Fredens kontinuitet

Politisk makt var i hög grad personlig under hela medeltiden. Detta gällde även efter den relativa institutionaliseringen av maktutövandets former under det ”långa 1100-talet”. John Watts beskriver den medeltida kungamakten som ett mellanting av ämbete och egendom. En kung var överhuvud för ett rike och ett folk, samtidigt som han var en världslig herre eller dominus.102 _{Dessa båda aspekter av kungamakten förstärkte}

varandra. Peter Reinholdsson har beskrivit detta förhållande för Sveriges del: En kungs eller drottnings ställning var oupplösligt förknippad med innehavet av kronans hus och län, och de inkomster dessa inbringade, förutan vilka det var omöjligt att upprätthålla de inflytelserika relationer som krävdes för att utöva politisk makt.103

Eftersom den politiska makten i så hög grad var personlig, avhängig den enskilde härskarens tillgångar och relationer, måste maktskiften ske omsorgsfullt och stegvis.104 _{Ett politiskt ”generationskifte” medförde att}

den nye härskaren måste träda i besittning av sitt arv, och etablera per- sonliga relationer med sin omgivning, både till undersåtarna och med andra makthavare inom och utanför riket. Birger Magnussons tillträde som svensk kung är ett exempel på detta. Processen varigenom han utsågs till kung tog sin början redan när han var barn. Han var född 1280 och hyllades som tronföljare redan som liten. Detta skedde i två steg: Först sammanträdde rikets främsta herrar och bekräftade kungabarnets rätt till tronen, vilket i Birgers fall ägde rum 1281. Senare, i detta fall 1284, hölls ett möte med en bredare representation från hela riket där själva valet ägde rum. Vid samma tillfälle bekräftades även hans framtida barns arvs- rätt till kungadömet.105

Vad gäller formerna för hur relationerna mellan härskare och deras re- spektive riken var skulle regleras var de inte på samma sätt formaliserade i lag, men det finns anledning att förmoda att de följde vissa gemensamma mönster.

Strax före sekelskiftet 1300 ägde ett politiskt ”generationsskifte” rum i Norden. Kungasönerna i Danmark och Sverige blev myndiga i tät följd, och ungefär samtidigt ärvde Håkon Magnusson Norges krona från sin äldre bror. Både Erik Menved av Danmark och Birger Magnusson av Sverige hade företrätts av förmyndarstyrelser; deras respektive fäder var döda.106 _{Dessa fäder hade dock sörjt för sina arvtagare och rikens fram-}

tid. De båda kungasönerna var sedan ung ålder förlovade med varandras systrar, och dessa bröllop firades samma år som de blev myndiga. Äkten-

102 _{Watts 2009, s. 68–73.}

103 _{Reinholdsson 1998, s. 175–177.} 104 _{Blom 1992, s. 119–121.} 105 _{Rosén 1939, s. 34–54.}

skapen hade uttryckligen motiverats som ett sätt att säkra freden mellan deras båda riken.107

Strax före sin kröning år 1302 ingick Birger Magnusson även ett avtal om fred kung Håkon av Norge. Detta avtal ingicks vid Solberga i nuva- rande Bohuslän, på gränsen mellan rikena.108 _{Någon urkund därom}

finns inte bevarad, men isländska annalförteckningar berättar att ”där stiftades ett stort fredsband mellan rikena. Då trolovades hertig Erik med jungfru Ingeborg, Håkons dotter.”109 _{I anslutning till detta möte utfär-}

dade Birger också ett brev där han utlovade beskydd för de landsflyktiga danska stormän i kung Håkons tjänst som stod anklagade för mordet på Erik Menveds far, och att medla åt dem inför sin svåger.110

Denna senare händelse har oftast tolkats med utgångspunkt i den omedelbara politiska situationen. Solbergaavtalet har beskrivits som en ”utrikespolitisk omsvängning” från svensk sida, ett brott med förmyndar- tidens ”expansionspolitik” i östlig riktning och den tidigare kungagene- rationens nära band till Danmark. Diskussionen inom svensk historio- grafi har framförallt gällt vilken aktör som ”egentligen” låg bakom detta initiativ och vars syften tjänades av det.111

Sett utan hänsyn till enskilda aktörers föregivna motiv framstår Sol- bergaavtalet dock som en mindre dramatisk begivenhet, och snarast som ett naturligt sätt för de båda nytillträdda härskarna att förnya fredliga relationer mellan sig och sina respektive riken. Trolovningen mellan hertig Erik och prinsessan Ingeborg kom visserligen att utgöra en svårig- het för Birger senare, men i det omedelbara sammanhanget var det ett naturligt sätt att befästa freden. Det torde också vara därför som den isländske krönikören beskriver tillfället genom att nämna dessa två hän- delser: ”Fredsbandet” och trolovningen hörde ihop. Det faktum att Bir- ger tog sin svågers fiender under sin vinge rubbade inte deras relation på lång sikt; de båda kungarna uppträdde under de kommande årens kon- flikter genomgående som nära förbundna. Birger torde snarare ha varit en lämplig kandidat för att medla åt de landsflyktiga, i kraft av sin nära relation till Erik Menved.

I slutet av 1310-talet dog nästan samtliga vuxna manliga medlemmar av de kungliga familjerna i Norden inom en treårsperiod. Det dröjde till 1340 innan samtliga Nordens riken hade en myndig kung igen. När Magnus Eriksson blev myndig 1331-1332, var Danmark utan myndig

107 _{DS 879 (Sdhk 1199).}

108 _{Under medeltiden definierades “gränsen” mellan två domäner i regel som en speci-}

fik geografisk punkt, där deras respektive härskare av hävd möttes för att förhandla med varandra. Benham 2011, s. 32.

109 _{“…steðjaðist þar eitt mikit fríðar-banð milli ríkjanna. Þa festi hertogi Eiríkr júng-}

frú Ingiburgu, dóttur Hákonar…” Storm 1888, s. 146.

110 _{DS 1369 (Sdhk 1981).}

kung, och större delen av rikets kronolän förpantade till grevarna av Holstein. Magnus köpte år 1332 Skåne och de närliggande länen vidare från deras panthållare. När Valdemar Atterdag tillträdde Danmarks krona år 1340, blev detta pantköp centralt för relationen mellan kungar- na och deras riken.

Vid ett möte i januari 1341 utfärdade Valdemar två brev, där han vittnar om att pantförsäljningen bevisligen hade gått rätt till. Han lovar att respektera den, och lovar evig fred med sin ”käre släkting” (”consan- guineum nostrum carissimum”) Magnus.112 _{Vid detta tillfälle betonar}

han en kontinuitet med sin föregångare: ”Det fordrar vanligtvis ingen långdragen förklaring, att sådana saker som blivit påbjudna för att sörja för fred och harmoni mellan riken och deras kungar, speciellt sådana som är belägna intill varandra, skall stärkas obrottsligt för evigt, på passande vis…”113 _{Freden skulle även gynna kungarnas efterträdare: ”för att en}

fast fred och stadig harmoni skall bevaras mellan oss, våra riken, och våra ättlingar och efterträdare…”114

Valdemars försäkringar till Magnus att respektera Skånes pantförsälj- ning har av både svenska och danska historiker ofta setts i ljuset av senare händelser, som ett sätt att vinna tid, men med den långsiktiga baktanken att slutligen ta Skånelandskapen tillbaka (vilket också skedde år 1360).115

Jämfört med Solbergaavtalet uppvisar det dock likheter vad gällde om- ständigheterna och de syften som deklarerades. Båda tillfällen framstår som typiska sätt att agera vid ett maktskifte. Centralt i båda samman- hangen framstår behovet av att upprätthålla freden mellan kungarna och deras respektive riken. Denna fred framstår som resultatet av ett aktivt förhållningssätt, ett tillstånd som kungar måste ”underhålla”, genom att ära föregångarnas förordningar och stärka dem. Dessa sätt att agera sked- de inte till följd av några nedskrivna regler, men väl av en social logik. När en ny kung tillträdde var det nödvändigt att stifta fred med såväl grannfurstar som undersåtar.