Politik mellan tanke och handling

Nordisk medeltidshistoria har sedan den historisk-kritiska skolans ge- nombrott i början av 1900-talet varit uttalat materialistisk. Politik har setts i ekonomiska termer, och den enda egentliga teoretiska skiljelinjen har gått mellan strukturorienterade marxister och den mer aktörsoriente- rade huvudfåran. Samtidigt har det ansetts självklart att en korrespon- dens råder mellan den ”realpolitiska” sfären och den idépolitiska. Idéer står mot varandra i historien, precis som ekonomiska intressen gör det.67

Makt söker alltid efter legitimitet; den som söker utöva makt måste alltid tillhandahålla en förklaring till varför hon också har rätt. Med detta har följt en nykter skepsis till aktörernas förklaringar av sitt eget agerande. Ett viktigt inslag i den historisk-kritiska vändningens metod har därför varit att läsa alla källor med en ”misstankens hermeneutik”. Det har setts som historikerns uppgift att sålla ut de argument som människor uppgav för att motivera och rättfärdiga sitt handlande från deras verkliga motiv. Således har det gjorts en funktionell uppdelning mellan ”realpolitik” och ideologi.

Ett välkänt exempel på detta är Erik Lönnroths klassiska studie Sverige

och Kalmarunionen (1934). I detta verk levererade Erik Lönnroth en

sofistikerad kritik av vad han såg som unionstidens dominerande ideolo- giska motsättning, den mellan de båda statsrättsliga doktrinerna regimen

regale och regimen politicum.68 _{Dessa tankesystem såg Lönnroth som}

korresponderande mot intressena hos unionstidens två dominerande aktörsgrupper, kungamakten respektive rådsaristokratin. Han förmodade

66 _{Watts 2009, s. 6. Watts talar om strukturer i betydelsen sociala organisationsformer}

– mer eller mindre stabila storheter som konkurrerade med den världsliga överheten om att utgöra grunden för handlingsgemenskap och lojaliteter. Hans användning av ordet liknar således Susan Reynolds begrepp communities (Reynolds 1997), men är inte syno- nymt med det.

67 _{Odén 1981, s. 53-54.} 68 _{Lönnroth 1934, s. 61–62.}

att dessa två grupper försökte motverka varandra på det ideologiska pla- net på samma sätt som de konkurrerade på det praktiskt politiska, och tolkade olika källor från 1300-talet, såsom unionsbrevet och Konungasty-

relsen, som bärare av dessa idéer.

Erik Lönnroth lämnade det dock osagt hur de tankesystem som den ideologiska propagandan hämtade sina argument ifrån rent praktiskt strukturerade människors handlande. Visserligen framhöll han att medel- tidens människor besatt moraliska ideal och mentaliteter som på många sätt skilde sig radikalt från den moderna människans. Men när det före- föll att dessa ideal hade fått stryka på foten, tolkade Lönnroth situationen så att alla högstämda löften om fred, trohet och vänskap uppenbarligen bara förslog så länge det var opportunt. Avtal och regler var bara till för att följas så länge det passade ”realpolitikens” intressen. Människornas föreställningsvärld strukturerade deras handlande – utom när den inte gjorde det.69

Denna dikotomi var inget Lönnroth var ensam om att göra, eller nå- got han själv hade hittat på. Som Kristen B. Neuschel påpekar är det snarare en kulturell konstruktion med rötter i 1800-talet att dela in mänskligt beteende i en mall där allt är antingen utslag av renhjärtad uppriktighet eller korrupt vinningslystnad. Den påverkar äldrehistoriker i gemen, både i Norden och internationellt.70

Forskare som försökt att placera senmedeltida politiskt handlande i en social kontext och tillämpat politisk kultur och politiska spelregler i sin vokabulär har ändå reproducerat den här uppdelningen. Beträffande hur sociala handlingsnormer begränsade aktörernas handlande konstaterade Bagge att det antagligen gällde att hitta en balansgång mellan att gynna egenintresset och att följa den aristokratiska hederskänslans fordringar, men problematiserade inte detta vidare.71 _{En liknande slutsats nådde Tor}

Einar Fagerland i sin studie av det tidiga 1300-talets politiska kultur. Han utgick från en antropologisk modell för att beskriva politisk kultur, där ett av elementen var vilka mål som politiskt handlande i ett givet samhälle syftar till, men även vilka medel som anses tillåtna för att nå dessa mål, samt de sanktioner som följer med ett brott mot konvention- erna. Utifrån detta kom Fagerland fram till att alltför flagranta brott mot konventionerna kunde få allvarliga konsekvenser, men att de politiska ”spelreglerna” samtidigt var väldigt flexibla med avseende på vad som ansågs vara acceptabelt beteende och inte.72 _{Denna föreställning om att}

1300-talets politiska kultur präglades av en god portion pragmatism synes

69 _{Svenska historiker har av hävd varit särskilt benägna att tillskriva danskar och meck-}

lenburgare denna realpolitikens hänsynslöshet. Lönnroth 1934, s. 34, 195–198; Nord- berg 1995, s. 309.

70 _{Neuschel 1989, s. 14–15.} 71 _{Bagge 2007, s. 26.}

alltså vara en hjälphypotes som forskare har tagit till för att förklara var- för 1300-talets politiska aktörer i våra ögon förefaller ha varit så snabba att ignorera alla löften och konventioner så fort som det passade deras politiska syften.73 _{Vad dessa forskare gör är att de behåller sina egna}

tolkningsramar. Därför ser de aktörerna som ”hänsynslösa och cyniska”, och kommer fram till att idéer och värderingar i slutändan inte spelade någon roll.74

Med denna dikotomi följer också en uppdelning mellan tanke och handling – att det folk säger maskerar deras verkliga avsikter Som Sverre Bagge mycket riktigt påpekar kommer vi aldrig åt människors verkliga tankar. ”Most of our evidence has a certain 'external' character”, dvs det går inte att veta om folk verkligen tyckte en viss sak eller om det var någonting de bara sade.75 _{Men det gör också att våra hypoteser om deras}

motiv aldrig egentligen kan bekräftas, vi kan bara försöka bygga så konsi- stenta teorier som möjligt och försöka passa in deras handlande i deras modeller.

Till detta kommer en vana att psykologisera politiskt agerande. ”Var och en som studerar denna tids historia har väl någon gång blivit slagen med häpnad över den moderna historieforskningens bristfälliga sätt att förklara partiernas uppkomst ur ekonomisk-politiska orsaker. […] Ingen vill förneka att sådana orsaker kan ligga till grund för partibild- ningarna, men då man ej kan vara tillfreds med de resultat, som på denna väg nåtts, är man böjd att fråga, om inte tills vidare en politisk-psykologisk synpunkt är mer givande än en politisk-ekonomisks som förklaring av den senare medeltidens partistrider.”76

Det är påfallande hur moderna historiker ibland faller tillbaka på att förse 1300-talets historiska aktörer med individuella karaktärsdrag, på ett sätt som för tankarna till exemplum-traditionen och den medeltida dyg- deläran. Lars-Olof Larsson ger prov på detta i Kalmarunionens tid. Här heter det att Hertig Erik ”gav talrika prov på politisk skicklighet och en total hänsynslöshet”, hertig Albrecht (d.ä.) av Mecklenburg beskrivs som”en totalt skrupelfri och skicklig politisk spelare” och Bo Jonsson som ”den gamle politiske räven”. Birgitta Birgersdotter beskrivs i kon- trast som en övertygad ideolog med ett ”enögt perspektiv”. Drottning Margareta försöker Larsson ge ett mer sammansatt porträtt genom att beskriva henne som en person med både en ”mjuk” och en ”hård” sida.77

Detta sätt att beskriva politiskt agerande under 1300-talet sluter på ett märkligt sätt cirkeln. Vi hamnar återigen i Erikskrönikans furstebiografi.

73 _{Se även Ferrari 2008, s. 72.} 74 _{Bagge 2007, s. 15, 26.} 75 _{Bagge 2003, s. 486.} 76 _{Huizinga 1986, s. 20–21.} 77 _{Lars-Olof Larsson 2003, s. 33, 111.}