] successores vel heredes [emerserint] negocia, crimen vtputa lese maiestatis, castrorum ac terrarum prodicio[nem] vel [eorum] [consimilia]. extunc tres assumantur Episcopi, et totidem milites et militares prudenciores, ex quolibet regno Suecie videlicet et Dacie, qui infra duodecim septimanas, a tempore quo principi vel eius locum tenenti vel tenentibus, per duos consiliarios parlis aduerse querimonia [fuerit intimata], Helsingborgis conuenientes, predictas causas et ardua negocia regum et regnorum diligenter examinent, fideliter tractent et finaliter terminabunt, et si inter se concordare nequiuerint, tunc duos discreciores, ex se ipsis, vel alijs, videlicet vnum Suecum et alterum Dacum, sub iuramento et consciencijs eorum, eligant, qui quidem duo sic electi omni amore vel odio prorsus semotis huiusmodi negocia ibidem terminent et diffiniant, super hoc postmodum ad [sancta] suo prestito iuramento, quorum diffini- cione et terminacione, absque quauis displicencia et contradiccione, vtraque pars debet contentari, pace nihilominus et hac finali concordia in suo pleno vigore et robore in perpetuum [duraturis].DS 3744 (Sdhk 4934).
togs på bar gärning skulle dömas enligt lagen i det land där de påträffa- des.
Skillnaden mellan att hänskjuta sina tvister till tredje part och att utse förhandlingskommisioner verkar inte ha varit helt knivskarp. Terminolo- gin användes omväxlande. Inte heller dömde dessa domare efter skriven lag, utan snarare efter en mer allmän rättvisenorm. Samtidigt var deras dom inte godtycklig. Magnus skrev i sin utslagsdom att man från båda sidor hade gått med på att förlänga tidsfristen för domslutet emedan domarna hade blivit presenterade med så ”allvarliga, svåra och många mål” att de inte hade kunnat enas.147 Poängen var att finna rätt i målet,
och på så sätt möjliggöra fredliga lösningar på tvister.
Netralitet var inte något som förutsattses, eller rättare sagt: Medlaren eller skiljedomarens närhet till en eller båda parter sågs inte som någon nackdel, snarare tvärtom. Furstar uppträdde ofta som varandras medlare, företrädare och mellanhänder. Att stå i nära relation med någon innebar att man förväntades bistå med ”råd och hjälp”, och i detta inbegrips att vara en medlare eller företrädare vid behov.
När kung Birger Magnusson deklarerade sin avsikt att agera medlare mellan de landsflyktiga danskarna och kung Erik, på kung Håkon av Norges begäran, uttryckte han inte någon fientlighet mot sin svåger, snarare tvärtom: ”Genom detta brev gör vi känt för alla, att vi av trovär- diga personer har fått veta att vår käre broder Erik, danernas och slavernas kung, med orätt har besvärat dessa herrar…148
Flera avtal beskriver medlarskapet som en tjänst som utlovades; dessa vissar också på att gränsen mellan att vara en medlare och en militär bundsförvant var flytande. När hertiginnan Ingeborg i juli – september 1231 ingick förbund med furst Henrik av Mecklenburg å sin sons väg- nar, lovade hon att bistå fursten både som militär bundsförvant och som medlare:
Om det händer att den storslagne fursten herr kungen av Danmark bör- jar krig mot den ryktbare herr Henrik furste av Mecklenburg och herre av Stargard, eller det uppstår någon osämja mellan dem, så skall vår son kung [Magnus] och vi, inom en månad från det att vi fått kännedom därom, ombesörja en överenskommelse mellan dem med minne eller rätt. Och om vi inte kan det, så skall genast vår son och vi bistå fursten mot kungen av Danmark med all vår makt…
147 ”…propositis hinc inde gravibus arduis ac multiplicibus qvestionum articulis cum
in hiis judices concordare non possent…” DS 817 (Sdhk 1321).
148 “Notum facimus per presentes nos a viris fide dignis veraciter didicisse, qvod mag-
nificus Princeps dominus Ericus Danorum Slavorumqve Rex, frater noster dilectus, super causis, qvas ipse nobilibus viris, dominis, Jacobo, comiti Hallandie, Petro Jacobs. domi- cello Nicolao et Johanne Petersun de regno Dacie profugis et proscriptis imposuerit, eosdem nobiles contra justiciam et leges patrie multipliciter aggraverat et eosdem ab aliis procuraverat indebite molestari.” DS 1369 (Sdhk 1981).
På samma sätt skulle hertigen inom en månad vara skyldig att för- ordna (”ordinare”) rätt eller vänskap mellan kung Magnus och Kristoffer om den senare inledde krig mot honom, och om det inte var möjligt, hjälpa honom på samma sätt. När de svenska hertigarna lovade sin tjänst till kung Erik Menved år 1314, gjorde de också ett liknande löfte:
[Huitfeld]: Hertig Erik av Sverige förband sig till kung Erik, att han skulle tjäna och bistå honom mot vem som helst. Var det [hertigens] vänner kungen kom i osämja med, skulle han förhandla hans sak till vän- skap inom två månader, eller stå med kungen. Han skall inte locka någon av kungens vasaller till dig, eller skydda dem mot kungen, eller ge dem hjälp, men hans ovänner skall han förfölja som sina egna.149
Furstar utsåg inte bara ”nämnder” av betrodda män att göra upp deras mellanhavanden i krigstid, utan även i fred, och rörande alla typer av tvister. 1303 uppdrog kung Birger och hertig Erik åt ärkebiskopen, domprosten och lagmannen i Uppland att förhöra sig bland invånarna i Tiundaland, eftersom det rådde tveksamheter om vilken egendom i Upp- land som tillhörde kungen och vilken som tillhörde hertigdömet.150
Hertig Erik och hertig Valdemar lät 1315 en grupp betrodda män be- stämma villkoren för deras hävdaskifte.151 1314 överlät hertig Erik och
kung Erik på två ombud från vardera sidan att fastställa villkoren för hertigens tjänst till kungen, och hertigen lovade att uppfylla vad dessa herrar ”säger eller dömer” (”dixerint seu arbitrati fuerint”).152
Alla dessa förordningar förutsatte en delad rättvisenorm.